Bakgrund

I spåren av den globala finanskrisen har regeringen vidtagit omfattande åtgärder för att värna den finansiella stabiliteten. Vid sidan av den traditionella tillsynen över enskilda finansiella företag, s.k. mikrotillsyn, har makrotillsyn införts där Finansinspektionen (FI) har det huvudsakliga ansvaret. Ett väl fungerande finansiellt system skapar goda förutsättningar för hushållen att spara och låna och för företagen att investera. Makrotillsynen förväntas bidra till det finansiella systemets stabilitet, och därigenom till den ekonomiska tillväxten, men kan också påverka kreditmarknadens funktion och i förlängningen hålla tillbaka den ekonomiska tillväxten.

Ett av riksdagens mål för finansmarknadsområdet är att det finansiella systemet ska vara stabilt. Europeiska systemrisknämnden (ESRB) har ansvaret för makrotillsynen i unionen och utfärdar rekommendationer som medlemsstaterna förväntas följa eller lämna godtagbara skäl för passivitet. Det innebär att rekommendationerna inte är bindande, men om avsteg görs så ska de motiveras.

Mot bakgrund av att makrotillsynen nu funnits på plats i några år finns det anledning att granska hur tillsynen fungerat så här långt med avseende på bl.a. makrotillsynens mål, riskbedömning, val av instrument och samverkan mellan de berörda myndigheterna. (Av förenklingsskäl används begreppen de berörda myndigheterna, eller kort myndigheterna, med vilka avses Finansdepartementet, Finansinspektionen, Riksgälden och Riksbanken.)