Statens insatser för att säkra efterlevnaden av LSS

– LSS är en rättighetslag som ska tillämpas på samma sätt i hela Sverige. Då får det inte vara din bostadsort som avgör vilka insatser du kan få, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

Om granskningen

Bakgrund

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighetslagstiftning som syftar till att ge personer med funktionsnedsättning goda levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Kommuner ansvarar för huvuddelen av insatserna, och staten styr området genom bland annat kunskapsstöd och tillsyn.

På senare år har flera aktörer, däribland FN:s funktionsrättskommitté, regeringen och Socialstyrelsen, uppmärksammat att tillgången till LSS-insatser är ojämlik över landet. Socialstyrelsen har konstaterat att det i allt större utsträckning är boendekommunen, snarare än lagens intentioner, som avgör vilket stöd enskilda kan få. Justitieombudsmannen (JO) uttrycker oro för att kommunernas tillämpning innebär en risk för att LSS inte fungerar som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Den ojämlika tillgången till LSS-insatser är ett rättssäkerhetsproblem och tyder på att kommunernas tillämpning brister i kvalitet. Det finns tecken på att statens insatser för att stödja och förbättra kommunernas rättstillämpning av LSS, till exempel genom kunskapsstöd och tillsyn, inte är effektiva.

Syfte

Granskningen ska svara på om statens stöd till, och tillsyn av, kommunernas myndighetsutövning inom LSS är effektiv. Granskningen omfattar statens insatser för att stödja och förbättra kvaliteten i myndighetsutövningen, men inte statliga insatser för att påverka verkställigheten av besluten eller kvaliteten i insatserna. Eftersom det pågår ett arbete som rör statligt övertagande av huvudmannaskapet för personlig assistans kommer denna insats inte att vara i fokus för granskningen.