I detta kapitel redovisas iakttagelser om den andra delfrågan, om regeringens styrning varit tydlig och anpassad till regioners och statliga myndigheters förutsättningar.
Vår övergripande slutsats är att regeringens styrning i flera avseenden varit otydlig och inte anpassats efter regionernas och de statliga myndigheternas förutsättningar. Samverkan och samordning mellan sektorer och förvaltningsnivåer är centralt i regionernas arbete och för genomförande av den nationella strategin. Förutsättningarna för samordning och samverkan brister på både nationell och regional nivå. Regeringens uppdrag till myndigheter, erbjudanden till regioner och utlysningar till regioner via myndigheter är ofta kortvariga och ges ibland med kort framförhållning. Finansieringen av det regionala utvecklingsarbetet sker till stor del med projektmedel över några år. Resultatet blir en kortsiktighet och ryckighet som passar dåligt med samverkan över sektorer och nivåer, regionernas interna planering och processer och möjligheterna till långsiktigt lärande. Den statliga finansieringen av det regionala utvecklingsarbetet är dessutom i stor utsträckning inriktad mot innovation och företagande, vilket även påverkar regionernas prioriteringar.
Regeringens styrning är otydlig om statliga myndigheters uppgifter inom den regionala utvecklingspolitiken. Det handlar om otydlighet avseende syften, krav och förväntningar på samverkan med regioner och andra myndigheter. Vilka sektorsmyndigheter som är särskilt viktiga för regional utveckling och förväntas ta regional hänsyn i verksamheten är inte tydligt. Styrningen ger också länsstyrelserna svaga förutsättningar för att själva bidra i och främja andra myndigheters medverkan i det regionala utvecklingsarbetet. Sektorsövergripande samordning av insatser för regional utveckling är svår att få till, även om formerna för sektorsövergripande samverkan har utvecklats. Regeringen har tagit flera initiativ för att stärka myndigheternas medverkan och det finns indikationer på att myndigheternas samverkan med regioner utvecklats. Vilken skillnad den nya nationella strategin innebär för regionernas arbete och samverkan med andra aktörer återstår att se. Regeringskansliets pågående arbete med en handlingsplan för den nationella strategin kan förbättra förutsättningarna för myndigheternas medverkan.
Regeringen har lagt fast inriktningen för arbetet med den regionala utvecklingspolitiken i nationella strategier
Regeringens nationella strategi är vägledande för den regionala utvecklingspolitikens genomförande
I mars 2021 beslutade regeringen om Nationell strategi för hållbar regional utveckling i hela landet 2021–2030.[91] Strategin är den tredje i ordningen och ersätter den tidigare nationella strategin för hållbar regional tillväxt och attraktionskraft 2015–2020.[92] Den nya nationella strategin anger inriktningen för den regionala utvecklingspolitiken.[93] Regeringens nationella strategi innehåller inga hänvisningar till kommande eller pågående insatser eller åtgärder. Av strategin framgår dock att regeringen avser att ta fram en handlingsplan för genomförandet av strategin.[94] Det framgår också att strategin (och dess strategiska områden och prioriteringar) ska vara vägledande för de regionala utvecklingsstrategierna och styrande för vad de statliga medlen på anslaget 1:1 Regionala utvecklingsåtgärder inom utgiftsområde 19 Regional utveckling får användas till. Strategin ska även främja en ändamålsenlig medverkan från statliga myndigheter i det regionala utvecklingsarbetet.[95]
Nationella strategin är bred och utgår från stora samhällsutmaningar
Regeringens nationella strategi utgår från ett antal stora samhällsutmaningar som enligt regeringen påverkar utvecklingen i Sverige och omvärlden, och därmed möjligheten att uppnå en hållbar regional utveckling i hela landet.[96] För att möta samhällsutmaningarna och uppnå målet för den regionala utvecklingspolitiken identifierar regeringen fyra strategiska områden som ska ligga till grund för den regionala utvecklingspolitiken 2021–2030. De strategiska områdena är:
- likvärdiga möjligheter till boende, arbete och välfärd i hela landet
- kompetensförsörjning och kompetensutveckling i hela landet
- innovation och förnyelse samt entreprenörskap och företagande i hela landet
- tillgänglighet i hela landet genom digital kommunikation och transportsystem.
Inom varje strategiskt område identifierar regeringen dessutom två till fem övergripande prioriteringar.[97] Samhällsutmaningarna, de strategiska områdena och prioriteringarna är allmänt hållna och har förändrats relativt lite i förhållande till den tidigare nationella strategin.
Den tidigare nationella strategin utgick också från ett antal stora samhällsutmaningar.[98] För att möta samhällsutmaningarna och bidra till politikens mål identifierade regeringen fyra prioriteringar i den tidigare nationella strategin. Dessa fyra prioriteringar är snarlika de strategiska områdena som regeringen identifierar i den nya strategin. Prioriteringarna i regeringens tidigare nationella strategi var:
- innovation, företagande och entreprenörskap
- attraktiva miljöer
- kompetensförsörjning
- internationellt och gränsöverskridande samarbete
Oklart om samhällutmaningarna utgår från länens faktiska behov
I arbetet med den nationella strategin erbjöd regeringen samtliga regioner att lämna en redovisning och analys av framtida samhällsutmaningar och prioriteringar i länen. Regeringskansliet (Näringsdepartementet) hade därefter en dialog med samtliga regioner utifrån deras respektive rapportering. Tillväxtverket har också haft i uppdrag att sammanställa och analysera regionernas redovisning samt ta fram olika kunskapsunderlag med mera som underlag för strategin.[99]
I sin sammanställning av regionernas redovisning bedömer Tillväxtverket att de samhällsutmaningar och prioriteringar som regionerna redovisar är väldigt likartade och i stor utsträckning desamma som i den tidigare nationella strategin. Det som skiljer mellan regionerna är snarare förutsättningarna för att ta sig an utmaningarna på ett sätt som ger gott resultat. Inom området innovation och företagande väcker Tillväxtverket frågan om de regionala och lokala platsspecifika förutsättningarna i tillräckligt hög grad återspeglas i regionernas prioriteringar av insatser eller om de har styrts av annat, såsom den tidigare nationella strategin, nationella initiativ och utlysningar[100] eller finansieringsmöjligheter. Regionernas redovisade samhällsutmaningar och prioriteringar kan alltså vara påverkade av vad som är möjligt att finansiera snarare än av faktiska behov.[101]
Nationella strategin har betydelse för regionerna och aktualiserar behov av samordning och hantering av målkonflikter
I våra intervjuer framkommer att regeringens nationella strategi har direkt betydelse för regionerna genom att den är styrande för medel inom anslag 1:1 inom utgiftsområde 19 och för återrapportering av villkorsbeslut. Samtidigt är nationella strategin ett av flera relevanta dokument för regionerna. Deras egna utvecklingsstrategier är centrala för regionernas utvecklingsarbete. Eftersom nationella strategin styr användningen av regionala projektmedel påverkar den vad som med medel från anslag 1:1 inom utgiftsområde 19 kan genomföras utifrån den regionala utvecklingsstrategin.[102] Nationella strategin är också ett kommunikationsstöd för regioner i kontakter med till exempel regionala politiker, regeringen, myndigheter och kommuner.[103]
Regionerna ser att den nya nationella strategin (och riksdagens mål) är bredare än tidigare och att hållbarhetsfrågor fått större genomslag. Regionerna nämner också olika utmaningar i hanteringen av det breda innehållet. Ett exempel är att befintliga former för uppföljning inte är anpassade för återrapportering i enlighet med den nya strategin. Ett annat exempel är att det finns målkonflikter som måste hanteras. Det breda innehållet tydliggör också behov av tydlighet om ansvarsfördelningen och regionernas mandat.[104]
Tillväxtverket konstaterade 2018 att hållbarhetsaspekter haft svagt genomslag hos regionerna. Regeringen behövde enligt Tillväxtverket vara tydligare i att peka på utmaningar men överlåta frågor om hur utmaningarna ska hanteras till regionerna.[105] Tillväxtverket konstaterade 2021 att regionerna har kommit olika långt i hållbarhetsarbetet. Uppdraget Vägar till hållbar utveckling[106] har enligt Tillväxtverket en viktig roll för att stärka regionernas kapacitet att ställa om till en hållbar regional utveckling. Det handlar bland annat om att belysa och hantera målkonflikter.[107]
Behovet av att fånga upp och hantera målkonflikter har återkommit i regeringens fördjupade dialoger med regioner inför framtagandet av den nya nationella strategin.[108] Detsamma gäller behovet av att den nya strategin synkroniserar nationella myndigheters arbete och tydliggör länsstyrelsernas roll, något som också återkommer i regeringens forum för regional utveckling.[109] Tillväxtverket noterar i sin sammanställning av regionernas återrapportering att några regioner börjar diskutera målkonflikter. Tillväxtverket bedömer att det finns anledning att anta att målkonflikter kommer att behöva hanteras och föras upp på agendan på ett tydligare sätt när många regioner kommer längre i sitt hållbarhetsarbete, särskilt när den nya strategin tar hållbarhet och Agenda 2030 som utgångspunkt.[110]
Nationella strategin och regionala utvecklingsstrategier har liten betydelse för statliga myndigheter
Våra intervjuer med sektorsmyndigheter visar att nationella strategin för 2015–2020 och de regionala utvecklingsstrategierna har haft liten betydelse för sektorsmyndigheternas verksamhet och medverkan i regional utveckling. Myndigheter har andra strategier och mål att förhålla sig till. Samtidigt kan myndigheternas verksamhet ändå vara i linje med regeringens och regionernas prioriteringar.[111] Tillväxtverket uppger däremot att den nationella strategin är ett av de viktigaste styrdokumenten i verksamheten, till exempel i remissvar på regionala utvecklingsstrategier och andra strategier. Dessutom har Tillväxtverket hanterat strategin i ett flertal uppdrag.[112]
I den nya nationella strategin listar regeringen 43 myndigheter och andra statliga aktörer[113] som har verksamheter av särskild betydelse för möjligheterna att uppnå den regionala utvecklingspolitikens mål.[114] Vi har frågat Regeringskansliet vad som avgör vilka myndigheter som är särskilt viktiga. De myndigheter som lyfts fram i nationella strategin har enligt Regeringskansliet verksamhet som är viktig för att uppnå målet för den regionala utvecklingspolitiken.[115]
Tillväxtverket har rekommenderat regeringen att stärka myndigheternas tillämpning av territoriella perspektiv i myndigheternas egna politikområden och att tydliggöra hur myndigheter som är särskilt betydelsefulla för genomförandet av Nationella strategi för hållbar regional utveckling i hela landet 2021–2030 ska bidra.[116]
Av våra intervjuer med länsstyrelser framgår att den nationella strategin har liten betydelse även för länsstyrelserna och kan beskrivas som ett av flera relevanta dokument i länsstyrelsernas verksamhet. Det gäller särskilt i och med att medel i utgiftsområde 19 har förts över till regionerna.[117]
Regeringens finansiella styrning av utgiftsområde 19 har knappt ändrats över tid
Inom utgiftsområde 19 Regional utveckling finns medel för regionala utvecklingsåtgärder. De avser stöd till projektverksamhet, olika former av regionala företagsstöd, stöd till kommersiell service, transportbidrag och utbetalningar från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Fonden för en rättvis omställning. Totalt omfattade utgiftsområde 19 drygt 4 miljarder kronor 2021, varav ungefär 2 miljarder kronor utgjorde EU-medel.[118]
Som tidigare nämnts är regeringens nationella strategi och dess prioriteringar styrande för vad de nationella medlen inom anslag 1:1 i utgiftsområde 19 kan användas till.[119] Regeringen beslutar också om hur stor del av de statliga medlen inom utgiftsområde 19 som ska gå till respektive län.[120] Regionerna beslutar sedan hur medlen ska fördelas mellan olika typer av stöd.
Regeringens beslutade fördelning av medel mellan olika län har ändrats marginellt över tid. Av Tillväxtverkets uppföljningar av de stöd som finansieras inom utgiftsområdet framgår att merparten av medlen går till Norrlandslänen och att tonvikten på de nordligaste länen varit stabil över tid. År 2020 gick två tredjedelar av de nationella medlen till Västerbottens-, Norrbottens-, Jämtlands-, Västernorrlands- och Gävleborgs län. Enligt Tillväxtverkets uppföljning innebär detta att de nationella medlen inom utgiftsområde 19 i stor utsträckning används för att främja regional utveckling i glest befolkade regioner.[121]
Merparten av de stöd som finansieras inom utgiftsområde 19 har gått till innovation och företagande. Av Tillväxtverkets uppföljningar framgår att drygt 80 procent av stödbeloppet inom utgiftsområde 19 har gått till insatser med syfte att främja innovation och företagande. En förklaring till det är enligt Tillväxtverket att flera av de stödtyper (regionala företagsstöd och transportbidrag) som är möjliga att finansiera via utgiftsområdet har ett stort företags- eller innovationsfokus.[122]
Stöd till projektverksamhet får inte användas som driftstöd. Däremot får de användas för medfinansiering. De regionala projektmedel som finansieras via utgiftsområde 19 används därför ofta av regionerna för att medfinansiera olika EU‑program inom bland annat regionalfonden. Det innebär i sin tur att EU‑programmens innehåll och upplägg blir styrande för vilka insatser som prioriteras. Eftersom regionalfondens program har varit särskilt inriktade på frågor om innovation och företagande har det haft det en styrande effekt på hur projektmedlen inom utgiftsområdet används.[123]
Regeringens styrning av regionerna har utvecklats men inte anpassats till regionernas förutsättningar
Regeringens styrning av regioner i den regionala utvecklingspolitiken
Regeringen kan inte styra regioner på samma sätt som den styr statliga myndigheter genom regleringsbrev och direkta uppdrag.[124] I stället för regleringsbrev styr regeringen regionerna genom lag, förordning och årliga villkorsbeslut. I villkorsbesluten förtydligar regeringen de återrapporteringskrav som följer av att regionerna beslutar om användningen av vissa medel inom utgiftsområde 19 Regional utveckling.[125]
Regeringen erbjuder även regionerna att utföra vissa uppgifter som en del av det regionala utvecklingsansvaret. I en bilaga till villkorsbesluten listar regeringen pågående erbjudanden som regionerna tar del av. Denna bilaga har funnits sedan 2016.[126] Erbjudande om uppdrag kan riktas till alla eller enstaka regioner och kan avse uppgifter inom något annat utgiftsområde än utgiftsområde 19 Regional utveckling. I det senare fallet kombinerar regeringen ofta erbjudandet med ett riktat bidrag. Till exempel har regeringen erbjudit samtliga regioner att upprätthålla en funktion som regional digitaliseringskoordinator. Erbjudandet är kopplat till regeringens digitaliseringstrategi och finansieras via utgiftsområde 22 Kommunikationer.[127]
Regeringsuppdrag till myndigheter är ett annat sätt för regeringen att styra regionerna. Det handlar ofta om att regeringen ger statliga myndigheter i uppdrag att utlysa medel till regionerna för att dessa på frivillig basis ska utföra vissa uppgifter med koppling till det regionala utvecklingsansvaret. Regionerna får då ansöka om medel i konkurrens med varandra och/eller andra aktörer. Utlysningarna kan vara en del i satsningar, program eller strategier inom andra utgiftsområden än utgiftsområde 19. Olika myndigheter kan även utlysa medel till regionerna inom ramen för sitt instruktionsenliga uppdrag. Det finns idag inte någon sammanställning över antalet utlysningar som riktar sig till regionerna.[128]
Kortsiktig styrning en utmaning för regionerna
I våra intervjuer med regioner framgår att regionala utvecklingsfrågor kräver en viss uthållighet och långsiktighet. Regionerna ser utmaningar när det kommer uppgifter med kort varsel och kort tid för genomförande.[129] Det stora inslaget av projektbaserade insatser och årsvis finansiering upplevs också som en utmaning.[130] Statskontoret och Tillväxtverket ser också utmaningar i projektberoendet som skapar en ryckighet och försvårar långsiktighet och lärande i det regionala utvecklingsarbetet.[131]
Regionerna har som politiska självstyrelseorgan egna mål och planeringshorisonter och kan inte förväntas agera lika snabbt på regeringens styrning som statliga myndigheter. Regionerna upplever att regeringens och myndigheternas kunskap och förståelse för regionernas förutsättningar och det regionala utvecklingsansvaret ibland brister.[132]
Regionerna vill enligt Statskontoret ha en friare utformning av regeringens erbjudanden, som ger större utrymme för regioner att anpassa arbetet till regionala förutsättningar, och som medger friare användning av medel. Erbjudanden passar ofta dåligt in i regionernas budgetprocesser och ges enligt regionerna ofta med snäva tidsramar och kort framförhållning. När det gäller regeringens erbjudanden visar Statskontorets kartläggning att erbjudandena ofta har en giltighetstid på minst två år, och vissa längre än så. Kritiken mot korta tidsramar kan enligt Statskontoret därmed inte anses gälla för samtliga av regeringens erbjudanden. Samtidigt ska det inom en tidsram på exempelvis två år rymmas tid för att förbereda och avsluta arbetet med ett erbjudande. Det innebär att tiden som regionerna har på sig för att bland annat bygga upp samverkan med många olika aktörer i praktiken kan bli betydligt kortare.[133] Regeringens erbjudanden kan handla om uppgifter som återkommer år efter år. I sådana fall finns det enligt Statskontoret anledning att överväga om uppgiften kan hanteras på annat sätt, till exempel att en myndighet får uppgiften eller att den permanent ges till regionen.[134]
Statskontoret har kartlagt regeringsuppdrag till myndigheter som förmedlas till regioner så att regionerna på frivillig basis utför uppgifter utifrån det regionala utvecklingsansvaret. Det handlar främst om utlysningar av medel från myndigheter till regioner, och de flesta regeringsuppdragen har getts till Tillväxtverket. Regioner kan vara den enda eller en av flera målgrupper för utlysningarna. Vissa regioner anser att myndigheternas styrning av regionerna på detta sätt är ryckig och består av för många små uppdrag. Enligt Statskontoret finns inte någon samlad redovisning av myndigheters utlysningar till regioner. Statskontoret har tidigare rekommenderat[135] regeringen att ta fram ett digitalt verktyg för att följa den samlade styrningen. Ett sådant digitalt verktyg skulle enligt Statskontoret göra det möjligt att få en samlad bild av myndigheternas utlysningar till regionerna.[136]
Regeringen har utvecklat styrningen och stödet men utmaningar kring regionernas olika förutsättningar kvarstår
I våra intervjuer med regioner framkommer flera positiva tendenser i den nationella styrningen och stödet. Det handlar till exempel om utveckling av regeringens villkorsbeslut till regionerna, utvecklade dialoger mellan regeringen och regioner, inte minst genom regeringens forum för regional utveckling, och bra stöd från Tillväxtverket i regionernas arbete med utlysningar och återrapportering.[137]
Samtidigt finns utvecklingsbehov i det nationella stödet till regionerna. En kvarstående utmaning är enligt Tillväxtverket regionernas förutsättningar för att arbeta med analyser och prognoser. För att skapa likvärdiga förutsättningar mellan regioner är det avgörande att alla regioner har tillgång till statistik och prognoser nedbrutet på regional nivå. Det är till exempel viktigt i kompetensförsörjningsarbetet. [138] SKR ser också ett utvecklingsbehov när det gäller regionernas kapacitet för att ta fram underlag och göra analyser.[139]
Vi kan också konstatera att det finns önskemål om att förändra styrningen på ett mer genomgripande plan, bland annat som ett sätt att hantera regionernas olika förutsättningar. I vårt underlag framkommer önskemål från flera aktörer om att regionerna bör ha ett större inflytande och att regeringens styrning av regionerna behöver bli mer flexibel och gärna asymmetrisk eller differentierad. Det handlar om att regeringen i dialog med regioner sätter målen och ramarna för det regionala utvecklingsarbetet men ger större handlingsutrymme till regionerna i genomförandet. Regeringen ska då fokusera på samordning av statliga insatser, de statliga myndigheternas regionala hänsyn, fördelning av resurser mellan sektorer och län samt uppföljning och utvärdering av nationella mål.[140]
Svaga förutsättningar för samordning mellan politikområden men formerna för samverkan har utvecklats
Enligt regionerna är stark sektorisering och bristande helhetssyn i den nationella styrningen en utmaning i den regionala utvecklingspolitiken.[141] I våra intervjuer med regioner framkommer förväntningar på att regeringens handlingsplan för den nya nationella strategin ska bidra till utvecklat samarbete och en utvecklad helhetssyn, till exempel avseende statliga myndigheters deltagande, hantering av hållbarhetsdimensionerna och förståelse för politikens och myndighetsbeslutens regionala konsekvenser.[142] En utmaning för regionerna kan vara planering för samordning av olika finansieringskällor.[143]
Samverkan mellan sektorer och nivåer har också förbättrats genom nya samverkansformer, särskilt på nationell nivå. Ett exempel är regeringens forum för hållbar regional utveckling.[144] SKR uppfattar att regeringens forum har utvecklats, från att i stort sett enbart omfatta information från staten till att vara en plattform för dialog mellan förvaltningsnivåer i ömsesidig kunskapsutveckling om varandras roller och funktioner.[145] Statskontoret rekommenderar vidare utveckling av regeringens forum som omfattar erbjudandenas utformning, genomförande och återrapportering. Enligt Statskontoret ser regeringen forumen som centrala för att få genomslag i styrningen. Statskontoret bedömer forumen vara ändamålsenliga för styrning inom ett område som är svårt att avgränsa.[146]
Styrningen av sektorsmyndigheterna har varit otydlig
Regeringens styrning av nationella myndigheter i den regionala utvecklingspolitiken
Tillväxtverket och Tillväxtanalys är två av de nationella myndigheter som har uppgifter inom regional utveckling i sina respektive instruktioner. En av Tillväxtverkets huvuduppgifter är enligt förordningen (2009:145) med instruktion för Tillväxtverket att i alla delar av landet främja hållbar regional tillväxt. Tillväxtverket ska bland annat genomföra insatser som främjar ett aktivt regionalt tillväxtarbete i länen samt i det arbetet utveckla och förbättra förutsättningarna för dialog, samarbete och lärande mellan olika relevanta aktörer på nationell, regional och lokal nivå.[147] Förordningen (2016:1048) med instruktion för Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) anger att myndigheten har till uppgift att utveckla och tillhandahålla kvalificerade kunskapsunderlag för tillväxtpolitiken, genom att genomföra, främja och stödja framtagandet av utvärderingar och analyser.[148]
De flesta myndighetsuppdrag med koppling till regional utveckling ges via regleringsbrev. Tillväxtverket är den myndighet som får flest uppdrag via regleringsbrevet. Många av uppdragen handlar om att Tillväxtverket ska stödja, sammanställa eller följa upp uppdrag till andra myndigheter. Uppdrag att ta fram strategier för och rapportera medverkan i regionalt tillväxtarbete har gått till ett flertal myndigheter i flera omgångar.
Vad gäller uppdrag enligt särskilda regeringsbeslut gick de flesta av de cirka 30 uppdragen under perioden 2014–2021[149] Tillväxtverket. Uppdragen var, liksom i regleringsbreven, av olika typ: många handlar om att stödja och utveckla en viss verksamhet eller att fördela bidrag. Tillväxtverket har fått uppdrag att bidra med viss analys och uppföljning, till exempel uppdraget att följa upp den nationella strategin för hållbar regional tillväxt och attraktionskraft 2015–2020[150].[151]
Regeringens styrning har varit otydlig avseende förväntningar på nationella myndigheters medverkan i den regionala utvecklingspolitiken
De sektorsmyndigheter som vi haft kontakt med har inte kontinuerligt tillämpat regionala perspektiv i verksamheten. Myndigheterna utgår i första hand från sina respektive sektorsansvar och möter den regionala utvecklingspolitiken på olika sätt, till exempel i genomförandet av uppdrag med konkret anknytning till den regionala utvecklingspolitiken. Kopplingen till regionernas uppgifter varierar med politikområde och kan också gå via länsstyrelserna eller andra sektorsmyndigheter.[152] Otydlig styrning riskerar myndigheternas medverkan i den regionala utvecklingspolitiken. Myndigheterna ser behov av tydliga uppdrag och klara förväntningar från regeringen, exempelvis när det gäller vad myndigheternas samverkan med regioner och andra myndigheter ska omfatta. Det förekommer indirekt styrning (till exempel att myndigheter nämns i en annan myndighets uppdrag).[153]
Samverkan mellan vissa statliga myndigheter och regioner har enligt Tillväxtverket utgjort en särskild utmaning i det regionala tillväxtarbetet. Tillväxtverket skrev 2017 att det finns behov av att se över myndigheternas medverkan i det regionala tillväxtarbetet och hur detta kan utvecklas.[154] I Tillväxtverkets senaste sammanställning av statliga myndigheters medverkan i det regionala utvecklingsarbetet framgår att myndigheternas medverkan har utvecklats något[155] men varierar med politikområde,[156] och att det finns utvecklingsbehov i regeringens styrning. Det handlar till stor del om att sektorsmyndigheterna upplever oklara förväntningar på deras medverkan. Flera myndigheter efterfrågar stärkt och tydligare styrning. Uppdrag är centralt för sektorsmyndigheternas medverkan i det regionala utvecklingsarbetet, särskilt gemensamma uppdrag som samlar myndigheter och regioner.[157] Regionerna vill gärna samverka med flera myndigheter samtidigt, till exempel Arbetsförmedlingen, Myndigheten för yrkeshögskolan, Skolverket, Boverket, Trafikverket och Energimyndigheten.[158]
Tillväxtverket har återkommande rekommenderat regeringen att tydliggöra förväntningar och krav på samverkan i de regleringsbrev och regeringsuppdrag som lämnas till relevanta myndigheter där så är lämpligt.[159] Tillväxtverket har också pekat på behov av att tydliggöra vilka myndigheter som är särskilt betydelsefulla för det regionala tillväxtarbetet och att ge tydliga instruktioner till dessa. Tillväxtverket anser också att regeringen bör förtydliga vilka myndigheter som ska delta i framtagande av regionala utvecklingsstrategier.[160]
Regeringen har tagit initiativ för att utveckla myndigheternas medverkan och viss utveckling har skett. Regeringen gav 2014 i uppdrag till 12 nationella myndigheter att ta fram strategier för sin medverkan i regional utveckling[161] men det var oklart vilka insatser och åtgärder i strategierna som egentligen gick utöver myndigheternas ordinarie verksamhet och innebar en förstärkning av deras regionala arbete. Tillväxtverket konstaterade 2018 att strategierna inte hade bidragit till att utveckla samverkan mellan regionalt utvecklingsansvariga och myndigheter, eller till mer kunskapsutveckling och lärande mellan regional och nationell nivå.[162] I den senaste sammanställningen av myndigheternas medverkan i det regionala utvecklingsarbetet ser Tillväxtverket dock skäl till att nyansera bilden något. Regional utveckling har integrerats i myndigheternas verksamhet på ett tydligare sätt. Enligt Tillväxtverket är samtidigt gemensamma uppdrag troligen den viktigaste faktorn bakom myndigheternas utvecklade medverkan i det regionala tillväxtarbetet, till exempel uppdrag om regionalt kompetensförsörjningsarbete, handlingsplaner för klimat och miljö och uppdrag inom den nationella livsmedelsstrategin.[163]
Sektorsmyndigheternas medverkan i det regionala utvecklingsarbetet behöver samordning och långsiktiga förutsättningar i den nationella styrningen
Svårigheterna att få med sektorsmyndigheter i det regionala utvecklingsarbetet kan spegla svårigheter i samordningen mellan olika departement i Regeringskansliet. Tillväxtverket har tidigare konstaterat att den löpande styrningen av myndigheter, genom exempelvis särskilda uppdrag och årliga regleringsbrev, sker från olika departement inom Regeringskansliet[164]. Myndigheternas deltagande i det regionala utvecklingsarbetet kan enligt Tillväxtverket antas variera beroende på i vilken utsträckning den övergripande styrningen åtföljs av konkreta uppdrag.[165] Tillväxtverket ser behov av att överbrygga sektoriseringen på flera nivåer. Det är enligt Tillväxtverket viktigt att regeringen har ett tydligt helhetsperspektiv och överbryggar stuprör mellan olika departement och politikområden, för att ge goda förutsättningar för myndigheterna att göra detsamma.[166] Regeringen bör enligt Tillväxtverket verka för att frågor som ligger inom det regionala utvecklingsansvaret i högre grad koordineras på nationell nivå och i uppdragsformuleringar.[167] Även i våra intervjuer med myndigheter återkommer synpunkten att en bidragande faktor till svårigheterna att samordna politikområden och skapa långsiktiga förutsättningar för myndigheternas medverkan kan vara att det är svårt att samordna departementen inom Regeringskansliet.[168]
Det förekommer parallella stödsystem och insatser mot likartade mål som leder till behov att samordna insatser. Ett exempel är bredbandsstödet som hanterats av länsstyrelser (via landsbygdsprogrammet), Post- och telestyrelsen (nationella stöd) och Tillväxtverket (inom regionala utvecklingsfonden, Eruf).[169]
I våra intervjuer lyfter sektorsmyndigheter betydelsen av långsiktiga förutsättningar, förutsägbarhet och framförhållning i regeringens styrning av deras medverkan i regionalt utvecklingsarbete. Det handlar till exempel om fördelar med gemensamma uppdrag över längre tid och behov av att förenkla, renodla och samordna stödsystem.[170] Långsiktighet är viktigt för genomförande av uppdrag och samverkan mellan aktörer, eftersom det kan vara svårt att på förhand hantera alla frågor som kan uppstå. Ett exempel är att Trafikverkets och PTS arbete utifrån sina olika mål ledde till långa handläggningstider och svårigheter med att bygga ut fibernätet i glesbygd. Det handlade om tillstånd att få lägga ner fibernät nära vägbanan. Trafikverket och PTS kunde gemensamt hantera frågorna i samverkan.[171]
Tillväxtverket spelar en viktig roll men behöver också långsiktigare förutsättningar
Bland statliga myndigheter är det Tillväxtverket som Näringsdepartementet främst arbetar genom i sin styrning av det regionala utvecklingsarbetet.[172] Tillväxtverket uppger att myndigheten är liten och har begränsade resurser i förhållande till uppdragets omfattning och komplexitet. Myndighetens arbete med regional utveckling är i hög utsträckning beroende av regeringens uppdragsgivning. Uppdragen skulle enligt Tillväxtverket behöva vara mer långsiktiga än vad de är idag. Med längre uppdrag inom sitt mandat skulle Tillväxtverket kunna jobba mer träffsäkert i genomförandet.[173]
Det handlar också om att Tillväxtverkets uppdrag måste motsvaras i styrningen av andra myndigheter. Enligt Tillväxtverket blir uppdragen att stödja och samordna andra statliga myndigheters medverkan i det regionala tillväxtarbetet och landsbygdspolitiken lätt tandlösa utan motsvarande uppdrag eller styrning av myndigheterna. Resurser och mandat för medverkan i den regionala utvecklingspolitiken bör enligt Tillväxtverket finnas hos varje myndighet som har betydelse för genomförandet av politiken, vilket behöver säkerställas i uppdrag och i styrningen av myndigheterna.[174]
Regeringens styrning har gett länsstyrelserna svaga förutsättningar för att bidra i den regionala utvecklingspolitiken
Regeringens styrning av länsstyrelserna i den regionala utvecklingspolitiken
I länsstyrelsernas uppgifter enligt förordningen (2017:868) med länsstyrelseinstruktion ingår bland annat att främja och följa länets utveckling, att verka för att nationella mål får genomslag i länet, samtidigt som hänsyn ska tas till regionala förhållanden och förutsättningar, att utifrån ett statligt helhetsperspektiv arbeta sektorsövergripande och att inom myndighetens ansvarsområde samordna olika samhällsintressen och statliga myndigheters insatser. Länsstyrelserna har enligt instruktionen också uppgifter i fråga om regional tillväxt.[175] Länsstyrelserna företräder också staten på regional nivå inom flera områden som är av vikt för att uppnå den regionala utvecklingspolitikens mål.[176]
Länsstyrelserna har sedan det regionala utvecklingsansvaret övergick till regionerna fått ett fåtal uppdrag enligt särskilda regeringsbeslut, inom arbetet med fonderna inom EU:s sammanhållningspolitik.[177]
Länsstyrelserna har av flera skäl svårt att vara en samarbetspart inom det regionala utvecklingsarbetet. Länsstyrelserna hamnar enligt Statskontoret ofta utanför kontakter mellan sektorsmyndigheter och regioner. Enligt Statskontoret försvåras samverkan mellan länsstyrelser och sektorsmyndigheter av att sektorsmyndigheterna utifrån sina olika regionala indelningar inte kan fatta beslut i olika frågor. Befogenheten att fatta beslut finns ofta någon annanstans i landet.[178] I våra intervjuer med länsstyrelser framgår att det är svårt för länsstyrelserna att i enlighet med förordningen om regionalt tillväxtarbete främja statliga myndigheters medverkan, eftersom regeringens styrning av nationella myndigheter inte ställer tydliga krav på samverkan med länsstyrelser. Det gäller myndigheternas instruktioner men ibland också uppdrag i regleringsbrev.[179] Utmaningar finns också i länsstyrelsernas samverkan med regioner. Enligt Statskontoret är regeringens styrning av länsstyrelser och regioner viktig för innehållet i och formerna för samverkan mellan dessa.[180]
Enligt flera av de länsstyrelser som vi varit i kontakt med är samverkan inte ett självändamål utan behöver konkreta syften. Samverkan behövs av flera skäl. Det behövs samordning mellan aktörer för att hantera gemensamma målsättningar som kräver insatser från flera aktörer. Samverkan syftar då till att samordna resurser, undvika konkurrenssituationer och förtydliga roller. Behovet av samverkan speglar att aktörer har olika kompetens och resurser inom olika områden: till exempel är länsstyrelserna ofta starka inom miljö- och energifrågor.[181] Länsstyrelser har kunskap om den statliga nivån och inom sina verksamhetsområden som regionen kan nyttja genom samverkan. Men behovet av samverkan är också delvis en följd av otydlig rollfördelning och statlig styrning. De länsstyrelser som vi varit i kontakt med påtalar flera olika skäl för tydligare statlig styrning. Det handlar bland annat om att samordna staten i frågor av relevans för regional utveckling, inte minst när det uppstår målkonflikter, för att undvika olika och överlappande tolkningar och initiativ.[182]
Enligt Statskontoret försvåras länsstyrelsernas samverkan med andra aktörer inom regional utveckling av flera faktorer, såsom resursbrist, varierande intresse för samverkan på ledningsnivå hos olika aktörer, svaga krav på samverkan i regeringens styrning, otydligt huvudansvar för vissa frågor och områden, beroende av projektverksamhet (som till följd av den relativt kortfristiga finansieringen leder till hög personalomsättning) och bristande kunskap om länsstyrelsernas möjligheter att bidra i det regionala utvecklingsarbetet [183] Vi noterar också att länsstyrelserna inte varit en del av regeringens forum för hållbar regional utveckling.
I Riksrevisionens granskning av regeringens styrning av länsstyrelserna 2019 framgick flera brister i regeringens styrning av länsstyrelserna med koppling till länsstyrelsernas förutsättningar för att bidra i det regionala utvecklingsarbetet. Styrningen begränsar länsstyrelsernas möjligheter till långsiktig verksamhet. Det är svårt för länsstyrelserna att planera, göra egna prioriteringar, omfördela resurser internt och behålla personal. Det beror delvis på att styrningen varit sektoriserad och utgått från olika departements målsättningar och inriktning, och på att det finns en detaljerad finansiell styrning. Regeringskansliet verkar sakna överblick över länsstyrelsernas uppdrag och Regeringskansliet gör inte helhetsbedömningar avseende länsstyrelsernas uppgifter. Det ger också en relativt hög administrativ börda för länsstyrelserna. Riksrevisionen konstaterade bland annat att den regionala komponenten är nästan helt frånvarande i regeringens styrning av länsstyrelserna.[184]
Länsstyrelserna själva bedömer i en skrivelse till regeringen att uppgiften att främja länets utveckling fortsatt bör vara en central del i länsstyrelsens uppdrag. Länsstyrelserna anser att de behöver legitimitet, mandat och ekonomiska resurser för att kunna uppfylla statens mål på den regionala nivån och hävda sig som samarbetspart i det strategiska tillväxtarbetet.[185]