Resultat

Regeringens styrning

När det gäller hur regional och lokal anpassning av arbetsmarknadsutbildning ska uppnås är Arbetsförmedlingen till stor del fri att utforma sitt arbetssätt utifrån vad myndigheten anser vara lämpligt. Regeringen preciserar inte hur upphandling av arbetsmarknadsutbildning ska gå till eller hur verksamheten ska bedrivas för att uppfylla verksamhetsmålen. Arbetsförmedlingens instruktion anger att myndigheten själv bestämmer över sin organisation. Det här handlingsutrymmet gäller de utmaningar som beskrivs ovan, det vill säga hur lokala behov ska identifieras och hur upphandlingsprocessen ska ge utrymme för snabbhet och flexibilitet.

Möjligheterna att styra utbudet av utbildningar mot arbetsmarknadens efterfrågan påverkas av Arbetsförmedlingens uppdrag att prioritera arbetssökande som står långt från arbetsmarknaden. Flera av de arbetsmarknadsutbildningar som upphandlas och används i större utsträckning än vad prognoserna motiverar har det gemensamt att kraven som ställs på deltagarna är lägre än för andra inriktningar. Arbetsförmedlingen har i en rapport från 2014 tagit upp att den starka fokuseringen på personer som står långt från arbetsmarknaden skapar incitament att anordna utbildningar som inte nödvändigtvis avser att tillmötesgå en brist på arbetsmarknaden. Samtidigt kan en annan problematik uppstå om arbetssökande som bedöms stå nära arbetsmarknaden men som kanske inte behöver utbildningen för att få ett arbete prioriteras i för stor utsträckning. Arbetsförmedlingen har dock 2015 i regleringsbrevet fått målet att förmedlingsverksamheten bättre ska anpassas efter arbetssökandes och arbetsgivares enskilda behov, vilket kan sägas ger större möjlighet att anpassa insatsen efter arbetsmarknadens efterfrågan.

Identifiering av behov på lokal nivå

Arbetsförmedlingens regionala organisation är uppdelad i elva marknadsområden som ansvarar för att samla in information från sina respektive förmedlingskontor. Arbetsmarknadsprognoser och synpunkter som Arbetsförmedlingens branschstrateger samlar in från arbetsgivare är andra viktiga informationskällor när behovet av arbetsmarknadsutbildning ska analyseras. Marknadsområdenas organisationer ser ungefär likadana ut, men det finns skillnader när det gäller hur ansvaret har fördelats för att dels fånga upp synpunkter och önskemål om arbetsmarknadsutbildning, dels bistå med information till förmedlingskontoren. Utifrån de intervjuer som Riksrevisionen har genomfört på fem förmedlingskontor framträder bilden av att arbetet blir mer effektivt när förmedlingschefer och arbetsförmedlare har ett nära samarbete med personer som är insatta i marknadsområdets arbete. Det kan handla om att de leverantörsutvecklare och kontaktpersoner som arbetar på regional nivå regelbundet finns på plats på förmedlingskontoren och tar emot synpunkter och önskemål samt informerar om arbetsmarknadsutbildning. Det är lättare för någon som hör till marknadsområdets organisation att lösa de uppgifterna än för tjänstemän från de enskilda kontoren, vilka inte har lika stor kunskap om det regionala arbetet.

Riksrevisionen ser en risk att frågan om utbudet av arbetsmarknadsutbildning upplevs som något som bestäms långt bort från den dagliga verksamheten. Det kan leda till passivitet och ett minskat intresse för frågan på lokal nivå. Samtidigt är det på förmedlingskontoren som arbetsmarknadsutbildningen ska användas. Där finns kunskap om den lokala arbetsmarknaden och om de inskrivna arbetssökandes önskemål och behov. Kontorens synpunkter är därför en betydelsefull informationskälla när utbudet av arbetsmarknadsutbildningar ska bestämmas. Riksrevisionen menar att Arbetsförmedlingen bör följa upp och utvärdera olika sätt att bedriva den regionala samverkan. På så sätt kan myndigheten komma fram till de mest effektiva formerna för att involvera förmedlingskontoren, vilket framstår som den största utmaningen i det nuvarande systemet. Inriktningen på ett sådant arbete kan exempelvis vara att identifiera goda exempel.

Arbetsmarknadsutbildningens flexibilitet

Arbetsförmedlingen har valt att använda ett standardiserat arbetssätt för upphandling av arbetsmarknadsutbildning. Behovsanalysen sker på huvudkontoret, samlat för hela landet. Hela processen fram till att ett avtal träffas med en utbildningsanordnare tar omkring 10 – 12 månader för större nationella upphandlingar. De flesta avtal om arbetsmarknadsutbildning löper sedan under fyra år. I och med den konsekventa tillämpningen av ett sådant arbetssätt kan det vara svårt att anpassa verksamheten till skiftande omständigheter på arbetsmarknaden och möta behov som inte fångats upp i den ordinarie processen. För att hantera den här utmaningen strävar Arbetsförmedlingen bland annat efter att teckna breda avtal som kan användas och anpassas på olika sätt i olika delar av landet. Fortfarande gäller dock att det kan finnas behov av en viss utbildning någonstans som de rådande avtalen inte kan täcka in. Det kan innebära att vissa områden och förmedlingskontor får vänta på utbildningen till den tidpunkt när avtalen löper ut och en ny nationell behovsanalys genomförs.

Riksrevisionen bedömer att en bättre överensstämmelse mellan utbudet av arbetsmarknadsutbildning och den regionala arbetsmarknadens behov skulle kunna uppnås genom regionalt avgränsade upphandlingar utifrån en behovsanalys som redan har gjorts på marknadsområdesnivå. Det skulle innebära ökade möjligheter att möta behov som inte fångas upp i de nationella upphandlingarna eller som uppstår om arbetsmarknaden förändras mellan de tillfällen när den samlade behovsanalysen genomförs. Ett sådant arbetssätt kan utgöra ett alternativ till de ordinarie upphandlingarna, och användas när det finns tydliga skäl. Det finns enligt Riksrevisionens bedömning inga bestämmelser i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (LOU) eller som följer av regeringens styrning som kräver att behovsanalysen genomförs centralt utifrån ett nationellt perspektiv. I övrigt hanterar upphandlingsavdelningen ärendet som normalt. Det finns dock risker och utmaningar att ta hänsyn till, till exempel att huvudkontorets möjlighet till överblick och strategisk planering minskar om regionalt initierade upphandlingar skulle användas i allt för stor utsträckning. Därför behöver Arbetsförmedlingen utvärdera frågan ytterligare. Det krävs också att den behovsanalys som genomförs inom marknadsområdena utvecklas.

Utbud i förhållande till Arbetsförmedlingens prognoser

Riksrevisionen har jämfört förekomsten av upphandlad arbetsmarknadsutbildning inom 16 branscher med vilket behov det finns enligt arbetsmarknadsprognoserna. Inom enskilda län är arbetsmarknadsutbildning upphandlad samtidigt som prognoserna visar att den kompetensen inte efterfrågas för som mest en tredjedel av de studerade utbildningarna. Även när det gäller arbetsmarknadsutbildningar som inte är upphandlade samtidigt som prognoserna visar att kompetensen efterfrågas är andelen som mest en tredjedel av de studerade utbildningarna i ett enskilt län. I Södermanland och Östergötland finns samtidigt både ett överskott och ett underskott av arbetsmarknadsutbildning i förhållande till prognoserna, men inom olika branscher.

De branscher där det är vanligast att arbetsmarknadsutbildning inte är upphandlad samtidigt som prognoserna visar att det finns en efterfrågan är kylmontör, bygg- och ventilationsplåtslagare samt bilmekaniker. De utbildningar som i högst grad är upphandlade utan att prognoserna visar på en efterfrågan är lokalvård, försäljning inom dagligvaruhandel och lagerarbete. Flera av de arbetsmarknadsutbildningar som upphandlas i större utsträckning än vad prognoserna motiverar har det gemensamt att kraven som ställs på deltagarna är lägre än för andra inriktningar. Arbetsförmedlingen har konstaterat att den starka fokuseringen på personer som står långt från arbetsmarknaden skapar incitament att anordna utbildningar som inte nödvändigtvis avser att tillmötesgå en brist på arbetsmarknaden.

Anvisningar till arbetsmarknadsutbildning

Intervjuer på fem förmedlingskontor ger bilden av att arbetssökande själva behöver ta ett ansvar för att informera sig om tillgängliga arbetsmarknadsutbildningar för att kunna göra ett lämpligt val. Hög arbetsbelastning samt prioritering av beslut som är kopplade till aktivitetskrav och till de arbetssökandes rättigheter är faktorer som kan begränsa arbetsförmedlarens möjlighet att ge vägledning. Det försvårar i sådana fall när det gäller att ta hänsyn till arbetsmarknadens behov vid anvisningar till arbetsmarknadsutbildning. Arbetsförmedlingen har även genom sitt eget analysarbete kommit fram till att det görs anvisningar där arbetsförmedlaren från början kan förmoda att deltagaren inte kommer att kunna tillgodogöra sig utbildningen. Tjänstemän med ett utökat ansvar för arbetsmarknadsutbildning på förmedlingskontoren kan underlätta arbetet och skapa förutsättningar för att använda arbetsmarknadsutbildning mer effektivt. Några av de intervjuade utbildningsanordnarna tar upp att löpande kontakter med förmedlingskontoren inte fungerar bra när arbetsförmedlare själva ansvarar för dessa.

Anvisningar i förhållande till utannonserade arbetstillfällen

Riksrevisionen har jämfört hur många anvisningar till arbetsmarknadsutbildning som gjordes 2013 jämfört med hur många lediga arbeten som annonserades ut i Platsbanken för 16 vanliga arbetsmarknadsutbildningar. Analysen har genomförts baserat på de 75 lokala arbetsmarknadsområden (LA-områden) som Statistiska centralbyrån har delat in Sverige i. Av 75 lokala arbetsmarknadsområden hade 15 områden ett generellt högt användande av arbetsmarknadsutbildning och 25 områden ett generellt lågt användande i förhållande till antalet lediga arbetstillfällen som annonserades ut i Platsbanken. De områden som använde lite arbetsmarknadsutbildning i förhållande till antalet annonser 2013 gjorde det även året innan. I tre fall hade ett och samma lokala arbetsmarknadsområde jämförelsevis många anvisningar inom branscher där få lediga arbetstillfällen annonseras ut, men få anvisningar inom branscher med fler platsannonser.