Riksrevisionen logotyp, länk till startsidan.
Riksrevisionen logotyp, länk till startsidan.

Resultat

Riksrevisionens övergripande bedömning är att rapporteringsskyldigheten och den särskilda avgiften sammantaget har bidragit till en förbättrad rättssäkerhet för enskilda som beviljats bistånd. Fler kommuner rapporterar idag ej verkställda beslut vilket Riksrevisionen bedömer beror på ökad medvetenhet och uppföljning. Samtidigt innebär systemet med rapporteringsskyldighet och särskild avgift en påtaglig administration. Orsakerna till att biståndsbeslut är svåra att verkställa varierar dessutom vilket innebär att sanktionsåtgärderna har små möjligheter att helt säkerställa att biståndsbeslut verkställs i tid. Granskningen bekräftar därmed tidigare uppföljningar av Socialstyrelsen och IVO.

Sanktionsåtgärderna kan däremot indirekt bidra till förbättrad verkställighet. Det förekommer att de kommunala revisorerna inleder en granskning i kommuner som betalat många särskilda avgifter. Det kan starta en process där ej verkställda beslut blir synliga i planeringsdokument och prioriteringar.

Inga tydliga mönster i ökningen av rapporterade beslut, men fler kommuner rapporterar

Kommunerna har rapporterat drygt 90 000 ej verkställda biståndsbeslut under åren 2010–2018. Med undantag för något enstaka år har antalet ökat varje år sedan 2010.

Det går inte att se några tydliga mönster i ökningen. Det har inte skett någon större förändring i vilka insatser kommunerna rapporterar som svåra att verkställa. Även väntetiderna har varit relativt oförändrade och hälften av alla inrapporterade beslut verkställs eller avslutas inom ett halvår. En förklaring till ökningen är att fler kommuner rapporterar ej verkställda beslut. Sedan 2014 har samtliga kommuner utom tre rapporterat ej verkställda beslut någon gång. Av IVO:s tidigare uppföljning samt de kommunala revisorernas granskningar framgår att kommuner som har skriftliga rutiner för rapporteringen också rapporterar fler ej verkställda beslut.

Rapporteringen bidrar till överblick men kan förenklas

Kommunernas skyldighet att rapportera om ej verkställda biståndsbeslut har funnits i mer än tio år. Samtidigt har många kommuner fortfarande svårt att ta fram de uppgifter som rapporteringen kräver ur de egna verksamhetssystemen. Kravet på rapportering fyller därmed en funktion som verktyg för kommunerna att få överblick och underlag för planering när det gäller ej verkställda beslut. Det är dock viktigt att säkerställa kvaliteten i rapporteringen. I granskningen har också framkommit att uppgifter från den rapportering som kommunerna gör kan utgöra ett av flera underlag i kommunala bostadsförsörjningsplaner.

Rapporteringsskyldigheten är samtidigt tidskrävande och administrativt betungande. Även i de fall den fungerar och rutiner finns på plats är det inte enkelt att verkställa besluten. Merparten av de beslut som rapporteras verkställs dessutom inom ett halvår utan att IVO ansökt om särskild avgift. Det kan därför finnas utrymme att förenkla rapporteringens omfattning i vissa delar.

IVO har arbetat med att förenkla och effektivisera handläggningen och rapporteringen av ej verkställda beslut. Det är ett arbete som fortfarande pågår och som även kan vara till nytta för kommunerna. Ambitionen är bland annat att minska mängden ärenden för IVO att hantera genom en ny teknisk lösning för kommunernas rapportering till IVO. Kommuner som har svårt att få fram statistikrapporter om ej verkställda beslut ur de egna systemen skulle därmed på ett enklare sätt än idag få hjälp med det via IVO:s system.

IVO har också utvecklat hur information från kommunernas rapportering kan användas i IVO:s riskbaserade och egeninitierade tillsyn. Därutöver är IVO:s kunskapsåterföring från rapporteringen av ej verkställda beslut till kommuner och nämnder viktig för att sätta rapporteringen i ett sammanhang.

Kommunernas rapporteringsskyldighet omfattar inte överklagade domar. Överklagade domar som inte verkställs omfattas däremot av den särskilda avgiften. IVO:s tillsyn har visat att det är ovanligt att domar inte verkställs, men att det kan vara svårt att få uppgifter om ifall en överklagad dom är verkställd eller inte från kommunernas verksamhetssystem. Gynnande domar som inte verkställs går inte att överklaga, varför det är viktigt att dessa bevakas ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Överklagade domar behöver därför komma med i rapporteringen.

Praxis har utvecklats men särskild avgift har liten betydelse för verkställighet

Hanteringen av särskild avgift från IVO:s ansökan till domstolens beslut tar ofta lång tid, ibland flera år. Många beslut är också verkställda eller avslutade när IVO ansöker om särskild avgift. Det innebär att både kommunerna och IVO behöver system för att följa enskilda ärenden och för att kunna se kopplingen mellan beslut och avgift. Granskningen visar att många kommuner anser att det är svårt att påverka och ha beredskap för särskild avgift. Det förekommer också att kommuner infört olika rutiner för att undvika avgift eller att de prioriterar ärenden där avgift dömts ut. Det verkar därför snarare vara risken för avgift än storleken på avgift i sig som har betydelse. Kommuner med många ej verkställda beslut får också fler ansökningar om särskild avgift emot sig, men fortsätter ändå att rapportera många beslut. Detsamma gäller kommuner som betalat relativt höga belopp i avgift.

IVO:s ansökningar om särskild avgift avser i huvudsak de insatser som kommunerna har svårast att verkställa och där väntetiderna därmed blir långa. Få ansökningar om särskild avgift avser beslut med kortare väntetider än ett år. Ansökningarna om särskild avgift ser därmed ut att spegla hur allvarligt dröjsmålet är för den enskilde utifrån dröjsmålets längd.

Granskningen visar också att det har utvecklats en praxis där IVO:s och domstolarnas bedömningar kring särskilt avgift närmat sig varandra allt mer. Avslag på IVO:s ansökan om särskild avgift är ovanligt och andelen avslag har minskat över tid. Däremot är det fortfarande relativt vanligt att domstolen dömer ett lägre belopp i särskild avgift jämfört med vad IVO yrkat. Även här finns en utveckling mot att domstolen i allt mindre utsträckning sätter ned de belopp som IVO yrkat i avgift.

Den särskilda avgiften ska spegla hur allvarligt dröjsmålet är för den enskilde. De flesta domar om särskild avgift resulterar samtidigt i relativt små belopp, men för vissa insatser kan det bli väldigt stora avgifter. Anledningen är att den särskilda avgiften ska vara kännbar och sättas så att kommunen inte vinner något på att inte verkställa ett beslut. Det innebär att dyrare insatser i de flesta fall också får högre avgifter. Eftersom det påslag som läggs på avgiften är detsamma för alla insatser, procentuellt sett, förstärker det denna effekt. Därmed uppstår skillnader i avgift som inte alltid har med väntetid eller hur allvarligt dröjsmålet är för den enskilde att göra. För insatser som kostar förhållandevis lite att verkställa blir avgiften sällan lika kännbar som för till exempel boendeinsatser.

Avgiften blir också olika kännbar för små och stora kommuner. Trots att det ofta lönar sig för kommunerna att överklaga en dom om särskild avgift är det få kommuner som överklagar. Det gäller särskilt de mindre kommunerna. Det kan bero på att kommunerna inte har den tid och de resurser som krävs för ett överklagande eller att de bedömer att beloppen är för små. Riksrevisionen bedömer dock att den sammantagna effekten av rapportering och risken för avgift har betydelse.

Uppdaterad: 17 september 2019

Kontakta OSS

Skicka dina frågor eller synpunkter via formuläret nedan så ser vi till att de når rätt handläggare. Ange gärna om din fråga har att göra med informationen på just den här sidan. Genom att skicka in en fråga till oss medger du behandling av dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (GDPR).

Läs mer om behandling av personuppgifter

Vad handlar din fråga om?
Vad handlar din fråga om?