Riksrevisionen logotyp, länk till startsidan.
Riksrevisionen logotyp, länk till startsidan.

Uppföljning

Rehabiliteringsgarantin ersatte landstingen med stimulansmedel för att personer med lätt till medelsvår psykisk ohälsa och smärtproblematik skulle erbjudas specifika behandlingsmetoder som skulle främja återgången i arbete och förebygga sjukskrivning. Mellan 2008 och 2015 träffade regeringen och dåvarande SKL ett antal överenskommelser om rehabiliteringsgarantin. Utvärderingar kunde dock inte visa att återgången till arbete hade ökat i målgruppen.

Riksrevisionen granskade vad det var i utformningen och genomförandet av rehabiliteringsgarantin som gjorde att målet om ökad återgång i arbete inte uppfylldes. Det gällde sex huvudsakliga faktorer: alltför stort fokus på behandlingsmetod, brist på en första kvalificerad psykologisk bedömning av en legitimerad psykolog eller psykoterapeut, väntetider inom vården, brist på systematisk uppföljning av patienten, brist på fokus att aktivt främja arbetsåtergång och olika hantering av medlen i regionerna.

Riksrevisionen rekommenderade regeringen att borde:

  • överväga om rehabiliteringsgarantin skulle få en annan utformning eller avvecklas
  • värdera hur den kunde förebygga sjukskrivning och öka fokus på återgång i arbete
  • överväga om den skulle finansiera legitimerade psykologer och psykoterapeuter som kunde göra psykologiska bedömningar av målgruppen
  • på nytt överväga om företagshälsovårdens kompetens bättre kunde tas tillvara.

Riksdagens behandling av regeringens skrivelse

Utskottet såg positivt på regeringens åtgärder med anledning av Riksrevisionens iakttagelser, framför allt beslutet att avveckla rehabiliteringsgarantin, något som utskottet redan hade förespråkat vid behandlingen av regeringens resultatredovisning eftersom garantin inte hade kunnat visa avsett resultat. Utskottet konstaterade att regeringen och Riksrevisionen verkade ha gjort en liknande analys av problemen med rehabiliteringsgarantin. Man ansåg också att regeringens åtgärdsprogram med insatser inom prioriterade områden för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro i mycket stämde överens med de åtgärder som Riksrevisionen hade föreslagit.

Utskottet och regeringen ansåg till skillnad från Riksrevisionen att möjligheterna till samarbete var tillräckliga. Utskottet noterade bland annat att de statliga medlen till samordningsförbunden ökat sedan 2016. För övrigt hade regeringen sedan dess tillsatt en nationell samordnare för psykisk hälsa som skulle ta sig an frågan ur ett bredare perspektiv och därmed kunna lösa många av svagheterna med de tidigare satsningarna. Riksrevisionen menade att regeringen borde se om företagshälsovården kunde involveras mer i arbetet mot psykisk ohälsa. Både regeringen och utskottet såg vikten av företagshälsovården, men menade att de befintliga åtgärderna räckte, till exempel det arbetsplatsnära stödet till arbetsgivare. Varken utskottet eller regeringen ville se något stimulansbidrag för att öka antalet legitimerade psykologer eller psykoterapeuter i primärvården, vilket Riksrevisionen hade föreslagit som möjlig lösning. Regeringen och utskottet var överens om att avvakta det pågående utredningen om förslaget om rehabiliteringskoordinatorer.

Sammanfattningsvis rådde en relativt stor samsyn mellan regering, utskott och Riksrevisionen om rehabiliteringsgarantin. Regeringens skrivelse gav inte upphov till några motioner. Utskottet föreslog att regeringens skrivelse skulle läggas till handlingarna, och kammaren biföll utskottets förslag.

Regeringens och myndigheternas åtgärder

Regeringen påbörjade en intern översyn av rehabiliteringsgarantin under granskningens gång. I stora drag stämde resultatet överens med det Riksrevisionen visade i sin rapport, bland annat att rehabiliteringsgarantins utformning var alltför detaljreglerad. Detta låg helt i linje med övergången mot en mer tillitsbaserad styrning som präglade mycket av debatten under samma tid. Regeringen avslutade rehabiliteringsgarantin den 1 januari 2016, och medlen fördes in i en ny överenskommelse med dåvarande SKL. I denna överenskommelse ingick även medel från sjukskrivningsmiljarden.

Men regeringen hade redan tidigare under hösten bestämt sig för en bredare ansats genom sitt åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. I december fick Försäkringskassan i uppdrag att stödja arbetsgivarna i rehabiliteringsprocessen, vilket kan sägas vara ett sätt att använda företagshälsovården tydligare, som även Riksrevisionen förordade i sin rapport. I programmets uppdrag ingick också att utveckla samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunerna och hälso- och sjukvården. En tydligare koppling mellan olika aktörer, i synnerhet i förhållande till arbetsåtergång, var också en av Riksrevisionens rekommendationer. Programmet förespråkade tidig samverkan genom exempelvis rehabiliteringskoordinatorer och stöd till primärvården för att bättre kunna bemöta personer som lider av psykisk ohälsa, något som även Riksrevisionen framhöll.

Just rehabiliteringskoordinatorer hade redan föreslagits av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som ville att detta skulle regleras i en särskild förordning. Riksrevisionen föreslog också att regeringen borde överväga att finansiera ett större antal koordinatorer. Regeringen behandlade frågan om lagstadgade koordinatorer bland annat i en departementsskrivelse om hur rehabiliteringskedjan skulle kunna stärkas. Den 19 december 2019 utfärdades lagen (2019:1297) om koordineringsinsatser för sjukskrivna patienter, som kräver att regioner ska erbjuda koordineringsinsatser till sjukskrivna patienter för att främja deras återgång till eller inträde i arbetslivet. Regeringen höll dock inte med om Riksrevisionens förslag om en liknande lösning för att få fler legitimerade psykologer och psykoterapeuter till primärvården.

Mycket av det arbete som regeringen initierade hösten 2015 motsvarade de iakttagelser som Riksrevisionen gjorde i sin rapport. Riksrevisionen förespråkade bland annat vikten av att ta hänsyn till det aktuella kunskapsläget. Regeringen kan sägas ha tagit hand om detta genom en annan överenskommelse mellan staten och dåvarande SKL om stöd till riktade insatser på området psykisk hälsa 2016–2018. Syftet med den var bland annat att förstärka kommunernas och regionernas kapacitet att analysera lokala och regionala behov och utmaningar inom området. Regeringen gav även Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva och följa upp det utvecklingsarbete som kommuner och regioner genomfört inom ramen för överenskommelserna mellan staten och SKL om stöd till riktade insatser på området psykisk hälsa 2016–2018. Detta arbete var del av regeringens nationella strategi inom området psykisk hälsa 2016–2020.

Regeringen inrättade i december 2015 en nationell samordnare för att ”stödja det arbete som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer inom området psykisk hälsa samt verka för att arbetet samordnas på nationell nivå”. Utredaren skulle även lämna förslag på ”hur samordning och utveckling av insatser inom området psykisk hälsa långsiktigt kan integreras i ordinarie myndighetsstruktur”. Denna åtgärd var den som allra tydligast pekade i riktning mot den långsiktighet och kunskapsstyrning som Riksrevisionen efterlyste.

Avslutande bedömning och kommentarer

Riksrevisionen föreslog att rehabiliteringsgarantin skulle avvecklas, vilket också genomfördes. Riksrevisionens rapport fick på så vis ett tydligt genomslag. Initialt hade regeringen nytta av granskningen eftersom de själva planerade att förändra rehabiliteringsgarantin. De nya överenskommelserna mellan staten och dåvarande SKL överensstämde till viss del med rekommendationerna från Riksrevisionen. Den potentiellt mest betydelsefulla åtgärden från regeringen var att tillsätta en nationell samordnare för psykisk hälsa. Slutbetänkandet som lämnades i december 2018 har dock fortfarande inte lett till någon proposition och därmed heller inget riksdagsbeslut.

De problem som Riksrevisionen uppmärksammade har bara delvis fått sin lösning. Samtidigt har den psykiska ohälsan fortsatt att öka och statens nya överenskommelser har inte kunnat lösa grundproblemet, vilket också Socialstyrelsens utvärdering visat. Överenskommelser verkar heller inte vara svaret på en fråga av systemkaraktär. Slutbetänkandet från den nationella samordnaren för psykisk hälsa lyfte särskilt vikten av att psykisk hälsa ingår i ett genomgripande folkhälsoarbete som präglas av uthållighet och långsiktighet. Utredaren efterlyste också tydligare kunskapsstyrning, bättre möjligheter att följa upp resultaten på relevant sätt och tydligare systemperspektiv så att inte satsningar i ett stuprör skapar problem i ett annat. Psykisk ohälsa är inte enbart en fråga för hälso- och sjukvården utan måste ses som del av hela samhällsväven, där ett arbetsliv i balans och en fungerande skola är minst lika viktiga beståndsdelar.

Det finns alltså fortfarande stora brister i hur staten skapar förutsättningar för både de egna kunskapsmyndigheterna och regioner och kommuner att arbeta med psykisk hälsa. Det beror till stor del på att området i sig är komplext och svårstyrt, men också på att det är svårt att fördela ansvaret mellan staten och dess myndigheterna å ena sidan och regioner och kommuner å andra sidan.

Uppdaterad: 23 april 2020

Kontakta oss

Skicka dina frågor eller synpunkter via formuläret nedan så ser vi till att de når rätt handläggare. Ange gärna om din fråga har att göra med informationen på just den här sidan. Genom att skicka in en fråga till oss medger du behandling av dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (GDPR).

Läs mer om behandling av personuppgifter

Vad handlar din fråga om?
Vad handlar din fråga om?