Resultat

Av de statliga stöd vi har granskat har vi funnit att det delade ansvaret kan motiveras väl i de flesta fall. För aktivitetsstöd och etableringsersättning gör vi dock bedömningen att det finns skäl att pröva möjligheten att låta Försäkringskassan överta dispositionsrätten, vilket i så fall skulle innebära att Försäkringskassan får hela ansvaret för de anslagsposter som finansierar dessa två stöd. Nuvarande ordning med delat ansvar leder i detta fall både till att ansvarsförhållandena blir mer oklara och till onödigt många transfereringar av anslagsmedel mellan myndigheterna.

Även om det delade ansvaret oftast är motiverat, har vi funnit att det är möjligt att genom olika typer av åtgärder minska de problem som ändå uppstår med delat ansvar. I två fall gör vi bedömningen att antalet involverade statliga myndigheter kan minskas. Det gäller investeringsstödet för solceller, där i dag både Statens energimyndighet, Boverket och länsstyrelserna är involverade. Det gäller även Regeringskansliets beslut om utbetalningar, där i dag både Kammarkollegiet och Sida utför utbetalningarna parallellt.

Vi har även funnit flera fall av brister i myndigheters digitala handläggarstöd. Detta tycks vara ett särskilt stort problem i de EU-styrda jordbruksstöden, och när det gäller stödet till sanering av förorenad mark finns inget IT-baserat handläggarstöd överhuvudtaget. Det största problemet är att många moment i handläggningen i dag görs manuellt, vilket är tidsödande och kan leda till att länsstyrelsernas handläggning inte blir tillräckligt enhetlig. Detta problem finns oavsett om ansvaret är delat eller inte, men problemen förstärks när det är en myndighet som utvecklar handläggarstödet och en annan myndighet som ska handlägga ärendena.

I fyra av de granskade fallen gäller att den myndighet som disponerar anslaget inte betalar ut stödet direkt till slutlig mottagare, utan skickar medel vidare till ytterligare en statlig myndighet som i sin tur betalar ut medlen. Detta leder både till ett krångligt flöde av anslagna medel och till en ökad svårighet i att bedöma hur stor del av anslagsposten som verkligen har förbrukats. Ett exempel är stödet till förorenad mark, där Naturvårdsverket betalar ut medlen till länsstyrelserna som i sin tur betalar ut medlen till kommuner som slutlig stödmottagare. Här finns enligt vår mening möjligheter till förenklingar.

Vid delat ansvar finns en risk för att det uppkommer oklarheter i rollfördelningen och att det finns frågor som faller mellan stolarna. Vi har funnit att de inblandade myndigheterna i stort har klarat av att hantera denna risk och att ansvarsfördelningen i de flesta fall är tydlig. Det statliga stödet till sanering av förorenad mark utgör här ett undantag där vi bedömer att stödförordningen på ett otillräckligt sätt beskriver handläggningsprocessen och ansvarsförhållanden.

Vi finner även att ansvaret för att utveckla verksamheterna har tagits i de fall vi har undersökt. Vi har också genomgående funnit att det tagits initiativ till att utveckla de aktuella verksamheterna, av regeringen eller myndigheterna.