Brister i statens tvångsvård av barn och unga

Riksrevisionen har granskat vård och behandling vid Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem. Den övergripande slutsatsen är att verksamheten brister på flera olika sätt.

Ett av huvudproblemen är att regeringen i sin styrning inte har givit SiS tillräckligt goda förutsättningar att skapa en ändamålsenlig och effektiv verksamhet. Till exempel är SiS uppdrag otydligt formulerat, både när det gäller vilka målgrupper SiS ska ta emot och vilken vård och behandling som ska erbjudas.

Riksrevisionen konstaterar vidare att det är stora skillnader mellan de särskilda ungdomshemmen, och ibland även mellan olika avdelningar. Vissa ungdomshem har en väl fungerande personalgrupp och god vårdmiljö medan andra präglas av konstant personalbrist, olämpliga vårdmiljöer och dåligt utbildad personal.

Granskningen visar att det finns en stor variation när det gäller i vilken utsträckning personalen har genomgått de obligatoriska utbildningarna som ska ligga till grund för vård och behandling, liksom tillgången till personal med kompetens att leda de behandlingsprogram som ska tillhandahållas. Det finns riktlinjer för hur vård och behandling ska bedrivas, men de följs inte alltid eftersom myndigheten brister i att följa upp hur väl riktlinjerna implementeras och följs ute på ungdomshemmen.

– Myndighetens ledning har inte skaffat sig kunskap om vilken kompetens som finns vid respektive ungdomshem, varken vad gäller den grundläggande kompetensen eller de strukturerade behandlingsprogrammen, säger Maria-Medée Almroth projektledare för granskningen.

SiS lyckas inte erbjuda ungdomarna behandling utifrån individuella behov eftersom verksamheten inte är tillräckligt differentierad. Det saknas till exempel behandlingsprogram som riktar sig mot självskadebeteende eller ätstörningar, trots att sådana problem är vanliga – framför allt bland flickor. Att SiS dessutom har platsbrist minskar möjligheterna till differentiering.

– Vilken vård och behandling som ungdomarna kan få styrs därför mer av på vilket ungdomshem det råkar finnas plats på än av vilka behov som finns, säger Maria-Medée Almroth.

SiS interna struktur för arbetet med behandlingsprogrammen är otydlig. Det är delvis oklart vem som ansvarar för vad och vad som avgör vilka program som erbjuds på respektive ungdomshem. En förhållandevis liten andel ungdomar deltar i behandlingsprogram och en minoritet får tillräckligt många behandlingstillfällen för att fullfölja det aktuella programmet.

– Dåligt utbildad och ibland olämplig personal, en ostrukturerad behandlingsverksamhet och dysfunktionell vårdmiljö innebär att långt ifrån alla tvångsplacerade ungdomar får den vård och behandling som de behöver, säger riksrevisor Helena Lindberg.