Statens kunskapsstyrning av vården och omsorgen

– När flera olika myndigheter vänder sig till en grupp behöver de tala med en röst. Annars blir kunskapen svåröverskådlig för verksamheterna, och den styrande effekten liten, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

Om granskningen

Bakgrund

För att regionernas och kommunernas verksamheter inom vård och omsorg ska kunna fatta beslut och bedriva sitt arbete utifrån bästa tillgängliga kunskap tar staten fram kunskapsstöd. Det handlar bland annat om nationella riktlinjer, rekommendationer, vägledningar, handböcker och kunskapsöversikter. Staten verkar även för att dessa stöd sprids och används. I dagsläget finns flera hundra sådana kunskapsstöd.

Sammantaget brukar detta kallas kunskapsstyrning, som till exempel kan leda till effektivitetsvinster då de mest effektiva metoderna och behandlingarna väljs. Tanken är att staten på så vis ska kunna säkra kvalitet, utan att inskränka det kommunala självstyret.

Sedan 2015 finns en förordning som reglerar hur myndigheterna inom vård- och omsorgsområdet ska samverka så att kunskapsstyrningen från de olika myndigheterna blir samlad och anpassad efter verksamheternas behov. Myndigheternas generaldirektörer samverkar i ett rådgivande organ, Rådet för styrning med kunskap, och ansvaret att delta kan inte delegeras. Tio myndigheter ingår i rådet, som leds av Socialstyrelsens generaldirektör.

De kunskapsstöd som myndigheterna i rådet riktar till verksamheter inom regioner och kommuner är dock inte alltid samordnade. Bristande samordning riskerar inte bara att leda till dubbelarbete och ineffektiv resursanvändning. För kommuner och regioner kan det dessutom vara svårt att få överblick över de många underlagen och avgöra vilken kunskap som är relevant och aktuell, särskilt eftersom myndigheterna benämner och klassificerar kunskapsstöden olika. Dessutom tar regionerna fram egna kunskapsstöd, till exempel vårdprogram och tillägg till nationella vårdförlopp, vilket gör helhetsbilden ännu mer splittrad.

Riksrevisionen har i flera granskningar konstaterat att statliga kunskapsstöd inte alltid utgår från verksamheternas behov och därför inte fungerar som praktisk vägledning. Flera studier visar också att myndigheterna inte alltid tar hänsyn till den begränsade mottagningskapacitet som många kommuner har.

Syfte

Granskningen ska svara på om statens kunskapsstyrning inom ramen för Rådet för kunskapsstyrning är effektiv. Granskningen omfattar regeringen och de myndigheter som ingår i rådet: E-hälsomyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte), Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Läkemedelsverket, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Socialstyrelsen, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV).