I detta kapitel besvaras den första delgranskningsfrågan: Hade regeringen och myndigheterna vidtagit tillräckliga åtgärder före pandemin för att säkra tillgången på skyddsutrustning vid en kris?
Sammanfattningsvis visar vår granskning att vägledningen från myndigheter om försörjningsberedskap för personlig skyddsutrustning var otydlig. Det stöd som myndigheterna ger har främst inriktats mot läkemedelsförsörjning eller endast varit inriktat mot regionerna. Länsstyrelsen ska ge stöd till kommunerna men saknar kompetens inom hälso- och sjukvårdsberedskap. Tillsyn av regionernas och kommunernas beredskap vad gäller skyddsutrustning genomfördes i begränsad utsträckning före pandemin.
Socialstyrelsen, MSB och statliga utredningar har uppmärksammat risker med regionernas och kommunernas bristande försörjningsberedskap för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Socialstyrelsen har uppmärksammat begränsningar i den egna rollen att samordna och följa upp beredskapen inom sitt ansvarsområde. MSB har påpekat för regeringen att statens ansvar för nationella beredskapslager är otydligt och att det är otydligt i vilka lägen staten ska bidra med resursförstärkning till regioner och kommuner.
Regeringen har tillsatt flera utredningar på området men hade vidtagit få konkreta åtgärder för att komma till rätta med de brister som rapporter från myndigheter och utredningar rapporterat om före pandemin bröt ut våren 2020.
Avsnitt
Tydlig vägledning om försörjningsberedskap för personlig skyddsutrustning saknas
En utgångspunkt för Riksrevisionens granskning är att regeringen och myndigheterna behöver ge tydlig vägledning och stöd till regioner och kommuner om hur de ska säkra sin försörjning av personlig skyddsutrustning. Detta är särskilt angeläget med tanke på att de tvingande reglerna är allmänt hållna (se avsnittet Personlig skyddsutrustning och avsnittet Regioner och kommuner har ansvar för beredskapsplanering i sin verksamhet). Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och länsstyrelsen ger vägledning inom flera olika områden till regioner och kommuner men inte om vilken beredskap för skyddsutrustning som de bör ha. Regeringen har inte gett myndigheterna i uppdrag att tillhandahålla vägledning om lagerhållning av skyddsutrustning.
Folkhälsomyndighetens pandemivägledning är otydlig
Folkhälsomyndigheten uppdaterade sin vägledning för pandemiberedskap 2019. I vägledningen anges att det krävs handlingsplaner och tillgång till beredskapslager för att en god beredskap ska kunna upprätthållas på nationell, regional och lokal nivå. Men omfattningen eller vilka produkter som bör finnas i ett beredskapslager anges inte. I bilagan till vägledningsmaterialet finns en särskild checklista för pandemiberedskap.[118] Checklistan beskrivs utgöra ett komplement till annan beredskapsplanering såsom arbete med att identifiera samhällsviktig verksamhet och genomföra risk- och sårbarhetsanalyser enligt LEH. Checklistan struktureras utifrån varje pandemifas: interpandemiska fasen, aktiveringsfasen, pandemiska fasen och övergångsfasen. Planering av tillgång till och användning av skyddsutrustning berörs i samtliga pandemifaser, men informationen är kortfattad utan närmare vägledning.[119] Folkhälsomyndigheten anger inte omfattningen av produkter i beredskapslager eftersom det skulle påverka regioners och kommuners kostnader för beredskap. Åtgärder som innebär ökade utgifter för kommuner och regioner behöver beredas i Regeringskansliet eftersom det får konsekvenser för den kommunala finansieringsprincipen.[120] Myndigheten anser sig inte heller ha i uppdrag att fastställa en nivå för skyddsutrustning.[121]
En tidigare version av pandemivägledningen från 2015, som Socialstyrelsen publicerade, gav ett visst ytterligare stöd för beredskapsplaneringen av personlig skyddsutrustning. Här anges att resurser för beredskap för utbrott måste säkerställas och en planering för flexibel kapacitetsökning måste finnas inom vården. Vidare påpekas att det behöver finnas kontinuerlig tillgång på personlig skyddsutrustning, och som exempel anges att ett simulerat akut omhändertagande av patient med fågelinfluensa eller pandemisk influensa visat att det under de första sex timmarna skulle gå åt 20–25 exemplar av vardera andningsskydd, skyddsrock eller motsvarande (plastförkläde) och handskar.[122]
Socialstyrelsens kartläggning och dialog riktar sig till regioner
Socialstyrelsen beställde 2018 en forskningsrapport från Lunds universitet i syfte att kartlägga regionernas försörjningsberedskap för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Rapporten visar på stora skillnader mellan regioner i lagerhållning och försörjningskedjor. Enligt Socialstyrelsen hade de flesta regionerna en eller två veckors lagerhållning, som var dimensionerad för ett normalläge.[123] I rapporten rekommenderades regionerna att förbättra sin beredskapsplanering.[124]
Mot bakgrund av de kända bristerna i regionernas lagerhållning, och konsekvenserna av den så kallade materielkrisen 2019, pekade Socialstyrelsen i olika sammanhang under 2018 och 2019 på vikten av att regionerna förstärker sin försörjningsberedskap. Socialstyrelsen uppger till Riksrevisionen att myndigheten vid flera tillfällen uppmanat regionerna att öka sin lagerhållning till tre månaders förbrukning, i enlighet med försvarsberedningens förslag (se avsnittet Försvarsberedningen föreslår beredskap för tre månader) om att sjukvården bör planera för uthållighet under tre månader.[125]
Länsstyrelserna ger stöd till kommunerna men saknar kompetens inom sjukvårdsberedskap
Länsstyrelserna stödjer kommunerna som mottagare av kommunernas risk- och sårbarhetsanalyser. MSB har tagit fram en vägledning för uppföljning till länsstyrelserna. Länsstyrelserna ska följa upp kommunerna för att säkerställa att beredskapen är god. I uppföljningen rekommenderas länsstyrelserna att ge skriftlig återkoppling på olika dokument, bland annat risk- och sårbarhetsanalysen. Länsstyrelserna ger dock sällan återkoppling till kommuner inom hälso- och sjukvård eftersom de saknar kompetens på området och eftersom de uppfattar att det saknas tydliga krav gällande beredskap för kommunal hälso- och sjukvård.[126]
Länsstyrelsen ger också stöd till kommunerna i deras beredskapsplanering, främst vad gäller kommunens kontinuitetsplanering. De flesta länsstyrelser påpekar att stödet främst består av att länsstyrelsen samordnar arbetet mer övergripande inom länet, mellan kommuner och regionen. Ordinarie samverkan sker genom samverkanskonferenser och krissamverkansnätverk. Enstaka länsstyrelser uppger också att det finns särskilda samverkansstrukturer som innebär att kommunen får stöd från regionen.[127] Detta bekräftas också av MSB som menar att kommuner i stor utsträckning får förlita sig på regionerna när det gäller kompetens inom sjukvårdsberedskap.[128]
Före pandemin hade länsstyrelsen inte väglett kommunerna om vilken lagerhållning med skyddsutrustning de ska ha. Senare under pandemin rekommenderade Länsstyrelsen i Stockholms län på eget initiativ samtliga kommuner att lagerhålla skyddsutrustning så att den räcker i minst 45 dagar.[129]
Begränsad uppföljning av regionernas och kommunernas beredskap
En utgångspunkt för Riksrevisionens granskning är att regionernas och kommunernas beredskap behöver följas upp för att vägledningen för deras försörjningsberedskap ska kunna utvecklas. Vår genomgång av myndigheternas rapportering och uppföljning 2015–2020 visar att den är begränsad, särskilt vad gäller kommunal verksamhet, men också att de återkommande påpekat brister i den nationella beredskapen och i huvudmännens beredskapsförmåga.
Folkhälsomyndighetens uppföljning är begränsad och rör uteslutande regionernas smittskydd
Folkhälsomyndigheten ska samordna det nationella smittskyddet men följer inte upp pandemiberedskapen hos regioner och kommuner. Skälet till detta är att Folkhälsomyndigheten inte anser sig ha ett sådant specifikt uppdrag.[130]
Inom ramen för arbetet med risk- och sårbarhetsanalysen för 2018 intervjuade myndigheten samtliga regioners smittskyddsläkare i syfte att identifiera risker och sårbarheter som berör och påverkar smittskyddet på regional och lokal nivå. Folkhälsomyndigheten konstaterade att de flesta smittskyddsenheter är personalmässigt små och därmed sårbara vid personalfrånvaro och hög arbetsbelastning. Smittskyddsenheternas arbete är i de flesta fall inte heller tydligt inkluderat i regionernas risk- och sårbarhetsanalyser. Detta innebär att regionerna, genom att inte inkludera smittskyddskompetensen i sina risk- och sårbarhetsanalyser, riskerar att missa risker som är relaterade till regionens ansvar.[131]
Socialstyrelsens försörjningsberedskap är främst inriktad mot regionerna
I Socialstyrelsens risk- och sårbarhetsanalyser har myndigheten återkommande identifierat begränsningar i den egna rollen som ansvarig myndighet för hälso- och sjukvård och social omsorg. En orsak är att Socialstyrelsen inte är mottagare av kommunernas risk- och sårbarhetsanalyser. Detta gör att Socialstyrelsen inte gör en samlad analys av kommunernas, regionernas och myndigheternas risk- och sårbarhetsanalyser innan myndighetens egen inrapportering ska redovisas. Först efter att Socialstyrelsen redovisar den egna risk- och sårbarhetsanalysen kan myndigheten ta del av kommunernas risk- och sårbarhetsanalyser. Socialstyrelsen menar att underlagen från regioner och kommuner ibland är bristfälliga och att beskrivningarna inte är tillräckligt detaljerade. Bristerna påverkar därmed Socialstyrelsens möjligheter att skapa en nationellt övergripande bild av Socialstyrelsens ansvarsområde för hälso- och sjukvård och social omsorg.[132]
Vår genomgång av Socialstyrelsens rapportering i risk- och sårbarhetsanalyser visar att myndigheten har belyst problemen med en bristande försörjningsberedskap. Socialstyrelsen har konstaterat att en minskad lagerhållning i olika led kan leda till en ökad sårbarhet vid en allvarlig händelse, och att det saknas en samlad bild över regionernas tillgång till mediciner och sjukvårdsmateriel.[133] Myndigheten skriver bland annat att en pandemi skulle innebära en stor belastning på hälso- och sjukvården och att det även finns risk för stor belastning på socialtjänst och hemsjukvård. I Socialstyrelsens risk- och sårbarhetsanalys 2015 står det så här: ”En aspekt av allvarlig smitta är att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten själva kan drabbas, vilket medför personalbrist och minskad kapacitet inom hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens verksamheter. Det ökade antalet patienter och personer som behöver insatser från socialtjänsten kan också leda till brist på förbrukningsmaterial, vårdutrustning och läkemedel.”[134] År 2018 påpekade Socialstyrelsen att leveranser av förbrukningsmateriel till hälso- och sjukvården sker just-in-time, vilket innebär en sårbarhet om till exempel transportkedjan inte fungerar. Sverige är beroende av importer av förbrukningsmateriel, vilket är en sårbarhet för hälso- och sjukvården.[135]
När risk- och sårbarhetsanalysen för 2020 presenterades var pandemin ett faktum och frågor rörande sjukvårdsmateriel, inklusive skyddsutrustning, fick ett större utrymme. Socialstyrelsen lyfte bland annat svårigheterna med att stärka regionernas försörjningsberedskap genom det projekt som Socialstyrelsen genomförde 2018, där Lunds universitet på Socialstyrelsens uppdrag, genomförde en kartläggning av regionernas försörjningsberedskap för läkemedel. Projektet resulterade i ett antal förslag för att öka regionernas robusthet och resiliens.[136] Socialstyrelsen konstaterar att förbättringsförslagen endast hade fått ett begränsat genomslag då endast ett fåtal regioner hade säkerställt försörjningen av läkemedel, förbrukningsmateriel och medicinteknisk utrustning. Socialstyrelsen konstaterar i risk- och sårbarhetsanalysen att flera regioner saknar behovsanalyser, avtal och överenskommelser samt ett systematiskt planeringsarbete.[137]
Socialstyrelsen har i olika regeringsuppdrag arbetat med att stärka främst regionernas beredskap. Inom ramen för ett regeringsuppdrag[138] arbetade myndigheten med att ta fram indikatorer för systematisk uppföljning i syfte att stärka regionernas generella krisberedskapsförmåga. Enligt Socialstyrelsens företrädare ändrades projektets inriktning efter synpunkter från SKR som hävdade att Socialstyrelsens planerade informationsinsamling var för detaljerad.[139] Socialstyrelsen ändrade efter SKR:s synpunkter inriktning, vilket innebar att myndigheten fick inhämta information genom regionernas katastrofmedicinska planer. Socialstyrelsens uppföljning fick därmed en mer generell karaktär än vad myndigheten ursprungligen hade planerat.[140]
Socialstyrelsens uppföljning av kommuner är begränsad
Sedan 2016 följer Socialstyrelsen upp krisberedskap inom socialtjänsten, inklusive äldreområdet, och kommunal hälso- och sjukvård genom enkätundersökningen Öppna jämförelser.[141] Öppna jämförelser genomförs årligen och omfattar en rad indikatorer av bland annat krisberedskapen i kommuner såsom förekomst av aktuell kontinuitetsplan i särskilda boenden och i kommunal hälso- och sjukvård. Någon annan systematisk uppföljning av den kommunala vården och omsorgen görs inte.[142]
I ett regeringsuppdrag om kommunernas hantering av värmeböljan 2018 konstaterar Socialstyrelsen att den kommunala vården- och omsorgens krisberedskap behöver förbättras och att det behövs en medveten inriktning för en enhetlig krisberedskap och krishantering över hela landet. Utifrån denna inriktning menar Socialstyrelsen att krisberedskapen inom kommunal vård- och omsorg behöver bli en integrerad del av kommunens övriga arbete med krisberedskap. Socialstyrelsen drar också slutsatsen att myndighetens samverkan med länsstyrelserna behöver förbättras och att rapporteringsvägar mellan länsstyrelserna och Socialstyrelsen behöver utvecklas.[143]
MSB har rapporterat till regeringen om hälso- och sjukvårdens sårbarhet
Riksrevisionen har tagit del av utdrag ur nationella risk- och förmågebedömningen 2017 och 2019.[144] MSB ger en samstämmig bild av bristerna i försörjningsberedskapen för läkemedel och sjukvårdsmateriel som Socialstyrelsen rapporterar om. MSB konstaterar också att ansvaret för att säkerställa försörjning av läkemedel och sjukvårdsmateriel är otydligt och att den otydliga ansvarsfördelningen försvårar en nationellt fungerande försörjning. MSB konstaterar också att statens ansvar inte är reglerat, förutom av vad som framgår i Socialstyrelsens respektive Folkhälsomyndighetens instruktioner. MSB menar att det exempelvis saknas tydliga kriterier för när staten har ett ansvar för att stödja regionernas beredskap av läkemedel och sjukvårdsmateriel. MSB påpekar också att det i myndigheternas instruktioner eller risk- och sårbarhetsanalyser inte framgår huruvida någon myndighet har särskilt ansvar för att planera, och på regeringens uppdrag genomföra, ransonering. MSB menar vidare att det inte finns några dokumenterade beslut, planer eller motsvarande som indikerar vilka förberedelser Socialstyrelsen eller regionerna vidtagit.
MSB:s rapportering till regeringen bygger bland annat på risk- och sårbarhetsanalyser som myndigheter med särskilt ansvar för krisberedskapen, regioner och kommuner lämnar in till MSB.[145] Inom ramen för myndighetens arbete med Nationella risk- och förmågebedömningen har myndigheten tagit fram särskilda förmågebedömningar utifrån ett antal scenarier. År 2011 och 2013 genomfördes särskilda scenarier för influensapandemi. En uppdatering gjordes 2018 av pandemiscenariet. Syftet med arbetet har varit att stärka pandemiberedskapen eftersom MSB ser att det inte finns någon utpekad myndighet med ansvar för att säkerställa att det finns pandemiplanering på alla nivåer.[146] Scenarierna utgör underlag för myndigheter, regioner, kommuner och andra organisationer som bedriver analys- och planeringsarbete. Myndighetens rapportering från 2018 års scenarieanalyser berör endast försörjningsberedskap för läkemedel.[147]
Behov av tydligare normering för en effektivare tillsyn
IVO har inte identifierat regelefterlevnaden inom krisberedskap eller försörjningsberedskap[148] som ett prioriterat riskområde inom tillsynsverksamheten. IVO har genomfört enstaka tillsynsprojekt av regionernas beredskap under de senaste åren[149] och har i begränsad utsträckning bedrivit tillsyn av kommunernas och regionernas försörjning av sjukvårdsmateriel och personlig skyddsutrustning.[150] IVO inledde tillsyn efter den så kallade materielkrisen som uppmärksammades i medier 2019. IVO:s granskning avslutades i september 2021, då IVO kunde konstatera att de granskade regionerna hade säkrat försörjningen av sjukvårdsmateriel.[151] Därutöver har IVO bedrivit tillsyn av karantänsflygplatsen i Jönköping.[152]
IVO menar att tillsyn kan vara ett viktigt instrument för uppföljning av regelefterlevnaden inom krisberedskap, men att normering behöver utvecklas för att tillsynen ska bli effektiv.[153]
Det finns också juridiska begränsningar för en effektiv tillsyn. Socialstyrelsens föreskrift för katastrofmedicinsk beredskap omfattar inte kommunerna, vilket innebär att kraven på regioner och kommuner är olika utifrån ett tillsynsperspektiv. Det är heller inte möjligt för IVO att bedriva tillsyn utifrån LEH eftersom LEH inte omfattas av IVO:s ansvar.[154]
Regeringens åtgärder för hälso- och sjukvårdens beredskap före pandemin
För att undersöka regeringens styrning och målsättningar på området före pandemin har vi gått igenom budgetpropositioner, regleringsbrev, departementsskrivelser och utredningsdirektiv. Genomgången visar att frågan om sjukvårdens och äldreomsorgens beredskap fick ökad uppmärksamhet under perioden 2015–2020 och att brister i försörjningsberedskapen av sjukvårdsmateriel har uppmärksammats, men att få beslut om konkreta förbättringar hade fattats före pandemins utbrott.
Hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap har uppmärksammats av regeringen, bland annat i en statlig utredning 2013[155] och till följd av det försvarspolitiska inriktningsbeslutet för perioden 2016–2020[156], som innebar att planeringen för det civila försvaret återupptogs.[157] I januari 2017 beslutade även regeringen om en nationell säkerhetsstrategi, där regeringen bedömde att beredskapen inom hälso- och sjukvården behöver förbättras, bland annat mot bakgrund av hotet från smittsamma sjukdomar.[158] I augusti 2018 tillsattes utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap för att ta ett helhetsgrepp om försörjningsberedskapen.[159]
Beredskapen har fått allt mer utrymme i budgetpropositioner
Vi har gått igenom budgetpropositionerna för 2015–2019 för att undersöka vilka eventuella ställningstaganden och synpunkter som regeringen framfört angående tillgång på materiel i sjukvården ur ett krisberedskapsperspektiv. Genomgången visar att frågan om sjukvårdsmateriel, förbrukningsartiklar och skyddsutrustning har berörts i begränsad utsträckning.
För utgiftsområde 6 saknas i stort skrivningar om materielförsörjning inom hälso- och sjukvård och socialtjänst ur ett beredskapsperspektiv. I utgiftsområde 9 berörs målen och inriktningen för beredskapen inom hälso- och sjukvården och socialtjänst, samt om statens insatser för försörjningsberedskap av vaccin vid en influensapandemi.[160] I budgetpropositionen för 2018 aviserade regeringen en nationell säkerhetsstrategi som ställer krav på hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga att förebygga, stå emot och hantera allvarliga händelser och kriser. Regeringen konstaterar följande: ”Återupptagandet av planeringen för totalförsvaret medför att hälso- och sjukvården måste ha en beredskap för att värna den civila befolkningen men också för att stödja Försvarsmakten. Regeringen avser därför att förstärka hälso- och sjukvårdens arbete med civilt försvar med 40 miljoner kronor fr.o.m. 2018”.[161]
I budgetpropositionen för 2019 påpekas att myndighetsrapporter och händelser under de senaste åren visat på brister i hälso- och sjukvårdens katastrofmedicinska beredskap. Bland annat hade Riksrevisionens granskning av läkemedelsförsörjning visat på brister. Försvarsberedningens rapport om inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 hade lämnat förslag med bäring på de brister som Riksrevisionen pekat på. Regeringen hade under det gångna året gett Socialstyrelsen i uppdrag att stödja regionerna i deras arbete med hälso- och sjukvårdens beredskap och beslutat om ett direktiv till en utredning om hälso- och sjukvårdens beredskap.[162] I budgetpropositionen för 2020 påpekas att Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen stärkt sin beredskapsförmåga och att MSB fortsatt ser hälso- och sjukvården som ett prioriterat område i myndighetens nationella risk- och förmågebedömning.[163]
Socialstyrelsen fick flera regeringsuppdrag före pandemin
Regeringen lämnade 2015–2020 ett antal myndighetsuppdrag till Socialstyrelsen som berör hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens beredskap. År 2015 fick Socialstyrelsen i uppdrag att i enkätundersökningen Öppna jämförelser inkludera kvalitetsindikatorer för krisberedskap inom individ- och familjeomsorgen, äldreområdet och funktionshinderområdet.[164] Under 2018 fick Socialstyrelsen flera uppdrag som på olika sätt relaterar till katastrofmedicinsk beredskap. I regleringsbrevet lämnades tre uppdrag rörande kapacitetsanalys i sjukvården i kritiska lägen, uppföljning av Socialstyrelsens föreskrifter för katastrofmedicin och förnyad bedömning av Socialstyrelsens beredskapslagring.[165] Samma år fick Socialstyrelsen också i uppdrag att stödja regionerna i arbetet med katastrofmedicinsk beredskap och planering för civilt försvar inom hälso- och sjukvården[166] samt uppdrag att följa upp och utvärdera krisberedskap inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård.[167]
Försvarsberedningen föreslår beredskap för tre månader
Regeringens och riksdagspartiernas gemensamma forum, Försvarsberedningen, presenterade sitt förslag om inriktningen av Totalförsvaret 2017 där frågan om hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap berördes. Enligt Försvarsberedningen krävs att tydligare krav ställs på regionerna om att lagerhålla läkemedel och sjukvårdsmateriel, bland annat för att hantera störningar i försörjningsflöden. Försvarsberedningen menar att kraven kontinuerligt måste följas upp och föreslår att det ska finnas en förmåga att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader. Vidare påpekas att regionerna bör få statligt bidrag för att upprätthålla viss lagerhållning. Därutöver föreslås den statliga lagerhållningen utgöra en nationell förstärkningsresurs. Försvarsberedningen bedömer också att beredskapskrav också behöver ställas på relevanta kommersiella aktörer för att tillse en ökad kontinuitet samt att avtal kan behöva förhandlas med både importörer och återförsäljare. Enligt Försvarsberedningen bör arbetet med att analysera förutsättningarna ledas av Socialstyrelsen men ske i nära samarbete med regionerna.[168] Förslagen behandlas senare i regeringens proposition, där regeringen på flera punkter hänvisar till de förslag som Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap utreder.[169]
En utredning ska se över hälso- och sjukvårdens beredskap
År 2018 tillsatte regeringen en särskild utredare med uppdraget[170] att se över hälso- och sjukvårdens beredskap inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap. Utredaren skulle också lämna förslag på hur hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera sådana händelser bör utvecklas på lång sikt. I översynen skulle utredaren se över den nuvarande ordningen för att säkerställa att det finns tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser i fredstid respektive under höjd beredskap. I augusti 2020 fick utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap ytterligare ett tilläggsdirektiv att också beakta erfarenheterna från covid-19-pandemin.[171] Utredningens huvudsakliga förslag presenteras i avsnittet Beredskapen har fått allt mer utrymme i budgetpropositioner.
Beslut och utredningar under pandemin för att stärka beredskap långsiktigt
I december 2020 biföll riksdagen regeringens förslag om övergripande mål och inriktning för Totalförsvaret 2021–2025. Regeringen konstaterar i propositionen att försörjningsberedskapen så långt som möjligt ska kunna säkerställa flöden i varukedjor under fredstida kriser, höjd beredskap och krig. Den svenska försörjningsberedskapen bör utvecklas och näringslivet bör i ökad utsträckning involveras för att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna.[172]
Under 2021 fattade regeringen beslut om ett antal nya uppdrag och en utredning. Bland annat fick Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla särskilda prioriteringsprinciper för hälso- och sjukvården vid kris och krig.[173] Socialstyrelsen ska även ta fram underlag och förslag samt utreda vissa grundläggande delar som behövs för att utveckla och stärka regionernas arbete med hälso- och sjukvårdens beredskap och planering inför civilt försvar.[174] Socialstyrelsen har även fått i uppdrag att tillsammans med länsstyrelserna kartlägga den kommunala hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens beredskap samt identifiera och kartlägga kommunernas behov av stöd för den kommunala hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens arbete med krisberedskap och civilt försvar.[175] Socialstyrelsen ska även på regeringens uppdrag göra en översyn av de regionala smittskyddsenheternas och smittskyddsläkarnas förutsättningar och kapacitet.[176]
I september 2021 tillsatte regeringen en särskild utredare[177] som ska analysera och föreslå en funktion med ansvar för nationell samordning av försörjningsberedskapen samt utreda principer och former för finansiering av samhällets försörjningsberedskap.
Se vidare bilaga 3.