Riksrevisionen logotyp, länk till startsidan.
Riksrevisionen logotyp, länk till startsidan.

5. Har regeringen möjliggjort en ändamålsenlig hantering av offentliga biträden?

Att ansvaret för hantering av offentliga biträden är fördelat på flera förvaltningsmyndigheter och domstolar skapar utmaningar för likvärdighet och effektivitet. Granskningen visar att en del av de problem som redovisas i föregående kapitel kan härledas till oklarheter och brister i de rättsliga förutsättningarna för verksamheten. Det handlar exempelvis om avvägningen mellan det så kallade fria biträdesvalet och kraven på en verklig lämplighetsbedömning. I sammanhanget konstaterar Riksrevisionen att det fria biträdesvalet kan medföra betydande merkostnader för staten genom fördröjda asylutredningar.

Granskningen visar också på rättsliga oklarheter när det gäller förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas möjligheter att sammanställa och dela uppgifter som är nödvändiga för att fullfölja uppdraget med lämplighetsbedömning och förordnanden av offentliga biträden. Tillsynsmekanismen över rättshjälpen är inte heller anpassad för fall där ett individärende kan ge upphov till ett stort antal separata kostnadsräkningar över en längre tidsperiod.

Avsnitt

5.1 Ansvarsfördelningen för att förordna biträde är i huvudsak tydlig men innebär risker för ineffektivitet

Som framgår i avsnitt 3.1 är det i huvudsak tydligt för Migrationsverket och Polismyndigheten om de ska förordna ett biträde och när det ska ske. I de fall som skilda tolkningar förekommer, avser de främst variationer i myndighetsintern tillämpning. Granskningen har inte gett skäl att ifrågasätta regelverkets utformning i det avseendet.

Riksrevisionen bedömer att fördelningen av ansvaret för biträdeshanteringen på två förvaltningsmyndigheter och fem domstolar innebär utmaningar för systemets effektivitet. Samma biträde kan företräda samma klient i samma fråga vid ett antal skilda tillfällen hos olika instanser, och lämna in separata kostnadsräkningar till dessa. När uppgifter om biträdet är spridda hos flera aktörer blir det bland annat svårare att uppmärksamma och agera gentemot biträden som missköter sitt uppdrag. Riksrevisionen bedömer att den nuvarande organiseringen ställer höga krav på en effektiv samverkan mellan aktörerna, exempelvis i termer av informationsutbyte. Det i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av regelverket och en kostnadseffektiv ärendehantering.

Riksrevisionen noterar att det har väckts principiella och förtroenderelaterade invändningar mot att Migrationsverket och Polismyndigheten förordnar biträden till sin motpart i en överklagandeprocess.[201] Problematiken har, särskilt för Migrationsverkets del, behandlats i flera utredningar och propositioner. Dessa har hittills resulterat i bedömningen att de praktiska fördelarna med att den handläggande myndigheten förordnar biträden överväger de principiella invändningarna. Regeringen har framför allt framfört tidsbesparing och därmed minskade kostnader i asylmottagandet som ett argument för att Migrationsverket ska ansvara för att förordna biträdena.[202] Statskontoret har dock föreslagit att Rättshjälpsmyndigheten ska få i uppdrag att utföra den grundläggande lämplighetsbedömningen av offentliga biträden som inte är advokater eller biträdande jurister.[203]

Riksrevisionen bedömer att det finns vissa fördelar med att den instans som hanterar grundärendet också ansvarar för att förordna biträdet och hantera kostnadsräkningarna. Bland annat kan det vara enklare för den handläggande myndigheten att förordna biträdet vid rätt tidpunkt. Riksrevisionen har dock inte kunnat granska hur en hypotetisk flytt av ansvaret till annan förvaltningsmyndighet eller domstol skulle kunna påverka tidsåtgången vid förordnande. Instansen som ansvarar för grundärendet har också insyn i den enskildes behov och särskilda förutsättningar. Som tidigare framgått gör insyn i ärendet det också lättare att bedöma rimligheten i kostnadsräkningen.

Det ligger inte inom ramen för denna granskning att ta ställning till den principiella frågan om en handläggande myndighet ska utse offentligt biträde. I granskningen har det dock inte framkommit att myndigheterna i varje fall avsiktligt skulle agera på ett partiskt sätt som missgynnar den enskilde när de förordnar och ersätter biträden. Flera intervjuade betonar snarare vikten av att biträdet är kompetent och företräder klienten på ett bra sätt. Det beror inte minst på förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas egen utredningsskyldighet. Ett biträde som hjälper sin klient att framföra relevanta och grundade argument underlättar förvaltningsmyndighetens eller domstolens arbete.[204]

5.2 Den rättsliga regleringen är i vissa avseenden komplicerad och svårtolkad

Granskningen visar att den rättsliga regleringen om offentliga biträden i migrationsärenden är otydlig på flera områden. Till exempel är det oklart hur det fria biträdesvalet ska vägas mot krav på lämplighet och det är även oklart om förvaltningsmyndigheter och domstolar får sammanställa och dela nödvändiga uppgifter om biträden.

5.2.1 Förvaltningsmyndigheter och domstolar måste ta hänsyn till många olika rättskällor

Riksrevisionen konstaterar att många grundläggande resonemang gällande hantering av offentliga biträden går att spåra till förarbeten ända från 1930-talet samtidigt som bestämmelserna i detalj har ändrats vid ett stort antal tillfällen. Förarbeten till dessa förändringar uttalar sig om intentionerna i något varierande ordalag. Grundläggande regler för förvaltningsmyndigheters hantering av ombud och biträden finns i förvaltningslagen medan motsvarande bestämmelser för förvaltningsdomstolarna finns i förvaltningsprocesslagen.[205] För offentliga biträden finns ytterligare bestämmelser i lagen om offentliga biträden som hänvisar till rättshjälpslagens bestämmelser om rättshjälpsbiträden, vars förarbeten i vissa avseenden hänvisar till förarbeten för rättegångsbalkens bestämmelser om offentliga försvarare.[206]

Riksrevisionen bedömer att det därför ibland är svårt att skapa en samlad bild av lagstiftarens nuvarande intentioner, och att regelverken inte heller alltid ger förvaltningsmyndigheterna eller domstolarna tillräckliga förutsättningar för att hantera offentliga biträden på ett effektivt sätt i förhållande till intentionerna. Iakttagelser i dessa avseenden utvecklas i de följande avsnitten.

5.2.2 Det är oklart hur det fria biträdesvalet ska vägas mot krav på lämplighet

Riksrevisionen bedömer att lagstiftaren endast har gett begränsad vägledning för hur det fria biträdesvalet ska vägas mot kraven på lämplighet hos biträdet. Det framstår inte heller som tydligt hur krav på att förvaltningsmyndigheter och domstolar ska göra lämplighetsbedömningar av biträden förhåller sig till att begärda biträden inte ska behöva lägga fram utredning om sina kvalifikationer.

Som vi har beskrivit i kapitel 2 har regeringen angett att det fria biträdesvalet endast bör inskränkas om det finns starka skäl för det.[207] Detta uttrycks också i rättshjälpslagen som anger att om den rättssökande själv har föreslagit någon som är lämplig, ska hen förordnas om det inte finns särskilda skäl emot det.[208] Förarbeten till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen anger också att ett biträde som begärs av en enskild normalt inte behöver lägga fram någon utredning om sina kvalifikationer.[209]

I andra förarbeten betonar dock regeringen att det måste ställas krav på att biträdet har tillräckliga kvalifikationer och är lämplig för uppdraget, oavsett vem det är som förordnar biträdet. Kraven är desamma som på rättshjälpsbiträden.[210] Regeringen motiverar de höga kraven med att det är av stor vikt att den lämnade rättshjälpen blir effektiv och att det offentliga förordnandet ger en legitimitet som talar för att höga krav bör ställas på den som ska förordnas.[211]

Förvaltningslagens förarbeten tar upp att det är möjligt för en myndighet att avvisa ett ombud eller biträde redan när ett ärende inleds, om hen tidigare visat sig olämplig för uppdraget.[212] Myndigheten måste dock fatta ett nytt beslut vid varje enskilt tillfälle när biträdet begärs. Det blir alltså en ny bedömning som varje medarbetare måste ta om på nytt och beslutet går att överklaga varje gång. Förvaltningsprocesslagens förarbeten hänvisar till 12 kapitlet i rättegångsbalken, där det framgår att ett ombud ska vara lämpligt med hänsyn till bland annat redbarhet, insikter, tidigare verksamhet och kunskaper i svenska språket.[213] Förarbeten till rättshjälpslagen hänvisar i stället till författningskommentaren för bestämmelser om offentlig försvarare i rättegångsbalkens 21 kapitel, som talar om det fria valet av ett biträde som är behörig för uppdraget.[214] Justitieombudsmannen (JO) har uttalat att lämplighetsbedömningen endast i undantagsfall kan påverkas av att den misstänkte begärt advokaten i fråga. JO menar att önskemålet blir av betydelse först mellan val av personer som kan komma i fråga som offentlig försvarare.[215] Även företrädare för Justitiedepartementet bedömer att lämplighetskraven är avsedda att vara desamma oavsett om biträdet förordnas ex officio eller på den enskildes begäran.[216]

Som framgår i avsnitt 3.2.4, ger Migrationsverket en stor tyngd åt den enskildes rätt att själv välja biträde. Riksrevisionen bedömer därvid att praxis har kommit att ligga nära de förarbeten till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen som anger att ett biträde som den sökande begär normalt inte behöver lägga fram någon utredning om sina kvalifikationer. Mindre tyngd har getts till kraven på biträdets kvalifikationer och lämplighet för uppdraget. Riksrevisionen bedömer att det är en av förklaringarna till att enstaka biträden kan fortsätta förordnas i ett stort antal ärenden trots att deras lämplighet tidigare har ifrågasatts (se avsnitt 3.4.3). Det hör också ihop med brister i möjligheterna att avvisa ett biträde som vi återkommer till i kommande avsnitt.

5.2.3 Det finns brister i möjligheterna att avvisa ett olämpligt offentligt biträde

I avsnitt 3.4.3 framgår att det är ovanligt att förvaltningsmyndigheter och domstolar entledigar eller avvisar ett biträde som missköter sitt uppdrag. Riksrevisionen bedömer att det delvis kan bero på begränsningar i de rättsliga förutsättningarna.

När en domstol ska avvisa ett biträde från framtida förordnanden får den beakta även omständigheter som inte hänförs till det aktuella fallet. När den ska avvisa ett biträde från ett pågående mål, får den däremot bara ta hänsyn till oredlighet, oskicklighet eller oförstånd som biträdet visat i det aktuella målet. Det innebär att de samlade erfarenheterna av en persons processföring inte kan läggas till grund för ett sådant beslut.[217] Regeringen har angett att den inte är främmande för att överväga en sådan förändring, men har för närvarande inte tagit initiativ till det.[218]

Riksrevisionen konstaterar att förvaltningsmyndigheter saknar domstolarnas möjlighet att förklara ett biträde obehörigt för framtida förordnanden. En bedömning att biträdet inte bör förordnas ex officio innebär därför inte att myndigheten automatiskt kan neka en enskild som begär biträdet i fråga (se föregående avsnitt). Begränsningarna kan förstås mot bakgrund av att en obehörigförklaring kan få stora konsekvenser för biträdet och företaget där hen är anställd. Migrationsverket har gett exempel på en byrå där samtliga biträdande jurister förlorade möjligheten att bli förordnade eller substituerade i samband med att byråns enda advokat obehörigförklarats av domstol.[219] Riksrevisionen bedömer att det ställer stora krav på transparens och kvalitet i beslutsunderlaget.

Riksrevisionen noterar också att en myndighet kan informera personer om varför biträdet som hen begärt har bedömts som olämplig för ex officio-förordnanden.[220] Samtidigt kan ett ifrågasättande av enskildas önskemål upplevas som ett olämpligt försök att påverka biträdesvalet.[221]

5.2.4 Det är oklart om förvaltningsmyndigheter och domstolar har rättsliga förutsättningar att sammanställa och dela nödvändiga uppgifter om biträden

Riksrevisionen konstaterar att uppdraget att förordna offentliga biträden innebär att bedöma lämplighet inför förordnandet, i vissa fall identifiera särskilda kompetenser och vid behov besluta om att avvisa ett biträde. För det behöver förvaltningsmyndigheterna och domstolarna kunna inhämta, sammanställa och dela uppgifter om biträden. Granskningen visar dock att det är tveksamt om gällande regelverk medger en ändamålsenlig hantering av sådana uppgifter. Därför hanteras uppgifter ofta på sätt som inte är tydligt för medarbetarna, transparent för biträdena eller effektivt för ändamålet.

Granskningen tyder inte på att regelverket nämnvärt hindrar aktörerna att inhämta till exempel formella beslut om biträden som avvisats, från varandra. Däremot anser förvaltningsmyndigheterna och domstolarna att de har begränsade möjligheter att sammanställa uppgifter som i det enskilda fallet är av mindre allvarlig karaktär, men som kan bli problematiska för enskilda om de upprepas. Exempel på detta är missade överklaganden, upprepade försenade inlagor eller inställda förhandlingar samt bristfälliga språkkunskaper.[222]

Migrationsverkets rättschef ser ett värde i att myndigheten på ett systematiskt sätt kan sammanställa uppgifter av denna karaktär och att medarbetare kan dela med sig av den till varandra. Rättschefen bedömer att en del av de biträden som idag förordnas skulle bli inaktuella att förordnas som biträden om myndigheten fick dokumentera dessa uppgifter.[223] Migrationsverket kan dock spara uppgifter om enskilda biträden som finns med på förteckningen att förordnas ex officio i så kallade spärrar (se avsnitt 3.4).[224] Sammanställningen får till exempel bestå av noteringar om att ett biträde inte ska förordnas ex officio, men inte så att uppgifterna skapar en regelrätt ”svart lista” över biträden som över huvud taget inte får förordnas.[225]

Migrationsverket har sedan 2012 begärt författningsändringar för att kunna sammanställa uppgifter om biträden. År 2016 lämnade Migrationsverket en hemställan om ändringar i utlänningsdatalagen och utlänningsdataförordningen, med en uttrycklig rätt att behandla och gallra kvalitetsomdömen om offentliga biträden.[226] Företrädare för Regeringskansliet uppger att det i början av 2018 saknades beredningsunderlag för att gå vidare med förslaget, bland annat avseende en analys i förhållande till EU:s dataskyddsförordning. Sedan dess har det även tillkommit rättspraxis som behöver beaktas. Enligt Regeringskansliet är också frågorna i Migrationsverkets hemställan från 2016 och Migrationskommitténs förslag tätt sammanknutna och bör behandlas i ett sammanhang. Regeringskansliet uppger att de har för avsikt att göra det efter att Riksrevisionen lämnat denna rapport.[227]

Migrationsverket anser sig ha bristfälliga möjligheter att ta vara på biträdens kompetens givet dagens utformning av regelverket

Enligt Migrationsverkets riktlinjer ska ett biträde som förordnas i ärenden som rör ensamkommande barn ha tidigare erfarenhet av barnärenden.[228] Företrädare för Migrationsverket menar att det även vid andra komplicerade ärenden finns ett värde i att ha sparat uppgifter om biträdens kompetenser. Det kan till exempel avse bemötande av särskilt utsatta grupper, till exempel tortyroffer, personer med psykiska funktionshinder eller personer som har utsatts för könsstympning.[229] Det kan också röra sig om särskilda kunskaper om HBTQI, våld i nära relationer, psykisk ohälsa eller konvertiter, fördjupad landkunskap eller särskilda språkkunskaper.

Riksrevisionen konstaterar att Migrationsverket uppfattar att de inte får spara och sammanställa uppgifter om särskild kompetens. I stället bevaras de hos enskilda medarbetare eller enheter.[230] Vidare uppger medarbetare att personal på ansökningsenheten, som preliminärbokar biträden men som inte utreder ärenden, saknar erfarenhet av biträdens kompetenser. Det beror på att medarbetarna själv inte kommer i kontakt med biträdet under ärendets gång, och att uppgifterna inte finns sammanställda centralt.[231] Företrädare för Migrationskollegiet för västra Sverige anser att det är otydligt hur Migrationsverket bedömer särskild kompetens. Det innebär att det bland annat är oklart för biträdena om det är en fördel att vidareutbilda sig på ett område.[232]

Uppgifter om biträdens särskilda kompetens framgår inte heller av Polismyndighetens eller migrationsdomstolars förteckningar över biträden.[233] Det finns intervjuade vid både Polismyndigheten och migrationsdomstolar som dock uppger att de förordnar biträden som de av erfarenhet vet är lämpliga.[234] Det innebär att de i någon form har sparat kunskap om biträdenas kompetenser och tidigare insatser. Företrädare för Migrationsdomstolen i Göteborg ser inte något större behov av att spara biträdens eventuella särskilda kompetens eftersom ett biträde som bedöms vara lämpligt ska kunna hantera alla typer av ärenden.[235] Vid Migrationsöverdomstolen ser man fördelar med att underinstanser tar biträdens särskilda kompetenser i beaktande vid förordnande av biträde, i synnerhet vid särskilt komplicerade ärenden som till exempel rör barn eller HBTQI-frågor. Kompetens för vissa måltyper kan således övervägas för att höja kvaliteten på biträden i migrationsärenden. Migrationsöverdomstolen betonar dock att myndigheterna behöver utforma tydliga och objektiva kriterier för att bedöma dessa typer av särskild kompetens.[236]

5.2.5 Förstärkningen av det fria biträdesvalet kan medföra betydande merkostnader i asylmottagandet

Riksrevisionen konstaterar att ett asylärende kan fördröjas betydligt med anledning av det fria biträdesvalet. Det kan innebära betydande, oförutsedda merkostnader för staten.

I och med riksdagens beslut om proposition 2008/09:232 avskaffades en tidigare möjlighet för domstolar och förvaltningsmyndigheter att avvisa ett föreslaget biträde om det medför avsevärt ökade kostnader. Regeringen motiverade förändringen med att den enskildes biträdesval skulle tillgodoses i större utsträckning. Regeringen bedömde att ökade kostnader typiskt sett uppstår på grund av att biträdet har sin verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen ska hanteras. Därför infördes en bestämmelse med innebörden att ett biträde inte alltid har rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg som uppstår till följd av avståndet. Regeringen ansåg därför att förändringen inte skulle leda till några ökade kostnader i statsbudgeten.[237]

Riksrevisionen konstaterar att merkostnader för staten kan uppstå även på andra sätt än genom tidsspillan och utlägg för resor. Vid migrationsärenden sker det framför allt om en asylsökandes val av biträde fördröjer asylprocessen. Det beror på att statens kostnader för en vuxen asylsökande inom asylmottagandet (bland annat för kost, logi, dagersättning, undervisning och vård) i genomsnitt uppgår till 298 kronor per dygn.[238]

Migrationsöverdomstolen har i en vägledande dom bedömt att en förlängd handläggningstid på 4–6 månader inte var skäl för att neka ett biträde som en asylsökande hade begärt. Även Justitiekanslern (JK) menade i sitt yttrande till Migrationsöverdomstolen att omständigheter i fallet inte talade för att det fanns tillräckliga skäl att frångå den enskildes önskemål om ett visst biträde.[239] Riksrevisionen konstaterar att vare sig Migrationsöverdomstolen eller JK fäste någon uppmärksamhet vid att en fördröjning av asylbeslutet med fyra till sex månader för en vuxen sökande kan innebära en kostnadsökning för staten på 35 till 55 000 kronor.

5.2.6 Aktörerna har visst utrymme att fördela biträdesuppdrag

Riksrevisionen konstaterar att respektive förvaltningsmyndighet och domstol har en viss frihet att välja hur de fördelar uppdragen som offentligt biträde, så länge de beaktar allmänna krav på saklighet och opartiskhet. Riksrevisionen bedömer dock att det rättsliga utrymmet att ta hänsyn till biträdets skicklighet, erfarenhet och andra kvalifikationer i viss mån är oklart.

Det saknas särskild reglering av hur förvaltningsmyndigheter och domstolar ska fördela ex officio-förordnanden mellan olika biträden.[240] Viss vägledning avseende principer för fördelningen av uppdrag kan möjligen hämtas i JK:s uttalanden om hur offentliga försvarare ska utses. JK menar att frågan om hur försvarare utses har betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet, och att det också är viktigt att systemet är utformat så att det inte på ett osakligt sätt gynnar eller missgynnar någon. Därför bör tingsrätterna tillämpa någorlunda fasta principer och tydliga kriterier, med en jämn spridning av uppdragen som en utgångspunkt. JK anser dock inte att det innebär att uppdragen måste fördelas helt rättvist eller slumpmässigt, utan rätten måste också ha ett utrymme att beakta en advokats särskilda erfarenhet, skicklighet och tillgänglighet.[241] JO delar denna syn och anger att det ankommer på domstolen att tillse att en misstänkt eller tilltalad biträds av en person som kan tillhandahålla ett fullgott försvar, samtidigt som det eftersträvas en någorlunda rättvis fördelning av förordnanden som offentlig försvarare bland advokater som åtar sig sådana uppdrag.[242]

I avsnitt 3.3.1 framgår att Migrationsverket fördelar uppdragen på ett stort antal biträden, varav de flesta endast förordnas någon enstaka gång om året. Migrationsverket motiverar det med vikten av saklighet i ärenden där myndigheten utser biträdet till sin motpart. JK:s och JO:s uttalanden tyder dock på att myndigheten har ett visst utrymme att ta hänsyn till skicklighet och erfarenhet vid fördelningen av förordnanden. Riksrevisionen har inte hittat någon ytterligare vägledning i hur stort utrymmet är.

5.3 Tillsynsmekanismen är inte anpassad för migrationsärenden

Granskningen visar att JK:s tillsynsuppdrag över rättshjälpssystemet är utformat så att hanteringen av offentliga biträden i migrationsärenden sällan granskas.

JK bedriver sedan 2005 tillsyn över rättshjälpssystemet, inklusive offentliga biträden. Det handlar bland annat om att se till att rättshjälp inte beviljas när så inte borde ske och att ersättningarna av allmänna medel inte överstiger vad som är rimligt.[243] För att JK ska kunna bedriva tillsynen, fick bland annat domstolar[244] och Migrationsverket en underrättelseskyldighet för vissa beslut till JK. Eftersom regeringen ville att JK:s granskning skulle fokuseras på de mest kostnadskrävande målen skulle kostnadsräkningar på över 100 000 kronor inklusive moms skickas till JK för kännedom. Beloppet har senare höjts till 150 000 kronor. Som ett av verktygen i tillsynen fick JK en möjlighet att överklaga beslut om kostnadsersättningar.[245]

Genom underrättelseskyldigheten får JK del av drygt 2 000 rättshjälpsärenden varje år. Under 2021 överklagade JK 66 av dessa.[246] Som framgår av granskningen uppnår dock ersättningsbeslut i migrationsärenden endast mycket sällan till dessa belopp. Det beror på att även om samma biträde företräder samma klient vid samtliga ärenden och mål[247], och det totala beloppet överskrider 150 000 kronor, kommer kostnadsräkningarna att spridas ut vid flera tillfällen, ofta över flera års tid.

JK får också initiera tillsyn av räkningar på lägre belopp genom stickprovskontroll.[248] Företrädare för JK känner inte till att det har gjorts, åtminstone inte under de senaste åren.[249] Riksrevisionen konstaterar därmed att JK endast sällan utövar tillsyn över migrationsärenden.

5.4 Regeringen styr och följer upp verksamheten i begränsad omfattning

Riksrevisionen konstaterar att frågor som rör förordnanden, lämplighet och ersättning till offentliga biträden är i hög utsträckning lagreglerade. Förvaltningsmyndigheter och domstolar ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen. Det innebär att regeringens huvudsakliga ansvar för verksamheten består av att föreslå lagstiftning samt anslagstilldelning till riksdagen. Som framgår i granskningen har regeringen initierat flera lagändringar som berör offentliga biträden, men de grundläggande principerna i lagstiftningen har varit relativt stabila över tid.[250]

Regeringen har under den granskade perioden endast gett ett uppdrag till Migrationsverket avseende offentliga biträden. År 2017 fick myndigheten i uppdrag att kartlägga och analysera kostnadsutfallet avseende ersättning till offentliga biträden i första instans. Migrationsverket skulle också ta fram en plan för hur kostnadsutvecklingen skulle kunna hävas.[251] Migrationsverket bedömde att kostnadsökningarna i huvudsak berodde på det stora antalet asylbeslut och att en ökad andel av asylsökarna hade rätt till biträde.[252] Även i redovisningar till riksdagen har regeringen i stort sett uteslutande fokuserat på kostnadsutfall av anslagen.[253]

Regeringen har inte gett Domstolsverket några riktade uppdrag som berör offentliga biträden i migrationsärenden. Företrädare för både Justitiedepartementet och Domstolsverket framhåller att Domstolsverket i sin verksamhet måste ta stor hänsyn till domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Eftersom beslutet om kostnadsersättning är en del av domen i ett migrationsmål, begränsar sig Domstolsverkets roll till anslagshantering och administrativt stöd med att betala ut ersättningarna.[254] Domstolsverket skulle dock som en servicemyndighet kunna bidra med statistik och underlag genom uppföljning på aggregerad nivå. Enligt Justitiedepartementet kan åtgärder som Domstolsverket lämnar inom ramen för ett nyligen redovisat regeringsuppdrag vara relevanta även på migrationsområdet.[255]

  • [201] Se bland annat Wejedal, S. ”Rätten till effektivt biträde i migrationsprocessen. En problematisering av Migrationsverkets behörighet att förordna offentliga biträden”, 2018. Intervju med företrädare för Advokatsamfundet, 2021-04-07 och företrädare för Migrationskollegiet i västra Sverige, 2021-10-28.
  • [202] Prop. 1978/79:90 s. 188, prop. 1988/89:86 s. 136–137, prop. 2004/05:170 s. 243. Se även SOU 2008:65 s. 101 f.
  • [203] Statskontoret, En ny modell för Migrationsverkets förordnanden av offentliga biträden, 2012.
  • [204] Se till exempel intervju med medarbetare vid Migrationsverket, tillståndsprövningsenhet 2021-09-27, region Väst 2021-10-18 och företrädare för Migrationsverket 2022-10-25 och 2022‑01‑21. Se även intervju med företrädare för Migrationsöverdomstolen 2021-10-13 och skriftligt svar från Migrationsdomstolen i Luleå, 2021-03-24.
  • [205] Se 14–15 §§ förvaltningslagen och 48 § förvaltningsprocesslagen.
  • [206] Se 5 § lagen om offentligt biträde och 26–29 §§ rättshjälpslagen samt 21 kap. rättegångsbalken. Jämför även 12 kapitlet rättegångsbalken avseende ombud och biträde i tvistemål.
  • [207] Prop. 2008/09:232, bet. 2009/10:JuU6, rskr. 2009/10:65 s. 20, SOU 1938:44 s. 275. Se även MIG 2017:21, som handlar om det fria biträdesvalets företräde gentemot myndighetens intresse av att processen inte fördröjs i onödan.
  • [208] 26 § första stycket rättshjälpslagen.
  • [209] Prop. 2016/17:180, bet. 2017/18:KU2, rskr. 2017/18:2, s. 299 f och prop. 2012/13:45 s. 179–180.
  • [210] Prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55, s. 182.
  • [211] Prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55, s. 154.
  • [212] Prop. 2016/17:180, s. 299- och prop. 2012/13:45 s. 180.
  • [213] Prop. 2012/13:45, bet. 2012/13:JuU15, rskr. 2012/13:154, s. 180.
  • [214] Se prop. 2008/09:232, bet. 2009/10:JuU6, rskr. 2009/10:65, med hänvisning till författningskommentaren till 21 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.
  • [215] 2008/09:JO1, s. 40.
  • [216] Intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20.
  • [217] 2008/09:JO1, s. 36 f.
  • [218] Prop. 2012/13:45, bet. 2012/13:JuU15, rskr. 2012/13:154, s. 106. Se även intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20.
  • [219] Intervju med företrädare för Migrationsverket, 2022-01-21.
  • [220] Intervju med företrädare för Migrationsverket, 2021-01-21.
  • [221] Se intervju med företrädare för Migrationskollegiet för västra Sverige, 2021-10-28.
  • [222] Intervjuer med företrädare för Migrationsverket 2022-10-25 och 2022-01-21 samt företrädare för Migrationsdomstolen i Stockholm, 2021-10-05.
  • [223] Intervju med företrädare för Migrationsverket, 2021-10-25.
  • [224] Intervju med företrädare för Migrationsverket 2021-03-17.
  • [225] JO 1046–2009. Se även HFD 2020 ref. 34.
  • [226] Migrationsverket, Begäran om författningsändring i Utlänningsdatalagen (2016:27) och Utlänningsdataförordningen (2016:30) för behandling och gallring av kvalitetsomdömen, 2016.
  • [227] Intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20.
  • [228] Personen ska antingen vara advokat och ha erfarenhet av barnärenden under minst ett år, eller biträdande jurist på advokatbyrå och ha erfarenhet av barnärenden under minst ett år, eller ha svensk juristexamen och inom egen verksamhet eller som anställd har erfarenhet av barnärenden under minst två år. Se Migrationsverket, Kvalitetschefens reviderade instruktion om standard för lämplighetsprövning av offentligt biträde, 2017, och Migrationsverket, Kvalitetskrav för införande i Judith och lämplighetsprövning av offentliga biträden, 2020. Kriterierna för barnkompetens baseras på tidigare medverkan i barnärenden. Migrationsverket har i dagsläget ingen möjlighet att registrera specifik utbildning eller annan erfarenhet som styrker barnkompetens. Se skriftligt svar från Migrationsverket, 2021-05-31.
  • [229] Intervju med företrädare för Migrationsverket, 2022-01-21.
  • [230] Intervju med företrädare för Migrationsverket 2021-01-21, medarbetare vid Migrationsverket, region Väst 2021-10-18, region Nord 2021-09-22 och region Syd 2021-09-24. Skriftligt svar från Migrationsverket, 2021-05-31 och Migrationsverket, Kvalitetskrav för införande i Judith och lämplighetsprövning av offentliga biträden, 2020.
  • [231] Intervju med medarbetare vid Migrationsverket, region Syd 2021-09-24.
  • [232] Intervju med företrädare för Migrationskollegiet för västra Sverige, 2021-10-28.
  • [233] Intervju med medarbetare vid Polismyndigheten, region Stockholm, 2021-09-29, region Syd 2021-09-30 och region Väst 2021-10-01, företrädare för Migrationsdomstolen i Göteborg, 2021-10-04 och Migrationsdomstolen i Malmö, 2021-10-05.
  • [234] Intervju med medarbetare vid Polismyndigheten, region Syd 2021-09-30 och företrädare för Migrationsdomstolen i Stockholm 2021-10-05. Skriftligt svar från Migrationsdomstolen i Luleå 2021-03-24.
  • [235] Intervju med företrädare för Migrationsdomstolen i Göteborg, 2021-10-04.
  • [236] Intervju med företrädare för Migrationsöverdomstolen, 2021-10-13.
  • [237] Prop. 2008/09:232, s. 20 f.
  • [238] Migrationsverket, Årsredovisning 2020, 2021, s. 54 och Riksrevisionens egen beräkning. Kostnader för barn utan vårdnadshavare och förvarstagna är inte inräknade.
  • [239] MIG 2017:20.
  • [240] Intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20. I detta avseende ger inte heller lagstiftningen om offentlig försvarare någon vägledning, eftersom den inte heller innehåller några närmare anvisningar om utifrån vilka principer valet ska göras.
  • [241] Se Justitiekanslern, dnr 3417-02-28, 2003 samt dnr 1569-03-28, 2003.
  • [242] JO, 2008/09:JO1, s. 36 f. Se även intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20.
  • [243] Justitiekanslern, ”Om Justitiekanslern”, 2022-02-07.
  • [244] Här avser vi, till skillnad från i övriga rapporten, samtliga domstolar i Sverige.
  • [245] Se prop. 2004/05:41, bet. 2004/05:JuU10, rskr. 2004/05:159. Se även 23–25 §§ Domstolsverkets föreskrifter om rättshjälp och underrättelser till Justitiekanslern (DVFS 2020:15).
  • [246] Justitiekanslern, Årsredovisning 2021, 2022.
  • [247] En enskilds ansökningsprocess kan ge upphov till flera separata migrationsrättsliga ärenden och mål. Varje beslut, överklagande och efterföljande dom föranleder då en ny kostnadsräkning.
  • [248] Prop. 2004/05:41, s. 30.
  • [249] Intervju med företrädare för Justitiekanslern, 2022-02-16.
  • [250] Ändringar som berör offentliga biträden har senast gjorts i lagen om offentliga biträden genom prop. 2004/05:41, bet. 2004/05:JuU10, rskr. 2004/05:159 samt i rättshjälpslagen (1996:1619) genom prop. 2008/09:232, bet. 2009/10:JuU6, rskr. 2009/10:65.
  • [251] Regeringsbeslut Ju2016/00961/SIM, Ju2016/00966/SIM, Ju2016/02856/SIM.
  • [252] Migrationsverket, Årsredovisning 2017, 2018.
  • [253] Prop. 2014/15:1 UO 8, prop. 2015/16:1 UO 8, prop. 2016/17:1 UO 8, prop. 2017/18:1 UO 8, prop. 2018/19:1 UO 8, prop. 2019/20:1 UO 8, prop. 2020/21:1 UO 8.
  • [254] Intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20 och företrädare för Domstolsverket, 2021-11-04.
  • [255] Intervju med företrädare för Justitiedepartementet, 2022-01-20. I redovisningen av uppdraget föreslår Domstolsverket bland annat att myndigheten kan följa upp hur ofta domstolarna sätter ned biträdens ersättningsanspråk, och i dialog med domstolarna även följa upp anslagets utgifter. Lämpligheten av ett värderingsverktyg (skulle exempelvis kunna omfatta en anonymiserad rättsdatabas, fiktiva typexempel och möjligheten att jämföra en kostnadsräkning med andra för liknande mål) som kan kunderlätta domstolars skälighetsbedömning utan att inkräkta på domarens självständighet och oberoende, kan också utredas. Domstolsverket föreslår också ökade möjligheter till kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte mellan domare i fråga om hantering av och beslut om ersättning till rättsliga biträden. Domstolsverket, Regeringsuppdrag om rättsliga biträden, 2022.

Uppdaterad: 01 september 2022

Kontakta OSS

Skicka dina frågor eller synpunkter via formuläret nedan så ser vi till att de når rätt handläggare. Ange gärna om din fråga har att göra med informationen på just den här sidan. Genom att skicka in en fråga till oss medger du behandling av dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (GDPR).

Läs mer om behandling av personuppgifter

Vad handlar din fråga om?
Vad handlar din fråga om?