Uppföljning av granskningen Nationella samordnare som statligt styrmedel (RiR 2016:5)

Granskningen omfattade 33 nationella samordningsuppdrag som beslutats under perioden 2005–2015. Den bestod av tre empiriska delar: en kartläggning av samtliga nationella samordningsuppdrag under den aktuella perioden, en intervjuundersökning med ett urval av de nationella samordnarna samt fallstudier där fyra av de nationella samordningsuppdragen undersöktes mer utförligt.

Riksrevisionens övergripande bedömning var att nationella samordnare kan vara ett ändamålsenligt styrmedel men resultatet beror på hur samordnarna används och vilka förutsättningar de ges. Nationella samordnare får som regel ett brett och flexibelt mandat vilket ger goda möjligheter till situationsanpassning samt skapar utrymme för att utveckla och pröva nya idéer, arbetsformer och tillvägagångssätt. Samtidigt visar granskningen att just det breda och flexibla mandatet gör att regeringen har begränsad kontroll över utfallet och att det kan skapas otydliga ansvarsförhållanden med begränsade möjligheter till insyn.

Utöver det flexibla mandatet identifierade Riksrevisionen fyra faktorer som särskilt betydelsefulla för att nationella samordnare ska kunna uppnå sina resultat. Dessa är:

1. samordnarens kompetens och förtroende hos målgruppen
2. dialogen mellan samordnare och målgrupp
3. att beslutsfattare på rätt nivå involveras
4. att det finns möjligheter att avpolitisera den aktuella sakfrågan.

De risker med nationella samordnare som lyfts fram i rapporten handlar framför allt om bristen på demokratisk insyn, oklara ansvarsförhållanden mellan samordnare och regeringen, risk för snedvriden problembild samt otydliga styrsignaler och brist på kontinuitet. Vidare framgick av granskningen att det inte alltid finns intresse av eller kapacitet för att förvalta den information som samordnare inhämtar och att omsätta den i det fortsatta arbetet.

Riksrevisionen lämnade inga direkta rekommendationer med anledning av granskningen.

Riksdagens behandling av regeringens skrivelse

Konstitutionsutskottet anförde att det får anses vara regeringens uppgift att avgöra hur de utredningar som behövs för regeringens beslut bör bedrivas, till exempel vad gäller utredningsform och riktlinjer för arbetet. Utskottet noterade också att regeringen hänvisade till rapporterna från Riksrevisionen och Statskontoret samt konstitutionsutskottets uttalanden, och att detta sammantaget skulle utgöra ett värdefullt underlag vid framtida ställningstaganden till om en samordnare bör tillsättas. Dessutom konstaterade utskottet att det inom Regeringskansliet hade inletts en översyn av kriterierna för redovisningen av samordnare i kommittéberättelsen och kommittéregistret, och att regeringen avsåg att återkomma till riksdagen i frågan i samband med Kommittéberättelsen för 2017. Mot denna bakgrund fann inte utskottet några skäl till att ta några ytterligare initiativ utan föreslog att regeringens skrivelse skulle läggas till handlingarna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Regeringens och myndigheternas åtgärder

I sin skrivelse välkomnade regeringen Riksrevisionens granskning och instämde i myndighetens bedömning att samordnare kan vara ett innovativt och utforskande styrmedel, som rätt använt kan vara ett komplement till den kompetens som finns hos befintliga myndigheter. Regeringen noterade även att Riksrevisionen identifierat vissa negativa konsekvenser som nationella samordnare kan ge upphov till. Regeringen instämde i Riksrevisionens bedömning när det gäller medborgarnas behov av insyn och att det är angeläget att samordnarnas resultat kan tillvaratas.

Av skrivelsen framgick att regeringen även fortsättningsvis skulle besluta om samordningsuppdrag när detta bedömdes som ändamålsenligt. Vid sådana ställningstaganden skulle emellertid Riksrevisionens rapport tillsammans med konstitutionsutskottets tidigare uttalanden och en rapport från Statskontoret utgöra ett värdefullt underlag. Med detta ansåg regeringen att Riksrevisionens rapport var slutbehandlad.

Flera nationella samordnare har tillsatts efter det att Riksrevisionens rapport publicerades, framför allt inom Socialdepartementets område. Kontakter med Regeringskansliet bekräftar att Riksrevisionens rapport, tillsammans med rapporten från Statskontoret och konstitutionsutskottets uttalanden, utgör ett värdefullt kunskapsunderlag i beredningsprocessen inför beslut om att tillsätta nationella samordnare.

I kommittéberättelsen för 2017 återkom regeringen med förtydligade kriterier för redovisningen av samordnare i kommittéberättelsen och kommittéregistret. Förtydligandet innebär att redovisningen fortsätter som tidigare. Det innebär att nationella samordningsuppdrag som tillkommit genom regeringsbeslut redovisas i kommittéberättelsen oavsett om de är självständiga myndigheter eller ingår i Regeringskansliet. Liksom tidigare ska däremot nationella samordningsuppdrag som tillsätts genom Regeringskanslibeslut enbart redovisas i kommittéregistret i Regeringskansliets databas över kommittéer som finns tillgänglig via lagrummet.se och regeringen.se.

Riksrevisionens rapport har också använts som underlag inom ramen för det offentliga utredningsväsendet. I betänkandet Styrkraft i funktionshinderspolitiken föreslås bland annat inrättandet av en nationell samordnare för att främja genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken. Förslaget behandlas i ett separat kapitel i betänkandet med ett flertal hänvisningar till Riksrevisionens rapport, bland annat när det gäller vilka faktorer som är betydelsefulla för att styrningen med nationella samordnare ska bli framgångsrik.

Avslutande bedömning och kommentarer

Riksrevisionens granskning hade en tydligt främjande ansats. Rapporten innehöll inga konkreta rekommendationer men väl en empiriskt grundad analys av när och hur nationella samordnare kan vara ett ändamålsenligt styrmedel, samt vilka risker som är förknippade med styrmedlet. På så sätt har Riksrevisionens rapport bidragit med ökad kunskap om styrmedlets användbarhet. Enligt Regeringskansliet kommer rapporten även fortsättningsvis att utgöra ett värdefullt underlag i beredningsarbetet inför beslut om nya nationella samordningsuppdrag.

Även inom akademin fanns visst intresse för Riksrevisionens granskning. I september 2016 presenterade projektledaren den färdiga rapporten för forskare, studenter och praktiker på det förvaltningspolitiska seminariet vid Förvaltningsakademin, Södertörns högskola. Ett rapportutkast diskuterades även på ett seminarium vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Båda dessa seminarier var välbesökta och bjöd på engagerade diskussioner.