Från vision till verklighet – sektorsansvaret i funktionshinderspolitiken

1.2 Övergripande revisionsfråga och avgränsningar

Övergripande revisionsfråga: Är de sektorsansvariga myndigheternas arbete för att bidra till det nationella målet för funktionshinderspolitiken effektivt?

Revisionsfrågan har besvarats med följande delfrågor:

1. Har myndigheterna haft en proaktiv ansats i arbetet med sitt sektorsansvar att vara samlande, stödjande och pådrivande?
2. Är de sektorsansvariga myndigheternas uppföljande arbete effektivt?

Granskningen omfattar inte funktionshinderspolitikens effekter på levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning.

Granskningen omfattar åren 2017–2024. I våra iakttagelser om myndigheternas samlande, stödjande och pådrivande arbete inom ramen för sitt sektorsansvar har vi beaktat myndigheternas utveckling under den granskade tidsperioden. Störst fokus ligger dock på myndigheternas syn och arbete med sektorsansvaret vid tidpunkten för genomförandet av denna granskning.

1.3 Bedömningsgrunder

I det följande redovisas granskningens övergripande bedömningsgrunder och särskilda bedömningsgrunder för delfråga 1 och 2.

1.3.1 Övergripande bedömningsgrunder

Granskningens övergripande bedömningsgrund är det nationella målet för funktionshinderspolitiken att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning.[8] Riksdagens tillkännagivande hösten 2017 till regeringen om att det behövs ett samlat helhetsgrepp om funktionshinderspolitiken är en utgångspunkt för granskningen.[9]

1.3.2 Bedömningsgrunder delfråga 1

Har myndigheterna haft en proaktiv ansats i arbetet med sitt sektorsansvar att vara samlande, stödjande och pådrivande?

En effektiv statlig förvaltning förväntas kunna uppstå i gränssnittet mellan styrning från regeringens sida och myndigheternas strävan att åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som fastställts. Styrningen är ett samspel mellan regering och myndigheter. Regeringens styrmodell bör vara så tydlig att ansvariga myndigheter har möjlighet att förstå och utföra sitt uppdrag men samtidigt lämna utrymme för myndigheterna att utifrån sina särskilda kompetensområden välja de bästa åtgärderna för att uppnå detta. Samtidigt ansvarar myndigheterna för att driva arbetet framåt och begära ett förtydligande om ett uppdrag är oklart. När vi har tagit fram och operationaliserat bedömningsgrunderna har vi försökt att beakta denna balans.

1.3.3 Bedömningsgrunder delfråga 2

Är de sektorsansvariga myndigheternas uppföljande arbete effektivt?

Regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031 lägger tyngdpunkten på uppföljning av det nationella målet.

1.4 Metod och genomförande

Granskningen har genomförts av en projektgrupp bestående av Susanne Eriksson (projektledare) och Elisabeth Rydberg. Hanna Mellergård har också bidragit i arbetet. En referensperson har lämnat synpunkter på granskningsupplägg och på ett utkast till granskningsrapport: Martin Qvist (docent vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet).

Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet, Finansdepartementet, Kulturdepartementet, Landsbygds- och infrastrukturdepartementet och Utbildningsdepartementet har fått tillfälle att faktagranska och i övrigt lämna synpunkter på ett utkast till rapporten. Detsamma gäller de granskade myndigheterna Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Försäkringskassan, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Socialstyrelsen, Statens kulturråd (Kulturrådet), Statens skolverk (Skolverket) och Myndigheten för delaktighet (MFD).

1.4.1 Metoder för informationsinhämtning och analys

För att besvara delfrågorna har vi använt oss av dokumentstudier, inhämtande av skriftliga redogörelser från de sektorsansvariga myndigheterna samt intervjuer.

Dokumentstudier

Våra dokumentstudier har bland annat omfattat rapporter, årsredovisningar, utredningar, remissvar, regeringsbeslut, propositioner och annat riksdagstryck.

För granskningen av regeringens styrning av funktionshinderspolitiken har vi i första hand använt dokumentstudier. Som en kontext till styrningen av svensk funktionshinderspolitik har vi gjort en översiktlig internationell jämförelse med de nordiska länderna Norge, Island och Finland.

Inhämtande av skriftliga redogörelser och underlag från de sektorsansvariga myndigheterna

I ett tidigt skede av granskningen begärde vi in och analyserade myndigheternas skriftliga svar på frågor om hur de arbetar med sitt sektorsansvar samt vilka aktiviteter och insatser som de har genomfört inom ramen för detta ansvar. Vi granskade också åtföljande dokumentation och annat underlag från de sektorsansvariga myndigheterna.

Granskningens delfrågor om sektorsansvaret och uppföljning har koppling till myndigheternas övriga arbete för att nå det funktionshinderspolitiska målet. För att få en helhetsbild har vi därför även tagit del av underlag som visar hur myndigheterna arbetar med sin grundläggande skyldighet att beakta mål för funktionshinderspolitiken när de utformar och bedriver sin verksamhet, en skyldighet som gäller för alla statliga myndigheter under regeringen.[10]

Dessa skriftliga redogörelser från de sektorsansvariga myndigheterna har bidragit till inriktningen för de uppföljande intervjuerna.

Intervjuer

För att följa upp de skriftliga redogörelserna har intervjuer med företrädare för de sektorsansvariga myndigheterna genomförts. Vi har genomgående valt att genomföra gruppintervjuer. Gruppernas storlek har varierat i förhållande till myndighetens storlek och uppdrag på funktionshindersområdet. De har som regel bestått av sakkunniga, ansvariga chefer, verksamhetsutvecklare och personer med en samordnande funktion för funktionshindersfrågor eller mänskliga rättigheter. Några myndigheter har bidragit med kompletterande perspektiv från jurister, arkitekter och IT-utvecklare.

Mot bakgrund av att myndigheternas verksamhet och sektorer skiljer sig åt har intervjuguiderna bestått både av tematiska frågor, som har varit gemensamma för alla myndigheter, och specifika frågor som utformats för varje enskild myndighet. Vid utformningen av specifika frågor har vi haft myndigheternas ovan nämnda skriftliga redogörelser med inhämtat underlag som utgångspunkt. Eftersom myndigheterna lämnat skriftliga redogörelser för vilka aktiviteter och insatser som de genomfört i anslutning till sitt sektorsansvar innan intervjuerna genomfördes, kunde vi ta ett steg längre och ha en mer fördjupad ansats i intervjuerna.

Gruppintervju med företrädare för Socialdepartementet har genomförts med uppföljande frågor kring dokumentstudier. Intervjuer med företrädare för de sektorsansvariga myndigheterna har också bidragit till att skapa en bild av regeringens styrning.

En sonderande gruppintervju och en uppföljande gruppintervju med MFD har genomförts. MFD ingår i denna granskning både som ett granskningsobjekt och som en kunskapsmyndighet i funktionshinderspolitiska frågor. Intervjuerna har därför innehållit både kunskapsinhämtande och granskande delar.

Gruppintervju med företrädare för organisationen Funktionsrätt Sverige har genomförts. Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation för drygt 50 olika organisationer som samlar människor med funktionsnedsättning och deras anhöriga.

2. Svensk funktionshinderspolitik och regeringens styrning

I detta kapitel beskrivs bakgrunden och viktiga utgångspunkter för svensk funktionshinderspolitik med särskilt fokus på regeringens styrning.

2.1 FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Det internationella arbetet för mänskliga rättigheter tar sin utgångspunkt från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. De rättigheter som ryms inom förklaringen har senare förts in och utvecklats i ett antal konventioner som är bindande för de anslutna staterna. Sverige har anslutit sig till en majoritet av de centrala FN-konventionerna och rapporterar regelbundet till FN om det nationella arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna.[11] Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2008.[12] [13] Konventionen skapar inte i sig några nya rättigheter utan tydliggör mänskliga rättigheter i relation till personer med funktionsnedsättning och berör alla samhällsområden.[14]

Även EU har som regionalt organ ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.[16] EU-kommissionen stöder EU-ländernas arbete med att ta fram strategier och handlingsplaner för att fortsätta att genomföra FN-konventionen och EU:s lagstiftning på området.

2.2 Svensk funktionshinderspolitik

Det nu gällande funktionshinderspolitiska målet beslutades 2017 och utgår från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att funktionshinderspolitiken ska utgå från mänskliga rättigheter och att personer med funktionsnedsättning, liksom andra i samhället, är rättighetsbärare. Politiken är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle där människors olika bakgrund eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället. Den omfattar inriktningen och de mål för funktionshinderspolitiken som anges i propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken. Det nationella målet är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.[17]

2.2.1 Funktionshinderspolitiken under 2000-talet

Funktionshinderspolitiken har under 2000-talet omfattat olika strategier och handlingsplaner.

Figur 1 Funktionshinderspolitiken i Sverige åren 2000–2031

Under åren 2000–2010 gällde en nationell handlingsplan …

Under åren 2000–2010 gällde en nationell handlingsplan, Från patient till medborgare – en nationell plan för funktionshinderspolitiken.[18] Handlingsplanen markerade en tydlig förskjutning från ett vård- och omsorgsperspektiv till ett medborgarperspektiv. Fjorton myndigheter fick då ett särskilt sektorsansvar för genomförandet av de övergripande funktionshinderspolitiska målen.[19] Det särskilda sektorsansvaret beskrevs av regeringen som en grundbult i genomförandet av den nationella handlingsplanen för funktionshinderspolitiken.[20] I Statskontorets utvärdering av den nationella handlingsplanen för åren 2000–2010 uttalade myndigheten att det inte var möjligt att påvisa i vilken utsträckning det särskilda sektorsansvaret bidragit till genomförandet av målen i den nationella handlingsplanen. Enligt Statskontorets mening hade det särskilda sektorsansvaret inte blivit det kraftfulla styrmedel som regeringen avsåg. Statskontoret konstaterade att det fanns en osäkerhet bland flertalet av de dåvarande sektorsmyndigheterna om dels den egna sektorns yttre gränser och vilka aktörer man ska samarbeta med, dels om hur man ska konkretisera och genomföra sitt arbete med sektorsansvaret. Det förutsattes att myndigheterna själva utvecklade sin roll och preciserade målen samt uppföljningen av sitt sektorsansvar. Statskontoret menade vidare att det särskilda sektorsansvaret försvårade ett ansvarsutkrävande. Samtidigt konstaterade Statskontoret att sektorsansvaret hade lyft upp funktionshindersperspektivet både inom de samhällssektorer som berördes och inom de sektorsansvariga myndigheterna. Sektorsansvaret föreföll ha givit legitimitet åt arbetet med funktionshindersfrågorna.[21]

… som följdes av en strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016

Regeringen beslutade i juni 2011 om en ny strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken i Sverige 2011–2016. Syftet med strategin var att peka ut politikens inriktning med konkreta inriktningsmål för samhällets insatser samt hur resultaten skulle följas upp under den fem år långa tidsperioden.

På uppdrag av regeringen lämnade MFD i juni 2016 sin slutliga avrapportering av strategin i rapporten Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016.[22] MFD konstaterade att utvecklingen inom de flesta politikområden hade gått långsamt. Inom områdena kultur, media, it och transport hade utvecklingen varit positiv. Inom områden som fysisk tillgänglighet och arbetsmarknad bedömde MFD att utvecklingen stått stilla eller endast gått långsamt framåt under de fem åren. Målstrukturen i strategin beskrevs som problematisk. Strategin innehöll ett 80-tal delmål som skilde sig åt avseende struktur, typ och ambitionsnivå, vilket påverkade uppföljningen av delmålen. Inriktningsmålen var ofta breda och omfattande medan flera av delmålen var smala och avgränsade. MFD menade därför att det ofta var svårt att avgöra utvecklingen av inriktningsmålen utifrån myndigheternas rapporteringar eftersom delmålen inte täckte in inriktningsmålen.[23]

Under åren 2017–2020 saknades strategier och handlingsplaner från regeringen

MFD presenterade 2016, på uppdrag av regeringen, ett förslag på struktur för genomförande, uppföljning och inriktning inom funktionshindersområdet. I rapporten föreslogs bland annat en ny strategi för funktionshinderspolitiken 2017–2025.[24] Regeringen delade MFD:s bedömning att det fanns ett behov av att tydliggöra vad funktionshinderspolitikens genomförande omfattar för att klargöra hur det nationella målet ska kunna nås samt på vilka sätt funktionshinder kan förebyggas och undanröjas.[25] MFD:s rapport fick ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Funktionsrätt Sverige[26] gav i sitt remissvar uttryck för att de såg stora risker med långa tidsperspektiv i strategier och uppgav att deras erfarenhet är att det medför att beslut skjuts på framtiden.[27]

I maj 2019 lämnade en utredning, Styrutredningen, ett motsvarande förslag Styrkraft i funktionshinderspolitiken.[28] Styrutredningen hade i uppdrag att se över styrningen och uppföljningen av regeringens funktionshinderspolitik som beslutades 2017. De föreslog bland annat att en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken skulle tillsättas.

Inget av förslagen anammades fullt ut. Under åren 2017–2020 saknades en strategi från regeringen. I september 2021 beslutade regeringen om den nu gällande strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031.

2.2.2 Funktionshinderspolitiken är tvärsektoriell och omfattar alla politikområden

Tvärsektoriella frågor som funktionshinderspolitiken är beroende av att myndigheter tar egna initiativ till samverkan för att politiken ska gå från ord till handling. Det framgår av myndighetsförordningen[29] att myndigheter under regeringen ska verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta tillvara de fördelar som kan vinnas för enskilda och för staten som helhet. I förvaltningslagen finns krav på att myndigheterna inom sitt verksamhetsområde ska samverka.[30] Samverkan är dessutom en del av det förvaltningspolitiska målet.[31] Styrningen av tvärsektoriella policyområden har sina särskilda utmaningar. Det kan exempelvis handla om tvärsektoriell samverkan på myndighetsnivå som ska inordnas i en struktur av återrapporteringar, resultatdialoger, budgetcykler, mandatperioder och även processer på internationell nivå, till exempel i form av nya direktiv från EU. Mest framträdande i svensk förvaltningskontext är betydelsen av mål- och resultatstyrning som på ett tydligt sätt står i kontrast till den processorienterade form av styrning som förordas inom litteraturen om nätverksstyrning. I praktiken kan det vara mycket svårt att studera hur tvärsektoriell styrning, genom till exempel sektorsansvar, påverkar det långsiktiga resultatet. Ofta kan det vara mer realistiskt att mäta utfallet i aktiviteter, så kallade outputs. Outputs är ofta konkreta och mätbara – såsom antalet genomförda projekt eller utbildningsinsatser – och kan fungera som indikatorer för att visa om arbetet går i rätt riktning.[32]

En stor del av funktionshinderspolitiken ska förverkligas på kommunal och regional nivå. Inom exempelvis utbildningsområdet ansvarar kommunerna, tillsammans med individuella huvudmän.[33] Kommunerna har också viktiga roller inom områden som arbetsmarknads-, kultur- och idrottspolitiken. Kommuners och regioners självstyre begränsar därför den statliga styrningens räckvidd.

2.3 Regeringens styrning

För att nå det funktionshinderspolitiska målet styr regeringen på flera nivåer.

• förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken (gäller alla statliga myndigheter)
• sektorsansvaret regleras i myndighetsinstruktion (nio ansvariga myndigheter)
• strategin för funktionshinderspolitiken 2021–2031 (gäller ett trettiotal statliga myndigheter, däribland de sektorsansvariga myndigheterna).

Med regeringens styrmedel avses här i första hand förordningar, särskilda uppdrag i regleringsbrev och motsvarande samt myndigheters instruktioner.

Som en del i sin styrning inrättar regeringen i vissa fall myndigheter som tilldelas ett sammanhållet ansvar i förvaltningen i arbetet med en tvärsektoriell fråga. MFD, vars ansvarsområden är funktionshindersområdet och funktionshinderspolitiken, är en sådan myndighet.[34]

Vi betraktar även framtagandet av en strategi för att nå det funktionshinderspolitiska målet som ett sätt för regeringen att tydliggöra funktionshinderspolitikens inriktning.

Även om en strategi i sig oftast inte är något formellt styrdokument[35] är en strategi ett sätt för regeringen att strukturera och tydliggöra sin politik för alla inblandade aktörer. Syfte och politikens inriktning blir tydligare både för regeringen själv och för berörda aktörer som kan agera utifrån en gemensam inriktning.

Statskontoret framhåller i en kunskapssammanställning om nationella strategier att regeringen behöver koppla en strategi till konkreta styråtgärder för att den ska få genomslag. Sådana styråtgärder kan exempelvis vara särskilda uppdrag, ändring eller komplettering av regelverk eller särskilda resurser. Strategin kan då fungera som ett sätt att knyta de olika styråtgärderna till varandra genom att den förklarar samband, förtydligar ansvarsfördelningen och beskriver förväntade resultat och effekter.[36]

Figur 2 Förenklad bild av regeringens styrmodell för funktionshinderspolitiken

2.3.1 Statliga myndigheters grundläggande skyldighet att beakta mål för funktionshinderspolitiken regleras i förordning

Alla statliga myndigheter som lyder under regeringen ska utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av mål för funktionshinderspolitiken. Det framgår av förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken. Av förordningen framgår vidare att de ska verka för att personer med funktionsnedsättning ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor. Myndigheterna ska särskilt verka för att deras lokaler, verksamhet och information är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. I detta arbete ska FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning vara vägledande. Myndigheterna ska, när det finns anledning till det, samråda med MFD om hur insatserna ska utformas.[37]

2.3.2 De sektorsansvariga myndigheternas samlande, stödjande och pådrivande roll styrs genom deras instruktioner

Sektorsansvariga myndigheter finns på andra samhällsområden utöver funktionshinderspolitiken

Någon entydig definition av vad som avses med sektorsmyndighet och sektorsansvar finns inte, men en sektorsansvarig myndighet kan mer allmänt beskrivas som en myndighet på central nivå som av regeringen har utsetts till att ha ett särskilt ansvar att vara samlande och pådrivande inom sitt område.

På funktionshindersområdet har nio statliga myndigheter ett särskilt ansvar, ett så kallat sektorsansvar, för funktionshinderspolitiken. Sektorsansvaret finns reglerat i myndigheternas instruktioner (för en mer utförlig beskrivning av myndigheternas grunduppdrag och deras sektorsansvar, se bilaga 1).

Sektorsansvaret är inte unikt för funktionshindersområdet utan har även funnits, och finns fortfarande, på andra samhällsområden. Principen om sektorsansvaret introducerades redan under 1980-talet i miljöpolitiken och lyftes särskilt fram i regeringens proposition Miljöpolitiken inför 1990-talet.[38] I mitten av 1990-talet introducerades begreppet sektorsansvar även på transportområdet. Banverket[39], Luftfartsstyrelsen[40], Sjöfartsverket[41] och Vägverket[42] fick ett särskilt sektorsansvar för sina trafikslag och för miljömålsarbete med koppling till transportsektorn. Regeringen fastslog i propositionen Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem att Banverket och Vägverket i egenskap av statens företrädare på central nivå skulle ha ett sektorsansvar för att utvecklingen för respektive transportslag ligger i linje med de transportpolitiska målen. Syftet var att vidga myndigheternas uppdrag till att inte enbart avse byggande och underhållet av själva infrastrukturen. Sektorsansvaret präglades enligt de sektorsansvariga myndigheterna på transportområdet av ett mer proaktivt arbetssätt.[43] Regeringen angav vidare att sektorsuppgifterna kan ses ”som ett smörjmedel och underlätta andra åtgärder inom transportsektorn”.[44] Myndigheterna inom transportsektorn fick behålla sitt sektorsansvar under en längre tidsperiod, men det togs sedan bort med motiveringen att en styrning med tydliga uppdrag från regeringens sida var att föredra framför sektorsansvaret.[45]

Några år efter avskaffandet av sektorsansvaret inom transportsektorn genomfördes en förstudie i syftet ta fram en kartläggning av ansvar och roller i transportsektorn vid samhällsstörningar och höjd beredskap. Rapportförfattarna konstaterade att transportmyndigheterna gjorde olika tolkningar av det områdesansvar (vilket även benämndes sektorsansvar) de tilldelats enligt beredskapsförordningen. Vissa myndigheter tog i sina analyser ett helhetsgrepp om ”hela ansvarsområdet” medan andra avgränsade ansvaret genom att enbart fokusera på den egna verksamheten. Rapportförfattarna menade att en förklaring till denna diskrepans kunde ligga i att sektorsansvaret inom transportsektorn avskaffats. Transportmyndigheterna hade inte längre uppdrag i sina instruktioner att agera samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga aktörer.[46] Ett senare exempel på tilldelning av sektorsansvar är myndighetsreformen för civilt försvar och krisberedskap som trädde i kraft i oktober 2022 och som syftar till att stärka landets motståndskraft under fredstida krissituationer, höjd beredskap och ytterst krig. Där har ett särskilt sektorsansvar tilldelats ett tiotal statliga myndigheter inom de olika beredskapssektorerna.[47]

2.3.3 Regeringens strategi ligger till grund för styrningen av funktionshinderspolitiken under en 10-årsperiod

Strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031

I september 2021 fick ett trettiotal statliga myndigheter, inklusive de nio sektorsansvariga myndigheterna, i uppdrag av regeringen att arbeta efter en ny strategi för funktionshinderspolitiken. Regeringens strategi anger tolv prioriterade samhällsområden. De prioriterade områdena är: Arbete och försörjning, Utbildning och livslångt lärande, Transport, Byggd miljö och samhällsplanering, Digitalisering, Offentlig upphandling, Hälsa, folkhälsa och social välfärd, Kultur och fritid, Demokratisk delaktighet, Rättsväsendet, Konsumentpolitik och Krisberedskap.

För att nå det nationella målet ska genomförandet av funktionshinderspolitiken inriktas på följande fyra områden:

• principen om universell utformning
• befintliga brister i tillgängligheten
• individuella stöd och lösningar för individens självständighet
• att förebygga och motverka diskriminering.

Regeringen framhåller att de fyra områdena är ömsesidigt beroende av varandra. De ska tillsammans bidra till ett tillgängligt och jämlikt samhälle. Områdena ska fungera som en vägledning för de olika samhällsaktörer som genom sin verksamhet gemensamt ska se till att målet för funktionshinderspolitiken uppnås.[48]

Strategin saknar delmål och konkreta åtgärder för perioden 2021–2025 men regeringen planerar en kompletterande handlingsplan 2026

Strategin gäller under åren 2021–2031 och syftar till att följa upp och öka takten i genomförandet av funktionshinderspolitiken. Under periodens mitt, år 2026, planerar regeringen att presentera en kompletterande handlingsplan. Strategin innehåller inga delmål eller konkreta åtgärder utan lägger tyngdpunkten på uppföljning av det nationella målet för funktionshinderspolitiken.[49] Regeringens strategi uttrycker något av ett nolläge och anger att en utgångspunkt för myndigheterna kan vara att ta fram en nulägesbeskrivning. Myndigheternas redovisningar är bland annat tänkta att ligga till grund för den kommande handlingsplanen 2026 och regeringens beskrivning i budgetpropositionen av utvecklingen mot det nationella målet för funktionshinderspolitiken.[50]

Norge, Island och Finland ligger före och har redan tagit fram nationella handlingsplaner med konkreta åtgärder

Den svenska funktionshinderspolitiska strategins avsaknad av delmål och konkreta åtgärder kan jämföras med situationen i Norge, Island och Finland. Dessa nordiska länder har tagit fram nationella handlingsplaner inom funktionshindersområdet, med en mängd konkreta åtgärder. Fokus i handlingsplanerna är att genomföra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

I Norge har åtta av regeringens departement tillsammans tagit fram en handlingsplan utifrån den nationella strategin Et samfunn for alle – regjeringens strategi for likestilling av mennesker med funksjonsnedsettelse for perioden 2020–2030.[51] Handlingsplanen innehåller 85 åtgärder med tidsplan för genomförande, vilket departement som är ansvarigt och i förekommande fall vilken myndighet som ska utföra åtgärden.[52]

Även på Island beslutade alltinget i mars 2024 om en nationell handlingsplan med 60 åtgärder som syftar till att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning genom att öka deras möjligheter till utbildning, arbete och självständighet. Elva arbetsgrupper med representanter från olika intressegrupper, kommuner och statsförvaltningen utarbetade planen.[53]

Finlands senast beslutade nationella handlingsprogram inom funktionshindersområdet gäller 2023–2027. Handlingsprogrammet består av 13 innehållsområden och 75 åtgärder. Genomförandet av åtgärderna följs upp under programperioden och utvärderas efter programperiodens slut. Det är en särskild delegation kopplad till ansvarigt ministerium som tagit fram den och som ansvarar för uppföljning. Delegationen har representanter från ministerier, personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga, arbetsmarknadsorganisationer samt regional- och lokalförvaltningen.[54]

3. De sektorsansvariga myndigheternas roll att vara samlande, stödjande och pådrivande

I detta kapitel redovisas Riksrevisionens huvudsakliga iakttagelser för delfråga 1: Har myndigheterna haft en proaktiv ansats i arbetet med sitt sektorsansvar att vara samlande, stödjande och pådrivande?

Våra iakttagelser i korthet

Sammantaget visar våra iakttagelser att flera av de sektorsansvariga myndigheterna har tagit sig an sitt sektorsansvar inom sina respektive sektorer på ett effektivt sätt. Bilden skiljer sig åt mellan myndigheterna och vissa har kommit längre i sin roll som sektorsansvarig myndighet inom funktionshinderspolitiken. Några myndigheter förefaller sakna mål och tydlig inriktning för sitt sektorsansvar, vilket kan få som konsekvens att samlande, stödjande och pådrivande åtgärder för att uppnå det funktionshinderpolitiska målet inte blir av inom viktiga områden.

• Sektorsansvaret medför ett stärkt mandat för de sektorsansvariga myndigheterna att driva på utvecklingen inom det funktionshinderspolitiska uppdraget i sin sektor.
• En mängd samlande, stödjande och pådrivande aktiviteter och insatser har initierats av de sektorsansvariga myndigheterna, men variationerna mellan myndigheterna är stora.
• Sektorsansvaret för funktionshinderspolitiken tolkas och tillämpas på olika sätt. Flera myndigheter har genomfört sektorsansvaret på ett proaktivt sätt men för några myndigheter saknas en myndighetsgemensam hållning och samlad analys över vad sektorsansvaret innebär för deras myndighet.

3.1 De sektorsansvariga myndigheterna utför flera olika samlande, stödjande och pådrivande aktiviteter

Granskningen visar att det pågår en mängd aktiviteter och satsningar hos de sektorsansvariga myndigheterna med hänvisning till sektorsansvaret, varav flera är återkommande och långsiktiga. Det kan exempelvis handla om att myndigheterna deltar i nätverk och olika forum, tillhandahåller utbildningar, anordnar konferenser, utlyser innovationstävlingar, tar fram vägledningar, tar initiativ till branschdialoger, genomför enkätundersökningar, har samråd med funktionshindersorganisationer och mycket annat.

För att bestämma om en aktivitet hänger ihop med sektorsansvaret har vi, utifrån myndigheternas svar på våra skriftliga frågor samt formuleringar i dokumentation kopplat till de olika aktiviteterna, värderat om det rör sig om en samlande, stödjande eller pådrivande aktivitet. Aktiviteter som hör ihop med sektorsansvaret kan ibland sammanfalla med eller komplettera aktiviteter kopplade till myndighetens andra uppdrag. Det har därför inte hindrat att vi betraktat aktiviteterna som utförda inom ramen för sektorsansvaret. En extra punkt om tillgänglighet på ett etablerat samverkansmöte, kan till exempel vara ett mer effektivt sätt att nå ut med kunskap än att skapa separata plattformar. På samma sätt kan det vara effektivt att använda kunskap som tagits fram inom ramen för strategin om systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken i det samlande, stödjande och pådrivande arbetet som sektorsansvarig myndighet.

Nedan följer exempel på olika aktiviteter som de sektorsansvariga myndigheterna genomfört inom sektorsansvaret. Uppräkningen är inte uttömmande eftersom flera myndigheter bedrivit en mängd olika aktiviteter. Samtidigt är variationerna stora och granskningen visar att vissa av myndigheterna har genomfört ett mycket begränsat antal aktiviteter som går att koppla till sektorsansvaret. För att åskådliggöra vilka olika typer av samlande, stödjande och pådrivande åtgärder de olika myndigheterna initierat har vi kategoriserat aktiviteterna.

Figur 3 Samlande, stödjande och pådrivande aktiviteter inom ramen för sektorsansvaret

3.1.1 Kunskapshöjande aktiviteter

För att bidra till att målet för funktionshinderspolitiken uppnås i hela sektorn behöver myndigheterna säkerställa att det finns tillräckligt med kunskap och resurser hos den sektorsansvariga myndigheten för att kunna arbeta samlande, stödjande och pådrivande inom sektorn. Myndigheterna behöver också nå ut med kunskapen genom utåtriktade aktiviteter.

Flera av de sektorsansvariga myndigheterna har satsat på interna utbildningar för att stärka den generella kunskapsnivån hos medarbetarna. Hos Arbetsmiljöverket ingår tillgänglighet i introduktionskursen för alla nyanställda. Den tillsynsutbildning som är obligatorisk för alla nyanställda arbetsmiljöinspektörer innehåller kursmoment om jämställdhet och tillgänglighet.[55] Kursmomentet om tillgänglighet syftar till att synliggöra funktionshinder i arbetsmiljön för personer med funktionsnedsättning vid inspektionerna.[56]

Även Boverket har vidtagit åtgärder för att höja kompetensen internt och genomfört en utbildningsserie i sju delar riktad till Boverkets samtliga medarbetare.[57]

En annan viktig del av det kunskapshöjande arbetet är att ta fram tillräckligt med kunskap för att de sektorsansvariga myndigheterna ska veta hur de ska rikta åtgärderna inom sektorn på ett effektivt sätt.

Post- och telestyrelsen har utfört undersökningar om tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning och äldre inom området för elektronisk kommunikation, betalningar och post. Resultatet har därefter kunnat kommunicerats utåt inom sektorn för att förbättra tjänsterna utifrån användarnas behov.[58]

Kulturrådet utförde 2022 en enkätundersökning till 1 500 organisationer för att undersöka hur kulturaktörer arbetar för att personer med funktionsnedsättning ska kunna besöka, delta eller arbeta inom konst- och kulturlivet. Resultatet är tänkt att fungera som utgångspunkt för Kulturrådets fortsatta arbete med regeringens strategi för funktionshinderspolitiken, men också för att sprida kunskap till berörda parter om kvarstående hinder för deltagande i kulturlivet.[59]

Även Riksantikvarieämbetet har tagit fram olika rapporter om kunskapsläget, till exempel vad gäller tillgänglighet till museerna.[60]

Inom skolområdet har Arbetsmiljöverket arbetat strategiskt för att förbättra skolans arbetsmiljö. Myndigheten har gjort fördjupade analyser och bland annat belyst att brist på resurser och kompetens kan leda till både incidenter och risk för att elever med funktionsnedsättning inte får tillräckligt stöd. Arbetsmiljöverket har identifierat att sådana utmaningar som finns inom grundskolan och anpassad grundskola[61], också kan skapa arbetsmiljöproblem.[62]

Flera av de sektorsansvariga myndigheterna har också anordnat olika former av externa utbildningar, konferenser, webbinarier med mera.

Socialstyrelsen arrangerar tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner sedan flera år tillbaka den nationella konferensen Funktionshinder i tiden. Konferensen, som brukar samla drygt 500 deltagare, riktar sig till målgrupper inom sektorn och tar bland annat upp ny forskning, kunskap och lärande exempel. Fokus för konferensen är dels ämnen där deltagarna efterfrågar mer kunskap, dels ämnen där Socialstyrelsen själva ser behov av förbättringar.[63]

Riksantikvarieämbetet har i sin roll som sektorsansvarig myndighet genomfört utbildningsinsatser, som workshoppar i syntolkning för museipersonal och en webbinarieserie med koppling till tillgänglighet. Riksantikvarieämbetet har också arbetat fram en e-utbildning om planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer samt använt olika digitala kommunikationskanaler som webb, sociala medier och poddar för att sprida goda exempel kopplade till funktionshinderspolitikens genomförande.[64]

Boverket har genomfört webbseminarier om universell utformning och hållit föredrag och möten på temat mänskliga rättigheter och tillgänglighet. [65]

3.1.2 Kunskapsstöd

Utöver mer utåtriktade aktiviteter har flera sektorsansvariga myndigheter tagit fram olika kunskapsstöd som aktörer inom sektorerna kan använda i sitt arbete. Materialet har distribuerats till intressenter inom sektorn, fysiskt eller digitalt.

Kulturrådet har som exempel tagit fram kunskapsöversikten Kognitiv tillgänglighet på folkbibliotek.[66] Materialet fick enligt Kulturrådet stor spridning, och enligt uppföljning av bidraget Stärkta bibliotek även effekt på antalet kommuner som genomförde satsningar på kognitiv tillgänglighet kommande år.[67]

Riksantikvarieämbetets vägledning om tillämpning av förordningen om statliga byggnadsminnen innehåller exempel på hur på hur prövning av förslag till ändringar av byggnadsminnen går till, samt exempel på tillgänglighetsanpassningar som har utförts. I vägledningen anges att Riksantikvarieämbetet anser att tillgängliggörandet av kulturmiljöer utgör ett tungt vägande skäl för att få ändra statliga byggnadsminnen (trots att grundtanken är att de i princip ska bevaras oförändrade för all framtid).[68]

Post- och telestyrelsen har varit pådrivande i arbetet att utveckla och förvalta en informationswebbplats för frågor och utmaningar kopplat till digital inkludering och tillgänglighet.[69] Boverket har tagit fram en bildbank innehållande tillgänglighetslösningar och jämlika projekt samt goda projektexempel på universell utformning.[70] Arbetsmiljöverket publicerar kunskapsstöd om tillgänglighet i arbetsmiljön på sin webbplats, riktat till arbetsgivare och andra aktörer.[71]

3.1.3 Samråd med civila samhället

Samtliga sektorsansvariga myndigheter har regelbundna samråd med funktionshinderrörelsen. Strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken anger att samråd med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning är en väsentlig del för att genomföra målet för funktionshinderspolitiken.[72] Strategin anger också att alla myndigheter som strategin gäller ska redovisa genomförandet av sådana samråd.[73] Vissa av de sektorsansvariga myndigheterna använder sig särskilt av samråden för att arbeta samlande, stödjande och pådrivande.

Socialstyrelsen är en myndighet med en tydlig koppling mellan sektorsansvaret och samråd. Socialstyrelsens rådgivande organ, med representanter för det civila samhället, har i uppdrag är att bevaka hur Socialstyrelsen generellt utövar sitt ansvar att som sektorsmyndighet vara stödjande och pådrivande för att genomföra de funktionshinderspolitiska målen inom socialtjänst och hälso- och sjukvård. Dessutom anordnas ett årligt heldagsmöte där diskussioner om resultat och behov förs. Till detta möte bjuds även myndigheter från Sektorsgruppen (se under nästkommande rubrik) in i syfte att uppnå synergier genom gemensamma dialoger.[74]

Även Boverket är en myndighet som uppger att samrådet är ett betydelsefullt forum för sektorsansvaret. Sedan 2005 har Boverket ett permanent samråd med funktionshindersrörelsen. I samrådet ingår även representanter från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och länsstyrelserna.[75] Boverket har inom ramen för forumet arbetat med att informera, aktivera och höja kunskapen hos deltagarna.[76]

3.1.4 Nätverk och samverkan

Utöver samråden med det civila samhället använder de sektorsansvariga myndigheterna andra nätverk och plattformar för att arbeta samlande, stödjande och pådrivande. Dessa kan inkludera såväl andra myndigheter som företag och organisationer.

Arbetsförmedlingen har till exempel föreläst i Sverige och utomlands om sina erfarenheter av att förändringsleda en hel organisation mot att vara en digitalt tillgänglig myndighet samt frågor som rör arbetslivsinriktad rehabilitering och insatser för personer med funktionsnedsättning. Arbetsförmedlingen har använt olika nätverk av myndigheter, företag och organisationer för att nå ut med kunskap.[77]

Kulturrådet har använt de löpande dialoger som förs med regioner som tar emot och fördelar de statliga medlen för regional kulturverksamhet, som plattform för att ta upp tillgänglighetsfrågor.[78]

Socialstyrelsen har i sin roll som sektorsmyndighet tagit initiativ till Sektorsgruppen med representanter för Försäkringskassan, Inspektionen för vård och omsorg och Folkhälsomyndigheten, där erfarenhetsutbyte och gemensamma diskussioner om genomförande förs, framför allt kopplat till uppdraget om systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.[79]

Även Post- och telestyrelsen deltar i en rad arbetsgrupper, nätverk och forum inom exempelvis betalområdet där frågor om ökad tillgänglighet behandlas.[80]

Riksantikvarieämbetet följer funktionshindersfrågorna inom etablerade samverkansarenor som berör tillgänglighet, hälsa eller universell design såsom myndighetsnätverket Gestaltad livsmiljö, Rådet för hållbara städer och Miljömålsrådet.[81]

3.1.5 Integrering av sektorsansvaret i den ordinarie verksamheten

Många åtgärder som nämns i föregående avsnitt utgör främst samlande och stödjande åtgärder men kan även verka pådrivande. Ett mer renodlat sätt att arbeta pådrivande är att integrera sektorsansvaret med den ordinarie verksamheten. I vilken utsträckning myndigheterna har möjlighet att arbeta pådrivande på det sättet skiljer sig åt beroende på uppdrag.

Till exempel använder Arbetsmiljöverket sitt ordinarie uppdrag för att arbeta stödjande men även pådrivande mot arbetsgivarna (se avsnitt 3.2). Myndigheten har arbetat fram ett särskilt stöd till arbetsmiljöinspektörerna för att synliggöra och identifiera brister kopplat till tillgänglighet i arbetsmiljön vid inspektioner. Arbetsmiljöverket har också ändrat föreskrifter i syfte att uppnå högre krav på tillgänglighet och frångänglighet (tillgänglig utrymning).[82]

Även Post- och telestyrelsen använder sig av möjligheten till reglering inom sitt sektorsansvar. Post- och telestyrelsen har införlivat ytterligare krav på tillhandahållaren att erbjuda en särskild posttjänst på grund av ålder eller funktionsnedsättning.[83] Post- och telestyrelsen har också uppdaterat allmänna råd och föreskrifter i syfte att trygga och säkra servicen för dem som har störst behov.[84]

Sektorsansvaret kan även aktualiseras inom bidragsgivningen. Kulturrådet har under flera år arbetat för att kulturaktörer, som direkt tar del av vissa bidrag från Kulturrådet eller via kultursamverkansmodellen, inte ska vara verksamma i lokaler där enkelt avhjälpta hinder kvarstår. Kulturrådet anger också att de driver på utvecklingen genom att ställa ett antal minimikrav på tillgänglighet som villkor för statsbidrag, i syfte att stimulera bidragssökanden att verka för bättre tillgänglighet till lokaler.[85]

Riksantikvarieämbetet genomför också en översyn av sin förordningsstyrda bidragsgivning i avsikt att undersöka möjligheter att rikta medel på ett tydligare sätt.[86]

3.2 De myndigheter som är mest aktiva inom sektorsansvaret har en proaktiv ansats

Vissa sektorsansvariga myndigheter har varit mer aktiva än andra i sin roll med att vara samlande, stödjande och pådrivande. Det hänger samman med att tolkningen och tillämpningen av sektorsansvaret skiljer sig åt mellan myndigheterna. Att myndigheterna genomför och tolkar sektorsansvaret olika är delvis en naturlig följd av myndigheternas vitt skilda grunduppdrag. Det är varken önskvärt eller möjligt att myndigheterna genomför sektorsansvaret på exakt samma sätt. Men även om man bortser från myndigheternas olika grunduppdrag visar granskningen en stor skillnad mellan myndigheterna gällande hur de förhåller sig till sitt sektorsansvar. Ett proaktivt förhållningssätt hjälper myndigheterna att komma framåt. Oavsett hur myndigheterna har tolkat och utvecklat sin roll som sektorsansvarig myndighet anser de att sektorsansvaret ger dem ett stärkt mandat på funktionshindersområdet.

Vissa myndigheter har ett proaktivt förhållningssätt och har själva definierat och tagit ställning till vad sektorsansvaret innebär för deras verksamhet och i förhållande till aktörerna i deras sektor. Andra sektorsansvariga myndigheter har haft ett mer passivt förhållningssätt. För dessa myndigheter har både sektorn och innebörden av sektorsansvaret förblivit otydliga, trots att samtliga granskade myndigheter under en lång tid har haft ett sektorsansvar inom funktionshinderspolitiken.

Post- och telestyrelsen samt Kulturrådet är, som framgår nedan, exempel på myndigheter som har olika men tydliga inriktningar om vad sektorsansvaret innebär för deras respektive myndigheter och vilka aktörer de ska rikta sig till.

Försäkringskassan och Skolverket förefaller däremot sakna en samlad analys över vad sektorsansvaret innebär för deras del och vilka aktörer de bör rikta sig till. Denna avsaknad av en myndighetsgemensam hållning får som konsekvens att samlande, stödjande och pådrivande åtgärder för att uppnå det funktionshinderpolitiska målet riskerar att utebli inom viktiga områden.

Granskningen visar att en delförklaring till de olika tolkningarna av sektorsansvaret, samt hur proaktivt myndigheterna förhåller sig till uppdraget, är en avsaknad av gemensam bild över vad sektorsansvaret innebär och vad det ska åstadkomma. Sektorsansvaret framgår endast kortfattat av myndigheternas respektive instruktioner och det saknas ytterligare vägledning för hur sektorsansvaret är tänkt att användas inom det funktionshinderspolitiska arbetet. Det innebär att det i stor utsträckning blir upp till varje myndighet att avgöra hur de angriper sektorsansvaret.

3.2.1 Myndigheterna ser på sitt sektorsansvar för funktionshinderspolitiken på olika sätt

I följande avsnitt beskrivs hur respektive myndighet betraktar sitt sektorsansvar. Även myndigheternas grunduppdrag beskrivs mycket kortfattat (för en mer utförlig beskrivning av myndigheternas grunduppdrag och deras sektorsansvar, se bilaga 1).

Arbetsmiljöverkets grunduppdrag är att se till att lagar om arbetsmiljö och arbetstider följs av företag och organisationer. Myndigheten tar fram juridiskt bindande föreskrifter, inspekterar arbetsställen och sprider information om arbetsmiljöregler. Arbetsmiljöverket lät under 2022 göra en nulägesbeskrivning över hur man integrerar tillgänglighet i verksamheten. Rapportförfattarna konstaterade att det fanns behov av att tydligare identifiera och definiera vad sektorsansvaret innebär.[87] Arbetsmiljöverket har därefter kommit fram till och klargjort att man arbetar med sektorsansvaret inom ramen för sitt myndighetsuppdrag och alltså har en verksamhetsnära ansats vid tolkningen och tillämpningen av sitt sektorsansvar.[88]

Boverkets grunduppdrag är att arbeta med samhällsplanering, byggande och boende. Myndigheten ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och vägledningar, utföra tillsyn samt administrera statliga stöd och bidrag. Som sektorsansvarig myndighet har Boverket en omfattande sektor att nå ut till och har en tydlig huvudsaklig inriktning (universell utformning) inom funktionshinderspolitiken att sprida kunskap om. Under 2023 har Boverket arbetat samlat med frågor gällande mänskliga rättigheter och universell utformning, vilket bland annat inkluderar sektorsansvaret för funktionshinderspolitiken. Frågorna genomsyrar även Boverkets ordinarie processer för att bland annat genomföra projekt, ta fram eller ändra regler och kommunicera. Enligt Boverkets erfarenheter från sitt arbete med sektorsansvaret präglas samhället fortfarande av ett gammalt och förlegat normtänk kring funktionshinder. Det innebär att alla berörda behöver ställa de rätta frågorna tidigt i processen och i samband med att utformningen av våra miljöer.[91]

Post- och telestyrelsens grunduppdrag är att ha ett samlat ansvar inom postområdet och området elektronisk kommunikation i Sverige. Myndigheten ska beskriva och analysera utveckling och resultat inom sitt ansvarsområde samt se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.

Post- och telestyrelsen har under en längre tid arbetat med att utveckla och precisera vad rollen som sektorsansvarig ska betyda för deras del i myndighetens kontakter med sektorn.

Riksantikvarieämbetets grunduppdrag är att ansvara för frågor om kulturarvet. Ansvaret omfattar i första hand frågor om kulturlandskap, kulturmiljöer, kulturföremål och museer. Riksantikvarieämbetet är en myndighet vars sektorsansvar omsätts på en mycket övergripande nationell nivå, ofta med förhållandevis långt avstånd till de aktörer som i sista ledet ansvarar för att genomföra åtgärderna för ökad tillgänglighet och delaktighet. Riksantikvarieämbetets målsättning relaterat till funktionshinderspolitiken är att myndighetens arbete med funktionshindersfrågor ska ge fler människor tillgång till digitalt och fysiskt kulturarv. I deras sektorsansvar utgår de både från funktionshinderspolitiken och från nationella mål för kulturmiljön, museilagen och sin egen vision för kulturmiljöarbetet som rör delaktighet och tillgänglighet till kulturmiljö.

Riksantikvarieämbetet verkar framför allt gentemot och genom andra aktörer, som andra myndigheter, länsstyrelser, museer och kulturarvsaktörer. I Riksantikvarieämbetets handlingsplan för arbetet med strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031 anges flera samlande, stödjande och pådrivande aktiviteter i syfte att uppnå den övergripande målsättningen.[93]

Kulturrådets grunduppdrag är att med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen, verka för kulturens utveckling och tillgänglighet genom att fördela och följa upp statliga bidrag och genom andra främjande åtgärder.

Kulturrådets tolkning av sektorsansvaret innebär att myndigheten ska vara ”samlande genom att bidra till att skapa kontaktytor för aktörer inom Kulturrådets verksamhetsområde som arbetar med funktionsrättsfrågor och tillgänglighet, stödjande genom att sprida kunskap om tillgänglighet och funktionsrätt genom utredning, uppföljning, stödmaterial och genomförandet av exempelvis rundabordssamtal och webbinarier och pådrivande genom att ställa minimikrav om arbete med tillgänglighet i en del av vår bidragsgivning och genom att vi lyfter aktuella frågor som rör funktionsrätt inom kulturområdet”.[95]

Kulturrådets tolkning av sektorsansvaret innebär att myndigheten bland annat använder sin pådrivande roll vid myndighetsutövning och bidragsgivning samt återkommande följer upp och återkopplar resultaten med berörda aktörer. Kulturrådet menade tidigare att det fanns ett glapp i deras sektorsansvar eftersom de endast ansåg sig få följa upp de aktörer som ingick i deras eget verksamhetsområde, det vill säga till vilka de själva fördelar bidrag.[96] Genom pågående utvecklingsarbete har Kulturrådet ändrat sin syn på sektorsansvaret och arbetar idag samlande, stödjande och pådrivande även mot aktörer inom kulturområdet som inte är bidragsmottagare, som till exempel Scenkonstmuseet och Unga Dramaten.[97]

Socialstyrelsen har som grunduppdrag att styra, stödja och utveckla hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet, tandvård, socialtjänst, stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning samt frågor om alkohol och missbruksmedel. Socialstyrelsen anger att även om myndigheten i hög utsträckning arbetar med funktionshindersfrågor i sitt grunduppdrag, så är sektorsansvaret fortfarande viktigt. Sektorsansvaret anger en prioritering och är en komplettering till myndighetens övriga arbete.[98] Företrädare för Socialstyrelsen menar att sektorsansvaret skapar möjlighet att vara pådrivande och samla sektorn.[99] En framgångsfaktor som Socialstyrelsen själva lyfter är deras operationalisering av sektorsansvaret, bland annat gällande vad de olika begreppen samlande, stödjande och pådrivande innebär i praktiken. Socialstyrelsen arbetar till exempel samlande och pådrivande genom att skapa plattformar för erfarenhetsutbyte och dialog mellan olika parter och kommunicera ut budskap. Det stödjande arbetet överlappar enligt Socialstyrelsens bedömning ofta det ordinarie uppdraget men sektorsansvaret utgör ett komplement och leder till att ytterligare aktiviteter genomförs i syfte att uppnå det funktionshinderspolitiska målet.[100]

Arbetsförmedlingens grunduppdrag är att vara förvaltningsmyndighet för arbetsmarknadspolitiska frågor och ansvara för den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Arbetsförmedlingen har också ett uttalat uppdrag att verka för att förbättra arbetsmarknadssituationen för personer som har en funktionsnedsättning och upprätthålla egen kompetens och verksamhet för att stödja personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga att få eller behålla ett arbete.

Av granskningen framgår att det finns flera exempel på samlande, stödjande och pådrivande aktiviteter hos Arbetsförmedlingen (se avsnitt 3.1), men att det inte är tydligt hur Arbetsförmedlingen arbetar mer strategiskt med sitt sektorsansvar specifikt. Delar av Arbetsförmedlingens beskrivning av sektorsansvaret ligger ofta nära eller sammanfaller med myndighetens uppdrag att utforma och bedriva sin egen verksamhet med beaktande av det funktionshinderspolitiska målet samt uppdraget att stödja personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga att få eller behålla ett arbete.[102] Representanter för Arbetsförmedlingen menar emellertid att sektorsansvaret är en viktig komponent för Arbetsförmedlingens genomförande av funktionshinderspolitiken.

Försäkringskassan är förvaltningsmyndighet för de delar av socialförsäkringen och andra förmåner eller ersättningar som myndigheten ansvarar för. Verksamheten består huvudsakligen i att besluta och betala ut sådana förmåner och inkluderar förmåner riktade till personer med funktionsnedsättning.

Försäkringskassan har redogjort för omfattande satsningar på tillgänglighetsfrågor i den egna verksamheten när det gäller till exempel handläggning av olika förmåner, bemötande, digitala tjänster och rekrytering av myndighetens medarbetare. Men det har varit svårt för Riksrevisionen att uttyda någon strategi för hur Försäkringskassan arbetar med sitt sektorsansvar. Riksrevisionen har inte heller identifierat några samlande, stödjande eller pådrivande aktiviteter som tydligt går att härleda till Försäkringskassans sektorsansvar och konstaterar att det är oklart vilken Försäkringskassans sektor egentligen är. Granskningen visar dessutom att det tycks finnas en viss hopblandning mellan Försäkringskassans instruktionsenliga uppgift som sektorsansvarig myndighet och som särskilt uppföljningsansvarig myndighet för regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.[104]

Skolverket är förvaltningsmyndighet för skolväsendet. Myndigheten ska i nära samarbete med kommuner och andra huvudmän stödja dem i deras utbildningsverksamhet och andra pedagogiska verksamheter.

Skolverket är i likhet med Försäkringskassan en myndighet där sektorsansvaret förefaller vara otydligt vad gäller både utpekad sektor och vad som ska uppnås. Den myndighetsgemensamma synen är inte tillräcklig och frågan har ofta svårt att bli tillräckligt prioriterad, enligt företrädare för Skolverket.[105]

4. Myndigheternas uppföljning

I detta kapitel redovisas Riksrevisionens huvudsakliga iakttagelser för delfråga 2: Är de sektorsansvariga myndigheternas uppföljning effektiv?

Våra iakttagelser i korthet

Sammantaget visar våra iakttagelser att de granskade myndigheterna har flera utmaningar att hantera i sitt uppföljande arbete vilket påverkar återrapporteringen. En konsekvens av detta kan bli att myndigheternas återrapportering får ett begränsat värde som underlag till budgetpropositionen och den planerade handlingsplanen för 2026–2031.

• Få myndigheter har en tydlig bild av regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031.
• Myndigheternas återrapporteringar i årsredovisningarna är för begränsade för att se hur deras funktionshinderspolitiska arbete framskrider.
• Myndigheternas uppföljning av sektorsansvaret försvåras av att åtgärderna genomförs av andra aktörer.
• Tillgången till statistik och kvantitativa uppgifter är otillräcklig.
• Myndigheterna tar del av MFD:s stöd i sitt uppföljande arbete.

4.1 Få myndigheter har en tydlig bild av den funktionshinderspolitiska strategin för 2021–2031

De sektorsansvariga myndigheterna omfattas av regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031. Granskningen visar att regeringens strategi har bidragit till att funktionshindersområdet uppmärksammas i ökad grad hos myndigheterna. Regeringens funktionshinderspolitiska strategi saknar dock delmål och konkreta åtgärder. Få myndigheter har därför en tydlig bild av vilka åtgärder som behöver vidtas, vad som ska följas upp och regeringens förväntningar framåt. Detta kan jämföras med situationen i Norge, Island och Finland, där det finns nationella handlingsplaner framtagna inom funktionshindersområdet, med en mängd konkreta åtgärder. Fokus i handlingsplanerna är att genomföra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (se avsnitt 2.3.3).

4.2 Myndigheternas återrapportering är för begränsad för att se hur deras funktionshinderspolitiska arbete fortskrider

Myndigheterna ska, i enlighet med strategin, återrapportera sitt arbete till regeringen i årsredovisningen. I årsredovisningarna redogör myndigheterna för de insatser och aktiviteter som utförts under det gångna året. Det begränsade utrymmet ger dock myndigheterna små möjligheter att redovisa helheten av sitt arbete inom de fyra inriktningarna[106] på det sätt som regeringen efterfrågar i strategin. I vissa återrapporteringar är det svårt att urskilja aktiviteter och insatser som är föranledda av myndigheternas sektorsansvar. Det finns inte heller någon samlad redovisning av vad myndigheten har uppnått på funktionshindersområdet och vad som återstår att göra. Några myndigheter har valt att komplettera rapporteringen i årsredovisningen med separata återrapporteringar och rapporter. Sammantaget är myndigheternas redogörelser i årsredovisningarna alltför begränsade för att det ska gå att skapa en tydlig bild av hur arbetet på funktionshindersområdet framskrider.[107] En konsekvens av detta riskerar att bli att återrapporteringen inte är fullt ut användbar och får ett begränsat värde som underlag till budgetpropositionen och den planerade handlingsplanen för 2026–2031.[108]

Av våra intervjuer framgår att flera myndigheter är osäkra på vad regeringens strategi konkret innebär för deras verksamhet. Några har också påtalat bristande uppföljning från regeringens sida. Vissa myndigheter har därför valt att avvakta vad nästa steg blir från regeringen och MFD.

Flera myndigheter[109] lyfter att tidsbrist, begränsade utredarresurser, svårigheter att upprätthålla särskild kompetens samt tankesättet att det funktionshinderspolitiska arbetet är ett specialområde, är stora utmaningar i arbetet med strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken. Några av myndigheterna har varit föremål för omfattande reformer[110], neddragningar[111] eller utvidgade uppdrag[112], vilket har tvingat fram prioriteringar som har påverkat arbetet med att bidra till och följa upp funktionshinderspolitiken.

Andra myndigheter, som exempelvis Post- och telestyrelsen, har lagt ned omfattande arbete på att ta fram särskilda modeller för uppföljning[113], genomföra kartläggningar och nulägesbeskrivningar eller planerar att ta fram årliga rapporter för internt bruk i sitt kommande uppföljningsarbete. Tillvägagångssätt för uppföljningen skiljer sig åt mellan de sektorsansvariga myndigheterna.

4.3 Myndigheternas uppföljning av sektorsansvaret försvåras av att åtgärderna genomförs av andra aktörer

Det framgår av granskningen att det inte är de sektorsansvariga myndigheterna själva, utan i allmänhet andra aktörer, som i praktiken ska genomföra de åtgärder som krävs för att åstadkomma ökad tillgänglighet och delaktighet för personer med funktionsnedsättning. De sektorsansvariga myndigheterna riktar sig till olika sektorer. Det kan handla om kommuner, regioner, olika privata aktörer, andra statliga myndigheter, arbetsgivare, företag, branscher, skolhuvudmän och kulturinstitutioner.

Granskningen visar att det finns flera utmaningar i myndigheternas uppföljande arbete. Post- och telestyrelsen[116] och Boverket[117] betonar bland annat att det är viktigt att det uppmärksammas att det uppföljande arbetet försvåras av att åtgärderna ska utföras av andra aktörer än myndigheten.

Boverket beskriver uppföljningen av sitt arbete på följande sätt.

Granskningen visar att myndigheterna har svårt att uppskatta hur deras arbete med att vara samlande, stödjande och pådrivande har påverkat sektorerna. Det är visserligen ett väntat resultat med hänsyn till sektorsansvarets särskilda karaktär och koppling till tvärsektoriell styrning, men kan ändå vara ett problem i en kontext där uppföljning av myndigheters verksamheter bygger på mål- och resultatstyrning.

Ofta är kunskapsförmedling det huvudsakliga verktyget för myndigheterna att driva utvecklingen framåt. Även de sektorsansvariga myndigheter som är mer aktiva och anser sig ha ett långtgående sektorsansvar, kan i många fall bara utöva ett begränsat inflytande över resultatet av aktiviteter och insatser som vidtagits gentemot aktörer i sektorn. Det gör att det är svårt att följa upp arbetet inom ramen för den mål- och resultatstyrning som dominerar i svensk statsförvaltning.

4.3.1 De sektorsansvariga myndigheterna verkar både gentemot och genom andra aktörer

De sektorsansvariga myndigheterna kan möta sina sektorer på skilda sätt. De kan ha direkta kontakter[119] med sina intressenter eller indirekt rikta sig till ett urval av olika grupper inom sektorn. En sektorsansvarig myndighet kan även agera genom andra aktörer[120] eller myndigheter[121]. I den sistnämnda situationen uppstår en särskilt lång händelsekedja: från den sektorsansvariga myndighetens insats som, via en annan myndighet, syftar till att åstadkomma en kunskapshöjning eller beteendeförändring hos mottagaren som i sin tur ska leda till en konkret åtgärd som kan handla om att förverkliga ett mål om en tillgänglig kulturmiljö, park eller historisk byggnad. Ju längre avståndet är till de aktörer som ansvarar för att verkställa åtgärder, desto svårare kan det vara för en sektorsansvarig myndighet att visa vad de har åstadkommit.

4.4 Tillgången till statistik och kvantitativa uppgifter är otillräcklig

Några myndigheter har lyft att tillgången till statistik och andra kvantitativa uppgifter som krävs för uppföljningen av funktionshinderspolitiken är otillräcklig. Det leder till svårigheter att följa funktionshinderspolitikens utveckling, särskilt avseende utvecklingen av människors livsvillkor eftersom brister i kvantitativa och statistiska uppgifter hindrar jämförelser mellan personer med funktionsnedsättning och övriga befolkningen.

Det framgår bland annat av den nulägesbeskrivning som Post- och telestyrelsen har tagit fram mot bakgrund av regeringens strategi för systematisk uppföljning.

4.4.1 Myndigheterna tar del av MFD:s stöd i sitt uppföljande arbete

MFD har i uppdrag att stödja och ge vägledning till de utpekade myndigheterna i regeringens tioåriga funktionshinderspolitiska strategi som löper fram till 2031.[124] MFD uppger att regeringsuppdraget utgör både ram och prioritering för myndighetens uppgifter enligt myndighetens instruktion. Arbetet med detta stödjande uppdrag följer två huvudsakliga spår. Det ena spåret syftar till att stödja myndigheterna i deras utveckling av uppföljningsinsatser såväl inom sektorerna som i relation till det funktionshinderspolitiska målet och dess fyra inriktningar. Det andra spåret har inriktning på stöd och samverkan kring myndigheternas kunskapsutveckling inom funktionshindersområdet. Här bidrar MFD med kunskap och tillfällen för erfarenhetsutbyten mellan myndigheterna.[125] MFD har också genomfört dialoger med de myndigheter som omfattas av strategin för att kunna bli så träffsäkra som möjligt i sitt stöd.[126]

Samtliga sektorsansvariga myndigheter, representerade av myndigheternas generaldirektörer, ingår i MFD:s strategiska råd för funktionshinderspolitiken. Rådet har haft ett särskilt fokus på arbetet med den funktionshinderspolitiska strategin. Rådet har exempelvis hanterat aktiv involvering av funktionshindersorganisationerna och det civila samhället. Syftet är att öka medvetenheten och höja kunskapsnivån hos myndigheterna inför dialoger och samråd med funktionshindersrörelsen. Detta är i linje med artikel 4.3 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Artikeln handlar om att personer med funktionsnedsättning aktivt ska bli involverade i beslutsfattande i processer och frågor som rör dem själva. Andra teman som rådets möten har behandlat är frågor om uppföljning av funktionshinderspolitiken och hur myndigheterna kan tänka kring tvärperspektiv. Ett nätverk med tjänstepersoner från varje myndighet är kopplat till rådet. Nätverkets syfte är att på en verksamhetsnära nivå vara en ingång i respektive myndighet, förbereda och bearbeta frågor i rådet samt diskutera och utbyta erfarenheter. Även vid dessa nätverksmöten har fokus legat på att diskutera och utbyta erfarenheter kopplat till myndigheternas uppdrag inom ramen för den funktionshinderspolitiska strategin.[127]

På MFD:s webbplats tillhandahåller myndigheten dels ett webbaserat stöd i myndigheternas uppföljande arbete inom ramen för strategin, dels en mer allmän webbutbildning om ökad delaktighet, Delaktighetsguiden, som innehåller tips, råd, filmer och övningar. Arbetsförmedlingen uppger exempelvis att de har lagt in Delaktighetsguiden i sin interna Kompetensportal för att synliggöra utbildningen för alla medarbetare. Arbetsförmedlingen har också varit delaktiga i framtagandet av det kunskapstest som avslutar utbildningen.[128] Flera av de granskade myndigheterna uppfattar dock det allmänna stödet på MFD:s webbplats som huvudsakligen inriktat på de krav som uttrycks i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken. Av intervjuerna framgår att det stöd och den vägledning som MFD erbjuder i första hand uppfattas som lämpligt för myndigheter som själva har mycket kontakter med enskilda eller myndigheter som är stora arbetsgivare, då fokus är på interna rutiner, policyer för rekrytering och arbetsgivare, interna system men också extern kommunikation och lokaler.[129]

5. Slutsatser och rekommendationer

Sektorsansvaret medför ett stärkt mandat för de sektorsansvariga myndigheterna att driva på utvecklingen inom det funktionshinderspolitiska uppdraget i sin sektor. Riksrevisionens samlade bedömning är att de sektorsansvariga myndigheterna delvis arbetar effektivt med att bidra till målet för funktionshinderspolitiken och att rollen som sektorsansvarig myndighet kan utvecklas. Bilden skiljer sig åt mellan de granskade myndigheterna och jämförelser försvåras av att de i olika omfattning följer upp och återrapporterar sitt arbete. Riksrevisionens bedömning är att det till viss del förklaras av att regeringens styrning av funktionshinderspolitiken är otydlig.

Regeringens styrning ställer höga krav på myndigheternas förmåga att tolka och omsätta de funktionshinderspolitiska uppdragen i praktisk handling. Det gäller särskilt tolkningen av sektorsansvaret. Det gäller också vilka krav på åtgärder som regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken under 2021–2031 ställer på myndigheterna. Regeringens strategi signalerar att det finns en höjd ambitionsnivå att öka takten för att nå målet för funktionshinderspolitiken, men vägen dit har inte stakats ut.

5.1 Proaktiva myndigheter har kommit längst men rollen som sektorsansvarig myndighet inom funktionshinderspolitiken kan utvecklas

Riksrevisionen har granskat de nio sektorsansvariga myndigheternas roll att vara samlande, stödjande och pådrivande inom sin sektor i syfte att bidra till att förverkliga funktionshinderspolitiken. Riksrevisionens bedömning är att de sektorsansvariga myndigheterna delvis arbetar effektivt inom ramen för sitt sektorsansvar och att rollen som sektorsansvarig myndighet kan utvecklas.

5.1.1 Sektorsansvaret medför ett stärkt mandat att driva på utvecklingen inom det funktionshinderspolitiska uppdraget

Sektorsansvaret medför en möjlighet att kunna bidra till att hela samhällsområden rör sig i riktning mot de mål som regeringen tar fram. Granskningen visar att merparten av de sektorsansvariga myndigheterna använder detta särskilda mandat som en injektion i arbetet med att höja kunskapsnivån och vara pådrivande gentemot andra centrala samhällsaktörer vid genomförandet av funktionshinderspolitiken. För att myndigheterna ska kunna utnyttja sitt mandat på ett mer enhetligt och effektivt sätt bedömer Riksrevisionen att det krävs en tydligare inriktning för myndigheterna att styra sitt funktionshinderspolitiska arbete mot.

5.1.2 De sektorsansvariga myndigheterna utför en mängd aktiviteter och satsningar men ansvaret tolkas och tillämpas på olika sätt

Granskningen visar att de sektorsansvariga myndigheterna genomför en mängd aktiviteter och satsningar, varav många är återkommande och långsiktiga.

Samtidigt finns det stora variationer i hur aktiva de sektorsansvariga myndigheterna är i detta arbete. Några myndigheter har varit uthålliga i sitt arbete, medan det för andra har varierat över tid. Myndigheterna tolkar, tillämpar och förhåller sig till sektorsansvaret för funktionshinderspolitiken på olika sätt. För vissa myndigheter är sektorsansvaret fortfarande otydligt, trots att samtliga granskade myndigheter under en lång tid har haft ett sektorsansvar för funktionshinderspolitiken. En konsekvens av ett mindre aktivt förhållningssätt hos myndigheter är att samlande, stödjande och pådrivande åtgärder för att uppnå det funktionshinderpolitiska målet inte blir av inom viktiga områden.

5.1.3 Ett proaktivt förhållningssätt präglar de myndigheter som har kommit längst i sitt arbete med sektorsansvaret

Några av de granskade myndigheterna har kommit avsevärt längre än andra i sin roll som sektorsansvarig myndighet för funktionshinderspolitiken. Riksrevisionens bedömning är att det kan förklaras av att dessa myndigheter har haft ett mer proaktivt förhållningssätt. Dessa myndigheter har analyserat och aktivt tagit ställning till vad sektorsansvaret ska innebära för deras verksamhet. De har identifierat vilka som är de huvudsakliga målgrupperna inom sina sektorer och tagit initiativ till samlande, stödjande och pådrivande aktiviteter och insatser. För andra är det mer oklart.

Riksrevisionen har till exempel hos Försäkringskassan iakttagit en viss sammanblandning av sektorsansvaret och andra uppdrag som är kopplade till funktionshindersområdet. Det kan bero på att vissa av myndighetens uppgifter och uppdrag överlappar varandra. Det kan också vara ett tecken på att alltför många lager av verksamhet hos en enskild myndighet på samma område, med flera parallella styrmedel från regeringens sida, till sist blir för mycket att hålla isär. Det kan också handla om att det inte finns en naturlig sektor för Försäkringskassan. Det är därför möjligt att det vore mer effektivt för Försäkringskassan att inte ha en stödjande, samlande och pådrivande roll, och i stället samla sina resurser och fokusera på sina kärnuppdrag på funktionshindersområdet.

5.2 Regeringen behöver konkretisera styrningen av sektorsansvaret och den funktionshinderspolitiska strategin för 2021–2031

Riksrevisionen bedömer att regeringens styrning av sektorsansvaret och strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031 behöver konkretiseras.

5.2.1 Regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031 saknar delmål och konkreta åtgärder

Riksrevisionens granskning visar att regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031 har bidragit till att funktionshindersfrågor i högre grad uppmärksammas hos myndigheterna. Riksrevisionen konstaterar samtidigt att regeringens krav på ökad uppföljning i sig inte betyder att fler konkreta åtgärder vidtas mot det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Det är enligt Riksrevisionens bedömning oklart vad som ska åstadkommas med den funktionshinderspolitiska strategin.

Granskningen visar att få av de granskade myndigheterna har en tydlig bild av vilka åtgärder som de behöver vidta med anledning av regeringens strategi. De sektorsansvariga myndigheterna omnämns i strategin, men det framgår inte hur myndigheterna ska bidra med sitt särskilda sektorsansvar. Strategin saknar delmål och konkreta åtgärder. Detta kan ställas i kontrast till de nationella handlingsplaner som finns i Norge, Finland och Island som innehåller en mängd konkreta åtgärder som ska genomföras i syfte att uppnå ländernas funktionshinderspolitiska målsättningar.

5.2.2 Återrapporteringarna behöver utvecklas för att det ska bli möjligt att bättre följa myndigheternas funktionshinderspolitiska arbete

Myndigheternas återrapporteringar i årsredovisningarna är alltför begränsade för att det ska gå att skapa en tydlig bild av hur myndigheternas funktionshinderspolitiska arbete fortskrider. En översiktlig genomgång av återrapporteringarna från övriga myndigheter som omfattas av regeringens strategi visar ett liknande mönster. Återrapporteringarna är kortfattade och endast enstaka myndigheter återrapporterar arbetet på det sätt som strategin anger. I vissa återrapporteringar är det svårt att urskilja aktiviteter och insatser som är föranledda av myndigheternas sektorsansvar. Det finns inte heller någon samlad redovisning i myndigheternas återrapporteringar av vad myndigheten har uppnått på funktionshindersområdet och vad som återstår att göra. Några myndigheter har valt att komplettera rapporteringen i årsredovisningen med separata återrapporteringar eller rapporter för att beskriva sitt arbete på ett mer utvecklat sätt. Återrapporteringarna behöver utvecklas för att det ska bli möjligt att bättre följa myndigheternas funktionshinderspolitiska arbete.

5.2.3 Det saknas sektorsansvariga myndigheter inom funktionshinderspolitiken för flera viktiga sektorer i dagens samhälle

Riksrevisionen konstaterar att det saknas sektorsansvariga myndigheter inom funktionshinderspolitiken för flera av de viktiga och tunga sektorerna i dagens samhälle, som till exempel transport, rättsväsende, konsumentpolitik och upphandling.

För att sektorsansvaret till fullo ska kunna bli ett verkningsfullt styrmedel för funktionshinderspolitikens breda tvärperspektiv kan det finnas anledning att ge myndigheter inom flera sektorer ett sådant utökat ansvar. Riksrevisionen bedömer att det är rimligt att över tid se över vilka statliga myndigheter som med hänsyn till myndighetens förutsättningar och samhällets utveckling är bäst lämpade att tilldelas ett sektorsansvar. En sådan översyn skulle i första hand kunna riktas mot gruppen av myndigheter som redan omfattas av regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken 2021–2031.

5.2.4 Regeringen behöver staka ut och konkretisera vägen framåt

När det nationella målet för funktionshinderspolitiken beslutades 2017 efterlyste riksdagen ett samlat helhetsgrepp om funktionshinderspolitiken. För att regeringens styrning ska bli mer effektiv och bidra till ett sådant samlat grepp om funktionshinderspolitiken bedömer Riksrevisionen att regeringens strategi behöver konkretiseras och på ett tydligare sätt staka ut vägen framåt. Det bör lämpligen kunna ske inom ramen för den handlingsplan som regeringen planerar ska gälla under åren 2026–2031.

Av de myndigheter som omfattas av regeringens strategi, har de sektorsansvariga myndigheterna genom sin särskilda roll att vara samlande, stödjande och pådrivande på funktionshindersområdet, utökade möjligheter att bidra till ett effektivt genomförande av det funktionshinderspolitiska målet. Granskningen visar att det inte finns en tydlig koppling mellan strategin och sektorsansvaret. Regeringen behöver tillsammans med myndigheterna tydliggöra vad det särskilda sektorsansvaret innebär och hur rollen att vara samlande, stödjande och pådrivande kan bidra till det fortsatta arbetet med strategin. Här kan MFD ge stöd genom att exempelvis erbjuda plattformar och olika kanaler för erfarenhetsutbyte mellan de sektorsansvariga myndigheterna om hur arbetet med sektorsansvaret kan vidareutvecklas.

5.3 Rekommendationer

Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till regeringen och de granskade myndigheterna. Rekommendationerna syftar till att förstärka sektorsansvaret inom funktionshinderspolitiken så att de sektorsansvariga myndigheterna mer effektivt ska kunna bidra till det nationella målet.

Till regeringen

• Se över om myndigheter för fler sektorer ska tilldelas ett sektorsansvar inom funktionshinderspolitiken.
• Konkretisera strategin för funktionshinderspolitiken, däribland sektorsansvarets roll, i samband med framtagandet av den planerade handlingsplanen för 2026–2031.
• Ge de sektorsansvariga myndigheterna i uppdrag att föreslå hur det särskilda sektorsansvaret kan användas i den planerade handlingsplanen för åren 2026–2031.
• Följ upp och säkerställ att återrapporteringen av strategin blir mer enhetlig och håller tillräckligt hög kvalitet för att det ska vara möjligt att bedöma om utvecklingen går framåt.

Till de sektorsansvariga myndigheterna

Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Försäkringskassan, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Socialstyrelsen, Statens kulturråd och Statens skolverk.

• Ta ställning till vad sektorsansvaret innebär för er myndighet och hur rollen som sektorsansvarig myndighet kan utvecklas för att bidra till målet för funktionshinderspolitiken.
• Synliggör det samlande, stödjande och pådrivande arbetet inom ramen för sektorsansvaret i uppföljningar och återrapporteringar till regeringen.

Till Myndigheten för delaktighet

• Stöd de sektorsansvariga myndigheterna i hur de kan använda sektorsansvaret som ett verktyg i det fortsatta arbetet med regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.

Referenslista