Stabilitetsfonden – Gör den skäl för namnet? (RiR 2011:26)

Regeringen skapade Stabilitetsfonden för att kunna finansiera framtida finansiella kriser. En huvudprincip var att kreditinstituten och inte medborgarna skulle betala det mesta för räddningsaktioner riktade mot finanssektorn. Granskningen visar att Stabilitetsfonden till stor del finansieras av skattebetalarna.

Stabilitetsfonden är ett av statens nya verktyg för att finansiera och hantera framtida finanskriser. Genom avgifter till Stabilitetsfonden är det meningen att den finansiella sektorn ska stå för eventuella framtida stödåtgärder istället för skattebetalarna. Riksrevisionen har granskat om Stabilitetsfondens utformning är effektiv och om den användes i enlighet med riksdagens intentioner i samband med Nordeas nyemission 2009.

Riksrevisionen konstaterar att Stabilitetsfonden i dag är konstruerad så att staten måste ge ut nya statsobligationer vid eventuella stödåtgärder. Det är inte säkert att detta är den placeringspolicy som långsiktigt leder till den lägsta kostnaden för att hantera en finanskris. Vidare visar granskningen att Stabilitetsfonden inte sänker statsskulden eftersom statens finanser långsiktigt styrs av överskottsmålet.

Riksrevisionen rekommenderar bland annat att Stabilitetsfondens planerade storlek knyts till ett mått som är bättre kopplat till riskutvecklingen i det finansiella systemet. Eftersom den finansiella sektorn ska stå för huvuddelen av de direkta kostnaderna av stödåtgärder till den finansiella sektorn bör regeringen undersöka om Stabilitetsfonden i efterskott kan debiteras för värdet på teckningsrätterna i Nordeas nyemission.