Bakgrund och resultat

Migrationsdomstolarna tog över hanteringen av överklaganden av migrations­ärenden från Utlänningsnämnden 2006. Den nya instans- och processordningen skulle utformas så att den uppfyllde krav på skyndsam handläggning. Riksrevisionen har granskat om hanteringen av asylmål är effektiv.

Riksrevisionen bedömer att hanteringen av asylmål har effektivitetsbrister. Tiden för väntan på dom har ökat sedan 2016 och varierar kraftigt mellan Sveriges fyra migrationsdomstolar. I granskningen konstateras att domstolarna har olika förutsättningar, och att yttre omständigheter bidrar till variationerna i handläggnings­tider. Riksrevisionen bedömer att det är problematiskt att väntan på dom varierar mellan landets olika delar, eftersom det kan medföra att utgången i målen påverkas.

Granskningens resultat

Migrationsdomstolarna är långt ifrån att nå regeringens mål om att avgöra 90 procent av asylmålen inom fyra månader. Skillnaderna mellan domstolarna är samtidigt stora. Det är endast Migrationsdomstolen i Stockholm som – under enstaka år – har varit i närheten av att nå målet sedan 2013.

Omkring hälften av handläggningstiden i ett asylmål består av liggtid, då ingen aktiv handläggning sker i målet. Liggtiden har ökat mellan 2015 och 2020, och varierar mellan domstolarna. Den domstol som har längst handläggningstid – Migrationsdomstolen i Göteborg – har också längst liggtid.

Liggtider kan förekomma i olika delar av ett asylmål. Det har tidigare uppmärksammats att mål blir liggande när de är klara för avgörande. Även denna granskning visar på sådan liggtid. Det är dock inte denna liggtid som har ökat mest. Det är inte heller denna liggtid som varierar mest mellan domstolarna. Snarare har liggtider tidigare i målen blivit ett större problem. Denna form av liggtid – som uppstår när nyinkomna asylmål blir liggande under tiden som domstolarna arbetar med äldre mål – är enligt Riksrevisionens bedömning främst kopplad till ett ökat inflöde. I vissa fall blir de nya målen liggande i mer än två år.

Muntliga förhandlingar kan vara avgörande för att bedöma asylsökandes trovärdighet. Förekomst av muntlig förhandling påverkade inte asylmålens handläggningstider nämnvärt 2015. Beroende på var i landet den asylsökande befinner sig kan dock muntlig förhandling vara avgörande för hur lång tid det tar innan domstolen fattar sitt beslut 2020. Riksrevisionen noterar att vid Migrationsdomstolen i Göteborg är väntan på muntlig förhandling omkring 800 dagar (2020). Vid Migrationsdomstolen i Malmö är väntan ungefär hälften så lång, och vid domstolarna i Luleå och Stockholm är den omkring en fjärdedel så lång. Det är problematiskt att väntan på muntlig förhandling och dom i målet varierar mellan landets olika delar, eftersom det kan medföra att utgången i målen påverkas. Väntan innebär dessutom kostnader för samhället och kan även vara påfrestande för de asylsökande.

Möjligheten att hålla muntliga förhandlingar ligger inte helt i domstolarnas händer. Domstolsverket ansvarar för migrationsdomstolarnas lokaler. Och vad gäller Migrationsdomstolen i Göteborg leder lokalbrist till svårigheter att hålla förhandlingar. Även personalbrist är en flaskhals. För att råda bot på det senare finns Domstolsverkets förstärkningsstyrka, för att stödja domstolar med personalresurser. Migrationsdomstolen i Malmö – med näst längst handläggningstider – har dock inte tagit del av särskilt mycket stöd av förstärkningsstyrkan. Riksrevisionen bedömer att förstärkningsstyrkans insatser kan optimeras. Vidare konstaterar Riksrevisionen att Domstolsverket, med hjälp av mer fullständiga underlag från Migrationsverket, har möjlighet att utveckla prognosarbetet i syfte att optimera resursfördelningen mellan migrations­domstolarna. På så sätt kan skillnaderna i handläggningstiderna jämnas ut.

Riksrevisionen bedömer dock att även om resursfördelningen optimeras så kvarstår problemet att tre av fyra migrationsdomstolar är långt ifrån att nå regeringens mål om att avgöra 90 procent av asylmålen inom fyra månader. I granskningen framkommer också att regeringen har förstärkt anslaget till migrationsdomstolarna vid flera tillfällen. Resursförstärkningarna har dock varit kortsiktiga. Domstolarna har härmed haft svårt att fullt ut utnyttja tillskotten till att förstärka ordinarie personalresurser. Det finns en påtaglig risk att personalresurserna vid migrations­domstolarna inte står i samspel med det uppsatta målet. Riksrevisionen bedömer härmed att det finns behov av att se över den långsiktiga kompetensförsörjningen vid migrationsdomstolarna. Riksrevisionens räkneexempel visar att liggtiden är kostsam för samhället, i form av utgifter för mottagandeverksamheten. En mer långsiktig resursförstärkning till migrationsdomstolarna behöver därmed inte vara kostnadsdrivande för de sammanlagda offentliga finanserna.

Slutligen konstaterar Riksrevisionen att regeringens – såväl som Domstolsverkets och migrationsdomstolarnas – arbete med överlämning av asylmål har fungerat väl. Som följd av den stora mängden inkommande asylmål fick domstolarna möjlighet att överlämna mål till varandra. En stor mängd asylmål har överlämnats från Migrationsdomstolen i Göteborg till domstolarna i Stockholm och Luleå. Detta hade inte varit möjligt om inte regeringen hade skapat förutsättningen. Det hade inte heller fungerat utan de mottagande migrationsdomstolarnas goda vilja.