3. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten

Övervakning av invasiva främmande arter

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten ska se till att det finns ett övervakningssystem för att samla in och registrera uppgifter om förekomster och utbredning av invasiva främmande arter.[64]

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram ett övervakningssystem för invasiva främmande arter men information om utbredning och genomförda åtgärder är ännu begränsad. Artportalen, som är den databas som utgör grunden till övervakningssystemet, bygger på medborgarrapportering. Artportalen har i första hand utvecklats för att snabbt kunna uppmärksamma nya fynd av invasiva främmande arter och har en varningsfunktion för att få till stånd snabba åtgärder mot dessa. Det är dock oklart i vilken utsträckning statliga myndigheter, fastighetsägare och andra aktörer rapporterar in information om utbredning från till exempel inventeringar. Det saknas också överföring av data till Artportalen från flera befintliga miljöövervakningsprogram, framför allt för landlevande arter. Sammantaget innebär detta att information om framför allt utbredning av invasiva främmande arter är begränsad. Övervakningssystemet ska enligt EU‑förordningens krav även klara av att övervaka åtgärders genomförande och effektivitet. Genomförda bekämpningsåtgärder och deras effektivitet kan idag delvis följas, men information om genomförda åtgärder är ännu begränsad.

Oklart i vilken utsträckning information om utbredning rapporteras in

Artportalen[65] är en databas som utgör grunden till Sveriges övervakningssystem för invasiva främmande arter. Artportalen är ett system för inrapportering av observationer och information om arter generellt, som under senare år utvecklats till att även omfatta invasiva främmande arter.[66] Den huvudsakliga källan till information om förekomster i Artportalen är medborgarrapportering. Särskilt aktiva rapportörer är till exempel fågelskådare men allmänheten kan också rapportera in observationer.[67] Även anställda vid länsstyrelser är aktiva rapportörer.

För att Artportalen även ska kunna ge information om utbredning av invasiva främmande arter behöver inrapporteringar om enskilda observationer kompletteras med mer kartläggande information, till exempel resultat från mer omfattande inventeringar. Det är idag möjligt att även rapportera in större bestånd i Artportalen[68] och Naturvårdsverket hänvisar till att det finns ett krav i förordningen om invasiva främmande arter som enligt myndigheten innebär att statliga förvaltningsmyndigheter, så som till exempel länsstyrelser, och kommuner är skyldiga att rapportera in uppgifter om bestånd till Artportalen.[69] Vi konstaterar att kravet i förordningen inte är formulerat så att det är tydligt vilken typ av information som avses och hur den ska rapporteras in. Det framgår till exempel inte om inventeringsresultat ska rapporteras eller om rapportering ska ske till Artportalen, (se även avsnittet Det finns fortfarande otydligheter i lagstiftningen om vissa uppgifter).[70]

Samtliga länsstyrelser har genomfört inventeringar av invasiva främmande arter under den senaste 5-årsperioden, och de allra flesta länsstyrelser har också rapporterat in resultaten av inventeringarna i Artportalen[71], (se även avsnittet Begränsad kunskap om utbredning av invasiva främmande arter). Enligt länsstyrelsernas uppskattning varierar det däremot i hur stor utsträckning till exempel kommuner arbetar med inventeringar av invasiva främmande arter på sina egna fastigheter och i vilken utsträckning de rapporterar in resultat till Artportalen.[72] Flera länsstyrelser uppger att de inte kan begära att kommunerna inventerar och rapporterar in resultaten i Artportalen.[73] Även Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten uppger att det sannolikt finns information, framför allt hos kommunerna, som inte har förts in i Artportalen.[74]

Merparten av länsstyrelserna har uppgett att de känner till ytterligare aktörer som genomför inventeringar av invasiva främmande arter, exempelvis Trafikverket, Jägarförbundet, ideella föreningar och företag.[75] I vilken utsträckning dessa aktörer rapporterar in resultaten från sina inventeringar i Artportalen är också oklart, då Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten inte följer upp detta.[76]

Det saknas dataöverföring till Artportalen från flera befintliga miljöövervakningsprogram

Ett övervakningssystem för invasiva främmande arter bör använda uppgifter från relevanta delar av olika befintliga miljöövervakningsprogram så att systemet använder och bygger vidare på den information som redan finns tillgänglig.[77]

Havs och vattenmyndigheten har, även innan EU‑förordningen om invasiva främmande arter trädde i kraft, arbetat med övervakning av främmande arter enligt bestämmelser i till exempel havsmiljödirektivet.[78] För vattenlevande arter finns en överföring av data från de flesta befintliga miljöövervakningsprogram till Artportalen.[79] Havs- och vattenmyndigheten har uppgett att de har flera riktade miljöövervakningsprogram mot främmande arter.[80]

När det gäller miljöövervakningsprogram för landlevande arter saknas ännu funktioner för överföring av data till Artportalen.[81] Försöken att ordna överföring mellan databaser för landlevande arter har enligt Naturvårdsverket pågått i många år och det är, enligt myndigheten, ett problem att inte alla data finns samlade på en plats. En orsak är att datavärdskapet är utspritt.[82] En annan orsak är att befintliga miljöövervakningsprogram i begränsad utsträckning omfattar övervakning av landlevande invasiva främmande arter. Miljöövervakningsutredningen SOU 2019:22 konstaterade att samordningen mellan olika datavärdar behöver förstärkas och att det behöver utredas hur miljöövervakningsprogrammen kan tillgodose behovet av att övervaka invasiva främmande arter.[83] En anledning till att det inte har gått att anpassa och utöka syftet med de befintliga miljöövervakningsprogrammen till att även omfatta övervakning av landlevande invasiva främmande arter är att de finansieras från olika anslag. Enligt Naturvårdsverket har miljöövervakning och övervakning av invasiva främmande arter dessutom delvis olika syften. Programmen inom miljöövervakningen är av tradition upplagda för att systematiskt och periodiskt följa tillståndet för en art, naturtyp eller liknande. Övervakningen av invasiva främmande arter behöver även fokusera på tidig upptäckt av nya bestånd så att snabb utrotning kan ske.[84]

Inrapportering för snabb upptäckt och system för validering har utvecklats

Ett övervakningssystem för invasiva främmande arter behöver ha en funktion för att medge snabb upptäckt av nya arter. Medborgarnas inrapportering av fynd är därför en viktig delfunktion i Artportalen. All information från medborgares och andra aktörers inrapportering lagras i Artportalen. Men inrapportering kan idag göras på flera olika sätt. Inrapportering direkt i Artportalen är den vanligaste kanalen. Utöver den kan inrapportering även ske via Invasivaarter.nu eller Rappen.[85] Några länsstyrelser har i granskningen framfört att det är opedagogiskt att det finns flera ingångar för rapportering och att en enda användarvänlig plattform vore bättre.[86] SLU Artdatabanken menar också att den splittrade inrapporteringen kan leda till förvirring och att de därför undersöker om det går att förenkla inrapporteringen.[87]

Inrapporteringarna till Artportalen är en blandning av expertobservationer[88] och fynd gjorda av medborgare som inte är experter[89]. Fyndvalidering är därför en viktig del för att säkra fyndens tillförlitlighet. Validering utförs idag i första hand av experter vid SLU Artdatabanken och andra universitet.[90] Enligt Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten fungerar valideringen generellt bra.[91] Majoriteten av länsstyrelserna anser också att uppgifter om inrapporterade fynd i Artportalen generellt är tillförlitliga.[92] En utmaning är det ökade behovet av validering i takt med att fler rapporterar in fynd.[93] Just nu pågår ett projekt för att bygga upp en teknisk och organisatorisk lösning så att valideringen kan överlåtas till länsstyrelserna.[94]

En varningsfunktion för snabba åtgärder har utvecklats, men genomförda åtgärder kan endast delvis följas

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har tillsammans med SLU Artdatabanken utvecklat en prenumerationstjänst som innehåller en varningsfunktion för ovanliga inrapporterade fynd till Artportalen. Syftet med tjänsten är att få till stånd snabba åtgärder. Det är främst länsstyrelser och kommuner som prenumererar på tjänsten.[95] Både Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten följer upp att länsstyrelserna agerar i de fall när det är ovanliga eller helt nya arter det handlar om.[96]

Enligt EU‑förordningen ska alla medlemsländer övervaka om utrotnings- eller hanteringsåtgärder vidtagits och om åtgärderna varit effektiva.[97] Detta kan enligt Naturvårdsverket delvis göras idag genom att åtgärder som registreras i Uppdragsportalen, vilket är ett it-system som förvaltas av länsstyrelserna, synliggörs i Artportalen. Uppdragsportalen används dock inte i detta syfte av alla länsstyrelser ännu.[98]

Granskningen visar att det finns en rad utmaningar med att använda Uppdragsportalen i syfte att följa upp utrotnings- eller hanteringsåtgärdernas effektivitet. Flera länsstyrelser anser att Uppdragsportalen inte är tillräckligt användarvänlig och anpassad för att kunna fungera i detta syfte. Det finns till exempel otydligheter i terminologin eftersom systemet är utvecklat för att användas i andra syften. Flera länsstyrelser beskriver även inrapporteringen i Uppdragsportalen som tidskrävande och komplicerad. Den är dessutom ofta förenad med dubbelarbete då länsstyrelserna samtidigt behöver rapportera in åtgärder i skyddade områden i ett annat system. Flera länsstyrelser upplever dessutom att det är oklart vilka andra aktörer som ska rapportera in åtgärder, till exempel kommuner och andra myndigheter.[99] Sammantaget innebär detta att för närvarande kan genomförda åtgärder endast delvis följas. För att kunna övervaka åtgärders effektivitet och ha aktuell information om förekomster skulle merparten av genomförda åtgärder behöva rapporteras in och knytas till Artportalens information om förekomster.

Underlag till nationell förteckning

Alla medlemsländer ska vidta åtgärder mot de arter som finns upptagna på EU:s förteckning över invasiva främmande arter. Även icke EU‑listade arter som orsakar stora problem i Sverige kan dock vara angelägna att åtgärda, och bör i så fall prioriteras. Enligt EU‑förordningen kan medlemsländer för sådana arter upprätta en nationell förteckning. Sverige har ännu inte fastställt någon nationell förteckning, till skillnad mot till exempel Danmark, Finland och Norge som har fastställda nationella förteckningar sedan ett antal år tillbaka. Det är alltså ännu oklart vilka arter, utöver de EU‑listade, som är mest angelägna att bekämpa i Sverige.

I arbetet med att ta fram förslag till nationell förteckning behövs underlag för att bedöma vilka arter som är mest angelägna att prioritera och hur de ska hanteras. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har under en rad år inte prioriterat arbetet med att ta fram underlag, i form av bland annat riskbedömningar, för arter som kan vara aktuella för en nationell förteckning. Myndigheterna har påbörjat arbete med riskbedömningar, men det är oklart vilka underlag som hittills påverkat myndigheternas val att utreda vissa arter, men inte andra, för ett kommande förslag till nationell förteckning.

Myndigheterna har inte föreslagit arter till nationell förteckning

I Sverige finns idag en rad invasiva främmade arter, utöver de EU‑listade arterna, som riskerar orsaka stora problem.[100] Det innebär att åtgärder mot vissa problematiska arter utöver de EU‑listade kan vara angelägna att genomföra. Det finns enligt EU‑förordningen möjlighet att ta upp sådana arter på en så kallad nationell förteckning och koppla regler kring ansvar och hantering till dessa arter.[101] Enligt den svenska förordningen om invasiva främmande arter ska Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten föreslå till regeringen vilka arter som bör tas upp på en nationell förteckning, och vad som bör gälla för dem.[102]

Myndigheterna har ännu inte lämnat något förslag till nationell förteckning och Sverige har därmed ännu inte fastställt någon sådan. I andra nordiska länder finns nationella förteckningar sedan flera år tillbaka. Danmark fastställde en nationell förteckning 2018[103]. Finland gjorde det 2016[104] och en uppdaterad version 2019[105]. Norge täcks inte av EU‑lagstiftningen men införde 2016 förbud mot 17 arter och mot ytterligare 11 arter 2021. Arterna på Norges förbudslista är en blandning av EU‑listade och andra invasiva främmande arter.[106]

Riskbedömningar har inte prioriterats av myndigheterna trots stort behov

För att avgöra vilka arter som ska tas upp på en nationell förteckning, och hur dessa bör hanteras, utgör riskbedömningar av de olika arterna ett viktigt underlag.[107] Riskbedömning innebär att bland annat bedömning görs av vilka risker arten medför eller kan medföra för biologisk mångfald, relaterade ekosystemtjänster, människors hälsa och andra socioekonomiska värden.[108] För att bedöma vilka arter som bör föreslås till en nationell förteckning, och hur de ska hanteras, behöver en avvägning därefter göras mellan kostnaden för den skada arten bedöms kunna orsaka och kostnaden för hantering.

Behovet av riskbedömningar för att kunna prioritera arbetet med invasiva främmande arter har lyfts fram av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten sedan 2008, och är därmed inte något nytt i och med att EU‑förordningen trädde i kraft.[109] Under åren 2012–2015 fanns ett etappmål inom miljömålssystemet som innebar att invasiva främmande arters effekter på biologisk mångfald samt socioekonomiska effekter på bland annat hälsa skulle vara bedömda senast 2015, då även prioriterade insatser för bekämpning skulle vara införda.[110] Etappmålet uppnåddes inte och Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har ännu inte genomfört de insatser som krävs för att uppfylla innebörden av det tidigare etappmålet.

Både Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har i granskningen uppgett att de ser behovet av att ta fram en nationell förteckning. Det finns problematiska arter i Sverige som sannolikt inte kommer tas upp på EU‑listan, eftersom de inte utgör problem i andra EU‑länder.[111] Trots behovet har myndigheterna inte under perioden efter 2015 prioriterat arbetet med att genomföra riskbedömningar av arter. Båda myndigheterna anger att de har prioriterat andra uppgifter, eftersom framtagandet av en nationell förteckning är något myndigheterna får men inte måste göra enligt EU‑förordningen.[112] Ytterligare en förklaring till att myndigheterna inte prioriterat arbetet med nationell förteckning är att kravet i den svenska förordningen inte är tidsatt och att myndigheterna inte uppfattat någon stark efterfrågan från regeringen.[113]

Oklart vilka underlag som påverkat myndigheternas val att gå vidare med vissa arter

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har påbörjat processen med att ta fram de underlag, bland annat riskbedömningar, som ska ligga till grund för vilka arter som föreslås att tas upp på en nationell förteckning. Ett första steg var en riskklassificering av över 1 000 arter som utfördes av SLU Artdatabanken, på uppdrag av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. Resultatet publicerades 2019.[114] De arter som ingick i rapporten är vetenskapligt bedömda efter deras ekologiska påverkan och invasionspotential. Därefter har Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten gått vidare med att genomföra samhällsekonomiska analyser av ett mindre urval av de arter som hade hög risk enligt riskklassificeringen. Syftet är att utifrån en samhällsekonomisk värdering av effekterna, och en kostnads–nyttoanalys av en eventuell reglering, kunna gå vidare med att föreslå de arter som är mest angelägna att tas upp på en nationell förteckning.[115]

Havs- och vattenmyndigheten har under hösten 2021 upphandlat en samhällsekonomisk analys av dels 10 etablerade arter, dels 14 så kallade dörrknackararter, det vill säga arter som ännu inte är etablerade i Sverige. Myndigheten uppger att riskklassificeringen varit styrande för vilka arter som har tagits vidare till denna analys.[116] Flera av de dörrknackararter som ingår i den samhällsekonomiska analysen hade dock inte högsta risk i SLU:s riskklassificering[117], medan det finns exempel på etablerade arter med högsta risk som inte tagits vidare[118]. Havs- och vattenmyndigheten har bedömt att vissa etablerade arter med stor påverkan inte är effektiva att begränsa. Enligt myndigheten är det en mer effektiv strategi att hålla dörrknackararter utanför Sverige och förhindra att en introduktion överhuvudtaget sker.[119] Det framgår inte vilket underlag som legat till grund för Havs- och vattenmyndighetens bedömning av vilka arter som valts bort respektive tagits vidare för analys.

Naturvårdsverket har kommit längre än Havs- och vattenmyndigheten när det gäller arbetet med underlag till nationell förteckning. Myndigheten har låtit genomföra två samhällsekonomiska analyser[120], där totalt nio olika landlevande arter har analyserats.[121] Enligt Naturvårdsverket har urvalet av arter till de samhällsekonomiska analyserna styrts av riskklassificeringen.[122] Det finns dock flera arter med högsta risk som inte tagits med.[123] Enligt Naturvårdsverket har bedömningar gjorts tillsammans med experter om att vissa arter i högsta riskklass inte är lämpliga att reglera. Myndigheten har också medvetet valt att avgränsa antalet arter i detta första steg och planerar att gå vidare med flera arter i ett senare skede.[124]

Naturvårdsverket presenterade i december 2021 ett samrådsunderlag om nationell förteckning gällande åtta landlevande arter.[125] Det framgår inte av de samhällsekonomiska analyserna varför myndigheten valt att gå vidare med dessa arter[126] men inte andra[127] i samrådsunderlaget. Naturvårdsverket hänvisar till att det finns en stor osäkerhet i de ekonomiska skattningarna av värdet på biologisk mångfald och hanteringskostnaden för vissa av arterna. Enligt myndigheten kan därmed inte beslut om att föreslå arter till den nationella förteckningen fattas enbart utifrån den samhällsekonomiska analysen.[128] Enligt Naturvårdsverket har också vissa arter varit i stort fokus från civilsamhället och andra myndigheter, vilket bidragit till att de tagits med i diskussionerna om förslag till nationell förteckning, trots att de varken har högsta riskklass eller varit föremål för samhällsekonomisk analys.[129] Det är oklart vilken vikt olika typer av underlag och diskussioner haft för bedömningen av vilka arter som valts bort respektive tagits vidare för analys.

Effektiva utrotnings- och hanteringsåtgärder

Enligt EU‑förordningen om invasiva främmande arter ska medlemsländerna se till att effektiva utrotnings- och hanteringsåtgärder vidtas.[130] För EU‑listade arter som ännu inte är etablerade eller inte har stor spridning är det viktigt att få till snabba åtgärder för att så långt som möjligt utrota förekomsten.[131] Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten ska övervaka att utrotningen är effektiv.[132] För EU‑listade arter med stor spridning behöver myndigheterna ta fram underlag för att fastställa vilka hanteringsåtgärder som ska vidtas[133], och redovisa hanteringsåtgärderna i ett hanteringsprogram[134].

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram en varningsfunktion för att möjliggöra snabba utrotningsåtgärder, men granskningen visar att det i praktiken finns flera hinder för ett effektivt utrotningsarbete. För tre av fyra EU‑listade arter med konstaterad stor spridning i Sverige, saknas fortfarande fastställda hanteringsåtgärder och tillhörande hanteringsprogram. Detta har skapat osäkerhet hos länsstyrelserna om vilka hanteringsåtgärder som ska prioriteras och osäkerheten har även påverkat länsstyrelsernas tillsynsinsatser.

Varningsfunktion finns för snabba utrotningsåtgärder, men det finns flera hinder för ett effektivt utrotningsarbete

För EU‑listade arter som ännu inte är etablerade i Sverige är det viktigt med snabb upptäckt och att få till stånd snabba åtgärder. Länsstyrelserna ska besluta om utrotningsåtgärder för dessa arter.[135] I avsnittet En varningsfunktion för snabba åtgärder har utvecklats, men genomförda åtgärder kan endast delvis följas beskrev vi att det finns en varningsfunktion i Artportalen, som möjliggör att länsstyrelser snabbt uppmärksammas på om en ovanlig art har rapporterats i deras län. De flesta länsstyrelser har uppgett att de använder sig av varningsfunktionen och att de vidtar snabba åtgärder om de får kännedom om en ny ovanlig förekomst via varningsfunktionen.[136] Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har uppgett att de följer upp att länsstyrelserna vidtar utrotningsåtgärder i dessa fall.[137]

Enligt EU‑förordningen ska medlemsländerna anmäla nya upptäckter av EU‑listade arter till EU‑kommissionen och inom tre månader vidta utrotningsåtgärder för att hindra vidare spridning.[138] Medlemsländerna ska även övervaka att utrotningsåtgärderna är effektiva.[139] Som beskrivits i avsnittet En varningsfunktion för snabba åtgärder har utvecklats, men genomförda åtgärder kan endast delvis följas kan åtgärders effektivitet endast delvis övervakas. Flera länsstyrelser har uppgett att det dessutom finns problem med att få till effektiva utrotningsåtgärder i praktiken. Till exempel saknar länsstyrelserna kunskap om effektiva utrotningsmetoder för flera arter. I vissa fall har det lett till att länsstyrelser avvaktat med att vidta egna utrotningsåtgärder, och att man inte kunnat ge tillräcklig information om lämpliga metoder till fastighetsägare som ska vidta åtgärder (se även avsnittet Information till allmänheten har prioriterats men satsningar riktade till andra aktörer har varit begränsade).[140]

Det saknas fastställda hanteringsåtgärder och tillhörande hanteringsprogram för tre av fyra arter med stor spridning

Enligt EU‑förordningen ska medlemsländerna införa effektiva hanteringsåtgärder för de EU‑listade arter som har stor spridning i landet.[141] EU‑förordningen ställer även krav på att hanteringsåtgärderna ska vara grundade i analyser som säkerställer att åtgärderna bland annat är proportionella i förhållande till miljöpåverkan och att de är kostnadseffektiva.[142] Enligt den svenska förordningen om invasiva främmande arter ansvarar Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten för att utreda och besluta om hanteringsåtgärder.[143] Myndigheterna får också meddela föreskrifter om hanteringsåtgärder.[144] Myndigheterna ska därefter redovisa de fastställda hanteringsåtgärderna i hanteringsprogram.[145] Länsstyrelsernas uppgift är att se till att samtliga berörda aktörer vidtar de hanteringsåtgärder som fastställts.[146]

De fyra EU‑listade arter som hittills konstaterats ha stor spridning i Sverige är signalkräfta, jätteloka, jättebalsamin och smal vattenpest.[147] För signalkräftan har Havs- och vattenmyndigheten tagit fram ett hanteringsprogram[148] och föreskrifter med hanteringsområden och hanteringsåtgärder[149]. Enligt myndigheten hade ett omfattande arbete med signalkräftan startat redan flera år innan den svenska förordningen om invasiva främmande arter trädde i kraft, vilket innebar att det fanns underlag att bygga vidare på i arbetet med att ta fram föreskrifter och hanteringsprogram för signalkräftan. Havs- och vattenmyndigheten arbetar sedan 2021 med att ta fram hanteringsåtgärder för smal vattenpest.[150] När det gäller arterna jätteloka och jättebalsamin uppger Naturvårdsverket att de har utkast till föreskrifter om hanteringsåtgärder och tillhörande hanteringsprogram klara men att hanteringsåtgärderna ännu inte fastställts.[151]

Att det fortfarande saknas fastställda hanteringsåtgärder och tillhörande hanteringsprogram för tre av fyra EU‑listade arter med stor spridning har fått till konsekvens att flera länsstyrelser avvaktat med att utöva tillsyn över att andra aktörer vidtar hanteringsåtgärder, se avsnittet Svårt att få till snabba åtgärder genom tillsyn.

Oklarheter om vem som ska utreda och besluta om hanteringsåtgärder i lagstiftningen

Orsaken till att fastställandet av hanteringsåtgärder och framtagandet av hanteringsprogram för de landlevande arterna jätteloka och jättebalsamin försenats är att Naturvårdsverket har uppfattat att det finns oklarheter i lagstiftningen. I en hemställan till regeringen lyfter myndigheten vissa problem med otydligheter i lagstiftningen gällande begreppet hanteringsåtgärder. Naturvårdsverket menar att otydligheten kan leda till olika tolkningar om vilken myndighet som ska utreda och besluta om hanteringsåtgärder i enskilda fall.[152]

År 2019 remitterade Naturvårdsverket ett förslag till föreskrifter om hanteringsområden och hanteringsåtgärder gällande jätteloka och jättebalsamin.[153] Remissvaren på förslaget visade att det fanns olika syn mellan Naturvårdsverket och en länsstyrelse på vad det var Naturvårdsverket enligt förordningen om invasiva främmande arter skulle besluta om. En länsstyrelse menade att det inte fanns någonting för länsstyrelsen att verkställa då Naturvårdsverket varken hade utrett vilka hanteringsåtgärder som krävs eller beslutat om hanteringsåtgärder.[154] Naturvårdsverket bromsade därför upp arbetet med föreskrifter om hanteringsåtgärder och påbörjade arbetet med en hemställan till regeringen om otydligheter i lagstiftningen, däribland denna fråga.[155] Naturvårdsverket menar att det inte är möjligt för myndigheten att fatta beslut om hanteringsåtgärder på detaljnivå, till exempel vilken bekämpningsmetod som bör användas i varje enskilt fall. Naturvårdsverket menar att de i stället kan meddela föreskrifter om hanteringsområden och hanteringsåtgärder på en mer övergripande nivå, till exempel vilken typ av hanteringsåtgärder[156] som ska vidtas i olika geografiska områden.[157] Myndigheten föreslår därför vissa förändringar i förordningen om invasiva främmande arter. Förändringarna skulle i huvudsak innebära att Naturvårdsverket föreskriver om hanteringsområden och hanteringsåtgärder på en övergripande nivå och att länsstyrelserna beslutar om vilken bekämpningsmetod som ska användas i varje enskilt fall.[158]

Naturvårdsverket fokuserar i sin hemställan på att lagstiftningen är otydlig när det gäller definitionen av hanteringsåtgärder, och att ansvarsfördelningen mellan myndigheterna gällande beslut om hanteringsåtgärder i enskilda fall därmed är otydlig. Enligt den svenska förordningen ska även analyser genomföras i enlighet med EU‑förordningens krav. Det gäller till exempel analyser för att säkerställa att hanteringsåtgärderna är proportionella i förhållande till miljöpåverkan och att de är kostnadseffektiva.[159] Naturvårdsverket föreslår att stryka det nuvarande kravet i den svenska förordningen på att den ansvariga myndigheten ska utreda vilka hanteringsåtgärder som krävs.[160] En sådan förändring skulle innebära att ansvaret för att genomföra sådana analyser inte längre framgår av förordningen.

Information om invasiva främmande arter

Granskningen visar att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har prioriterat information till allmänheten, medan riktade informationssatsningar mot vissa andra målgrupper, till exempel olika fastighetsägare och gräv- och schaktföretag, har varit mer begränsade. Informationssatsningarna riktade till allmänheten har nått ut till många och har ökat allmänhetens kännedom om invasiva främmande arter. Kunskapen om hantering har däremot ännu inte ökat i lika stor utsträckning. Det finns en risk att informationskampanjerna, och mediauppmärksamheten kring dessa, i vissa fall kan ha bidragit till osäkerhet om hur arter bör hanteras för att undvika spridning.

Information till allmänheten har prioriterats men satsningar riktade till andra aktörer har varit begränsade

I kommunikationsstrategin från 2017[161] pekar Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten ut målgrupper som är prioriterade för kommunikationen om invasiva främmande arter, såsom centrala myndigheter[162], länsstyrelser, kommuner, intresseorganisationer, näringar, allmänhet och föreningar. Granskningen visar att informationen hittills främst varit riktad till allmänheten, medan riktade informationssatsningar mot andra målgrupper har varit mer begränsade.

De större informationssatsningar som Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten hittills har genomfört har varit riktade till allmänheten, för att motivera privatpersoner att hjälpa till med att förebygga och hindra spridning av invasiva främmande arter (se även avsnittet Allmänhetens kännedom om invasiva främmande arter har ökat men kunskapen om hantering har inte ökat lika mycket).[163] Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har också information om invasiva främmande arter på sina webbplatser. Informationen består till exempel av artfakta, tips om hur man undviker att sprida arterna, information om hur man rapporterar in fynd av arterna och även frågor och svar om invasiva främmande arter.[164]

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har genomfört viss riktad information mot andra målgrupper. Båda myndigheterna har till exempel deltagit i branschmässor där myndigheterna informerat om invasiva främmande arter. Havs- och vattenmyndigheten har informerat till exempel fiskevattenägare och fiskare om hanteringsprogrammet för signalkräfta och Naturvårdsverket har tagit fram stöd och vägledningsmaterial till kommuner och park- och landskapsarkitekter. [165] Vidare genomför Naturvårdsverket målgruppsanalyser för att under 2022 ta fram information riktad till gräv- och schaktentreprenörer och växthandel. Längre fram i tiden, efter 2022, uppger Naturvårdsverket att myndigheten även planerar att ta fram riktad information till större fastighetsägare.[166]

Allmänhetens kännedom om invasiva främmande arter har ökat men kunskapen om hantering har inte ökat lika mycket

Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens uppföljningar av kommunikationsarbetet visar att informationen har nått ut till många och att allmänhetens kännedom om invasiva främmande arter har ökat. Resultaten från uppföljningarna visar att kunskapen om hantering av arter ännu inte ökat i samma utsträckning.

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har följt upp sitt kommunikationsarbete och konstaterat att informationen nått ut till många. Till exempel uppskattas räckvidden vid kampanjen 2021 till över 3 miljoner exponeringar i sociala medier och tidningar.[167] Enligt myndigheterna har inrapporteringen av fynd av invasiva främmande arter ökat.

En mätning 2022 av allmänhetens kunskap om invasiva främmande arter, som Naturvårdsverket beställt, visade att fler kände till invasiva främmade arter 2022, jämfört med en tidigare mätning 2018. Andelen som svarade att de kände till att invasiva främmande arter finns hade ökat från 50 procent till 84 procent. Mätningen visade att kunskapen om hur spridning kan undvikas och hur arter ska hanteras inte hade ökat i samma utsträckning. Av de som svarat att de känner till invasiva främmande arter uppgav 51 procent att de kände till hur spridning kan undvikas, jämfört med 44 procent 2018. Av de som svarat att de känner till invasiva främmande arter uppgav 42 procent att de vet vad de ska göra om de hittar en invasiv främmande art, jämfört med 36 procent 2018. Undersökningen visade att endast fem procent av de som svarade att de kände till invasiva främmande arter även hade rapporterat in ett fynd. Av de som svarade att de kände till invasiva främmande arter uppgav 21 procent att de hade vidtagit åtgärder för att ta bort sådana arter.[168] Det var alltså fler som hade vidtagit egna bekämpningsåtgärder mot fynd än som hade rapporterat in fynd.

Risk att informationskampanjerna i vissa fall kan ha bidragit till osäkerhet om hur arter bör hanteras för att undvika spridning

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten driver och samordnar årliga informationssatsningar, riktade till allmänheten, om invasiva främmande arter.[169] Tre informationskampanjer har genomförts 2019, 2020 och 2021. Informationskampanjerna har genomförts i samarbete med till exempel bransch- och intresseorganisationer. Dessa har kunnat anpassa myndigheternas informationsmaterial för sina målgrupper och har spridit informationen vidare i sina informationskanaler. Detta har gjort att informationen har nått ut brett. Informationskampanjerna har även lett till att massmedia uppmärksammat frågan om invasiva främmande arter.

I de tre kampanjerna har både arter på EU‑förteckningen och icke EU‑listade arter ingått i informationsmaterialet från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.[170] Enligt myndigheterna är EU‑listade arter prioriterade att kommunicera om. Men myndigheterna menar att det funnits ett behov av att ta med även andra arter i kampanjerna eftersom de utgör större problem än de EU‑listade arterna.[171] De flesta icke EU‑listade arter som ingått i kampanjerna utreds för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter.[172] Men tills en sådan beslutas omfattas inte de icke EU‑listade arterna av några regler eller förbud. Att vissa arter som ingått i kampanjerna inte varit EU‑listade har inte alltid framgått i myndigheternas informationsmaterial[173] eller i medierapporteringen i samband med kampanjerna.

Uppmärksamheten i massmedia har gjort att många privatpersoner vill ta bort växter eller göra sig av med djur. Men det saknas fortfarande konkret vägledning om bekämpningsmetoder för flera arter (se avsnittet Konkret vägledning om bekämpningsmetoder saknas för flera arter). För vissa arter råder osäkerhet om effektiva bekämpningsmetoder och om hur arten bör hanteras för att undvika ökad spridning. Det gäller till exempel arten parkslide, som ingått i myndigheternas informationskampanjer och som uppmärksammats i media. Om privatpersoner hanterar invasiva främmande arter utan att ha kunskap om hur detta bör göras, kan det finnas en risk för ökad spridning. För att komplettera den information som ges i media har Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten uppmanat allmänheten att söka mer information och hänvisat till myndigheternas webbplatser.[174] Men gällande parkslide finns det på Naturvårdsverkets webbplats både information om ett antal bekämpningsmetoder och en rekommendation om att inte röra växten, vilket riskerar att uppfattas som otydligt för den som söker information om bekämpning av parkslide (se avsnittet Konkret vägledning om bekämpningsmetoder saknas för flera arter). Det finns därmed en risk att informationskampanjerna, och mediauppmärksamheten kring dessa, i vissa fall kan ha bidragit till osäkerhet om hur arter bör hanteras för att undvika spridning.

Det råder även osäkerhet om hur växtavfall och jordmassor, som innehåller invasiva främmade arter, ska tas omhand (se avsnittet Vägledningen om avfallshantering har varit begränsad). Det har förekommit att avfallsanläggningar nekat att ta emot avfall och jordmassor med invasiva främmande arter.[175] Om privatpersoner inte har möjlighet att lämna avfall som innehåller invasiva främmande arter vid avfallsanläggningar finns en risk att avfallet lämnas på olämpliga ställen. Detta skulle kunna medföra risk för ökad spridning. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten uppger att de är medvetna om denna risk.[176]

I kampanjerna har även arter som bedöms ha stor spridning i Sverige ingått. För två av dessa arter, jätteloka och jättebalsamin, finns idag viss vägledning om bekämpning, men det framgår inte av vägledningen i vilka delar av landet som arterna bör utrotas respektive begränsas. För smal vattenpest saknas vägledning.

Vägledning och stöd för arbetet mot invasiva främmande arter

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har gett viss vägledning som stöd för arbetet med invasiva främmande arter. Men det kvarstår osäkerhet om hur länsstyrelser och andra berörda aktörer bör genomföra arbetet i praktiken. Det saknas exempelvis konkret vägledning om bekämpningsmetoder för flera arter och om hantering av avfall som innehåller invasiva främmande arter. Vidare har Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten gett begränsat stöd till länsstyrelserna i sin vägledning när det gäller åtgärder mot invasiva främmande arter på privatägd[177] mark.

Konkret vägledning om bekämpningsmetoder saknas för flera arter

Flera olika aktörer är viktiga för att insatser mot invasiva främmande arter ska bli effektiva. Det gäller, utöver länsstyrelserna, till exempel kommuner, Trafikverket, Vattenmyndigheterna, gräv- och schaktentreprenörer, trädgårdsnäringen och andra berörda branscher. Dessa aktörer behöver konkret och praktisk vägledning som stöd i sitt arbete mot invasiva främmande arter, exempelvis avseende bekämpningsmetoder.

Flera aktörer som vi varit i kontakt med under granskningen efterlyser mer konkret vägledning från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten om bekämpningsmetoder och även vägledning som gäller fler arter.[178] Detta framkommer även i öppna svar gällande vägledningen om invasiva främmande arter i Naturvårdsverkets förtroendemätning 2021.[179] Några länsstyrelser menar att avsaknaden av bekämpningsmetoder för flera landlevande arter och för vattenlevande arter har lett till att åtgärder mot dessa uteblivit. Några länsstyrelser har även nämnt att det är svårt att ge råd till fastighetsägare när det saknas vägledning om lämpliga bekämpningsmetoder och att det därmed finns en risk att fastighetsägare använder metoder som ökar spridningen eller orsakar skador i närmiljön.[180] Företrädare för Vattenmyndigheterna efterlyser mer stöd från Havs- och vattenmyndigheten med att ta fram metoder för att bedöma riskerna med invasiva främmande arter och deras påverkan på ekologisk status i olika vattenförekomster.[181] Vattenmyndigheterna ser också behov av en metodkatalog för bekämpning av vattenlevande invasiva främmande arter, eftersom dessa bedöms utgöra ett stort hot mot ekosystemstjänster och ha negativ påverkan på miljökvalitetsnormerna för vatten.[182]

Naturvårdsverket har på sin webbplats publicerat dels en vägledning om bekämpning av invasiva främmande växter på land, dels en metodkatalog.[183] Någon motsvarande vägledning och metodkatalog finns inte på Havs- och vattenmyndighetens webbplats. En förklaring till att det kan vara svårt att vägleda om bekämpningsmetoder är att det för vissa arter saknas väl beprövade metoder för bekämpning.[184]

I Naturvårdsverkets metodkatalog beskrivs bekämpningsmetoder för åtta landlevande växtarter, varav fyra EU‑listade och fyra ännu oreglerade arter. Vägledningen ger ungefär samma råd som finns i metodkatalogen gällande arterna jätteloka och jättebalsamin. Både vägledningen och metodkatalogen vänder sig till myndigheter och andra större aktörer som kan bekosta och genomföra mer omfattande åtgärder. I katalogen listar Naturvårdsverket flera olika metoder per art, utan att förorda någon metod framför andra. För exempelvis jätteloka beskrivs 15 olika metoder. För parkslide finns tre olika bekämpningsmetoder omnämnda i metodkatalogen. Men Naturvårdsverket har även information på en annan del av sin webbplats där myndigheten rekommenderar att inte röra arten om man inte absolut måste.[185] Detta kan uppfattas som otydligt för den som söker information om bekämpning av parkslide.

Under 2020 utlyste Naturvårdsverket tillsammans med Trafikverket, Formas och Havs- och vattenmyndigheten forskningsmedel för hantering av invasiva främmande arter. Medlen går bland annat till att utveckla metoder för att utrota och hindra spridning av invasiva främmande arter.[186]

Vägledningen om avfallshantering har varit begränsad

Ett annat område där flera aktörer framfört att vägledningen behöver utvecklas gäller det avfall som uppstår vid bekämpning av invasiva främmande arter, och då särskilt jordmassor som innehåller växtdelar.[187] Jordmassor med till exempel rotdelar från parkslide framhålls som särskilt problematiska att hantera. Det blir ofta stora mängder och enligt aktörerna har Naturvårdsverket hittills gett begränsad vägledning till avfallsanläggningar och entreprenörer om hur massorna bör hanteras. Detta medför en risk för att jordmassorna avsiktligt eller oavsiktligt tippas i naturen eller att de sprids inom avfallsanläggningarna. Enligt flera länsstyrelser utgör felaktig hantering av jordmassor idag en stor källa till spridning.[188] Enligt Avfall Sverige har osäkerheten om hur massorna ska hanteras gjort att flera avfallsanläggningar nekat att ta emot jordmassor innehållande främst parkslide. Osäkerheten gällde till exempel hur djupt jordmassorna måste grävas ner på deponierna för att inte spridas.[189] Avfall Sverige tog 2021 fram en egen vägledning riktat till avfallsanläggningar, efter att avfallsanläggningar framfört att det saknas nationell vägledning.[190]

Naturvårdsverket har publicerat råd till allmänheten och till entreprenörer som arbetar med bekämpning om hur de ska omhänderta växtdelar från invasiva främmande arter, såsom att avfallet ska transporteras i slutna säckar och att arbetsredskap ska rengöras. Här finns också några generella råd till kommuner, som att de bör ha tydlig information till hushållen och att de bör planera för att ha tillräcklig kapacitet att ta hand om avfallet.[191] Naturvårdsverket har även tagit fram information, kopplat till Grön infrastruktur, där riskerna för spridning via maskiner och under transporter berörs.[192] Naturvårdsverket har dock hittills inte gett någon mer utförlig vägledning om hur jordmassor bör hanteras av gräv- och schaktentreprenörer och på avfallsanläggningar. Under 2021 påbörjade Naturvårdsverket en analys av denna fråga och räknar med att en vägledning, riktad till dessa målgrupper, kommer att publiceras under våren 2022.[193]

Det begränsade stödet till länsstyrelserna om åtgärder på privatägd mark skapar osäkerhet

Länsstyrelserna har i uppgift att se till att förekomster av invasiva främmande arter antingen snabbt utrotas eller att utbredningen begränsas.[194] Det gäller både på mark som länsstyrelserna förvaltar och på annan, till exempel privatägd, mark. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har hittills gett begränsat stöd till länsstyrelserna i sin vägledning när det gäller åtgärder mot invasiva främmande arter på privatägd mark. Flera länsstyrelser har under granskningen framhållit att det finns otydlighet i lagstiftningen om fastighetsägares ansvar för att vidta åtgärder mot invasiva främmande arter på sin mark. Det finns även otydlighet om hur statsstödsreglerna och principen om likabehandling ska tillämpas när åtgärder behöver vidtas på privatägd mark. Enligt länsstyrelserna leder dessa otydligheter till att åtgärder mot invasiva främmande arter skjuts upp eller uteblir. En länsstyrelse påpekar att det inte är kostnadseffektivt att varje länsstyrelse själv försöker utreda hur svårigheter kopplade till dessa otydligheter kan lösas.[195]

I sina svar på Riksrevisionens skriftliga frågor har flera länsstyrelser påpekat att fastighetsägares ansvar för att bekämpa och utrota invasiva främmande arter är otydligt i lagstiftningen, eftersom ansvaret inte uttryckligen framgår i vare sig EU‑förordningen om invasiva främmande arter eller den svenska förordningen. Ett par länsstyrelser framför också att det saknas vägledning om hur de ska gå till väga om en fastighet saknar registrerad ägare, om flera ägare är registrerade eller om fastigheten är utarrenderad. Enligt länsstyrelserna bidrar otydligheten till svårigheter för länsstyrelserna att i sin tillsyn ställa krav på fastighetsägare att vidta bekämpningsåtgärder. Att försöka få till stånd åtgärder genom rådgivning, tillsyn och förelägganden blir därigenom tids- och resurskrävande.[196]

Även Naturvårdsverket har uppmärksammat att fastighetsägares ansvar är otydligt i lagstiftningen. I en hemställan, som lämnades till regeringen i januari 2022, föreslår myndigheten att ett tillägg görs i miljöbalkens straffbestämmelse om invasiva främmande arter, som ska tydliggöra att fastighetsägare som inte vidtar åtgärder mot EU‑listade invasiva främmande arter på sin mark kan dömas till ansvar.[197] I hemställan uppger Naturvårdsverket även att frågan om ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare och rättighetsinnehavare behöver analyseras vidare.[198]

Ansvaret för fastighetsägare att vidta utrotningsåtgärder gäller såväl landlevande som vattenlevande invasiva främmande arter. Naturvårdsverket har gett viss vägledning till länsstyrelserna om ansvaret för utrotningsåtgärder mot landlevande arter. Havs- och vattenmyndigheten har inte gett någon motsvarande vägledning angående vattenlevande arter. Enligt Naturvårdsverkets vägledning är huvudregeln att fastighetsägare själva ska vidta och bekosta åtgärder mot invasiva främmande arter och länsstyrelserna bör enligt vägledningen bedöma från fall till fall om undantag kan göras från bestämmelserna om statsstöd och principen om likabehandling.[199] Enligt flera länsstyrelser är det dock otydligt i vilka situationer som länsstyrelserna kan göra undantag och vilka skäl för undantag som kan tillämpas.[200] Det finns situationer när det kan vara angeläget att länsstyrelserna genomför eller bekostar åtgärder mot invasiva främmande arter på privatägd mark. Ett exempel är när en förekomst, som länsstyrelsen vidtagit åtgärder mot i ett skyddat område (till exempel nationalparker och naturreservat), även finns på intilliggande privat mark. Om inte förekomsten tas bort på den intilliggande marken riskerar länsstyrelsens åtgärd att bli verkningslös, eftersom arten då lätt sprider sig tillbaka in i det skyddade området. Att i sådana situationer få till stånd åtgärder genom tillsyn är enligt flera länsstyrelser resurskrävande och tar ofta lång tid och då finns det risk att arterna hinner sprida sig.[201]

Statsstödsreglerna innebär att länsstyrelsen inte kan vidta bekämpningsåtgärder på egen bekostnad på företagsägda fastigheter (näringsfastigheter/näringsidkares fastigheter). Statsstödsreglerna innebär även att statliga bidrag inte får lämnas till ägare av näringsfastighet för att denna själv ska utföra åtgärderna. Denna tolkning framgår av Naturvårdsverkets vägledning till länsstyrelserna.[202] Naturvårdsverket har nyligen uppmärksammat denna fråga och har låtit utreda möjligheten till statlig finansiering av åtgärder mot invasiva främmande arter på företagsägd mark i fall där samhällsnyttan är stor.[203] Utredningen visar att det är möjligt att införa ett statligt stöd men rekommenderar att både behovet och lämpligheten av att införa ett stöd för att stimulera bekämpningsåtgärder på privatägd mark utreds vidare.

Likabehandlingsprincipen betyder att alla medborgare ska behandlas lika och ges samma förutsättningar.[204] Det innebär att länsstyrelserna inte kan utföra eller bekosta bekämpningsåtgärder mot invasiva främmande arter på en privat fastighet (fastighet som inte är näringsfastighet eller som inte ägs av näringsidkare), utan att även utföra eller bekosta åtgärder på alla andra privata fastigheter. Enligt Naturvårdsverkets vägledning ska länsstyrelserna därför undvika att själva vidta och/eller bekosta åtgärder och i stället få till stånd åtgärder genom tillsyn. Enligt vägledningen kan länsstyrelsen undantagsvis bekosta åtgärder på privata fastigheter, men då måste skälen till undantagen vara objektiva och transparenta. Som exempel på sådana skäl nämner Naturvårdsverket risken att en art sprider sig till skyddade områden eller hotar skyddade arter.[205]

Samordning och samverkan

Det dröjde mer än tio år innan en samverkansgrupp mellan berörda myndigheter kom på plats, trots att en sådan grupp ansågs vara nödvändig att införa redan 2008. En bred samverkan mellan samtliga berörda myndigheter inleddes först 2019, efter att fördelningen av olika myndigheters ansvar och uppgifter hade klargjorts i den svenska förordningen om invasiva främmande arter. Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens information om andra aktörers arbete med invasiva främmande arter är dock begränsad. Detta gäller inte minst kommunernas arbete.

Det dröjde tio år innan en samverkansgrupp kom på plats

Redan i den första strategin och handlingsplanen för arbetet med främmande arter och genotyper år 2008 föreslogs att en samverkansgrupp skulle bildas, mellan Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter. Detta var ett av de högst prioriterade förslagen i strategin. En sådan grupp ansågs vara en förutsättning för att arbetet skulle kunna fungera effektivt och en samverkansgrupp behövde därför komma igång så fort som möjligt.[206] Någon mer formell samverkansgrupp mellan berörda myndigheter bildades dock inte förrän 2019.[207] Enligt Naturvårdsverket fanns endast ett mer informellt nätverk mellan tjänstemän vid ett antal myndigheter efter att den första strategin hade publicerats.[208] Naturvårdsverket menar att anledningen till att det dröjde så länge innan en formell samverkansgrupp etablerades, var att andra myndigheter före 2019 inte hade något utpekat ansvar eller uppgifter i sina styrdokument.[209]

Till den samverkansgrupp som bildades 2019 har alla myndigheter med utpekade uppdrag enligt förordningen om invasiva främmande arter, samt ytterligare några myndigheter, bjudits in.[210] Möten har hållits två gånger per år sedan starten. Det är Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten som i första hand föreslår agendan och leder mötena. Gruppen används till att lyfta och sprida information och diskutera olika frågor. Det finns också två arbetsgrupper som arbetar med olika teman, den ena arbetar med införsel och gränskontroller och den andra tar fram faktaunderlag om användning av kemiska bekämpningsmedel. Trafikverket har bland annat tagit initiativ till arbetsgruppen om kemisk bekämpning.[211]

Begränsad information om andra aktörers arbete

När det gäller Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens samverkan med andra aktörer, utöver andra statliga myndigheter, nämner båda myndigheterna informationssatsningen som ett exempel på att man under de senaste åren upparbetat ett samarbete med flera olika berörda aktörer och organisationer för att kunna nå ut bredare med information.[212]

Den information som Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har om hur andra aktörer bedriver sitt arbete med invasiva främmande arter är dock i vissa fall begränsad. Havs- och vattenmyndigheten uppger att man till viss del saknar information om övriga aktörers arbete.[213] Naturvårdsverket uppger att deras huvudsakliga länk till information om övriga aktörers arbete är länsstyrelserna, men de får också en del information genom de frågor som kommer in till myndigheten från kommuner och från privata aktörer.[214]

Finansiering och fördelning av resurser

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har lagt totalt cirka 260 miljoner kronor på arbete med invasiva främmande arter under perioden 2015–2021. Den årliga finansieringen för arbetet har ökat över tid, framför allt under 2020 och 2021. Myndigheterna har inte själva följt upp sin fördelning av resurser på olika insatsområden. De uppgifter som myndigheterna på Riksrevisionens begäran har tagit fram visar att myndigheterna i viss mån fördelat sina resurser olika. Båda myndigheterna har lagt betydande resurser på övervakning. Naturvårdsverket har arbetat mest med information och vägledning. Havs- och vattenmyndigheten har, utöver övervakning, lagt en större andel av sina resurser på arbete med handlingsplaner, hanteringsprogram och föreskrifter.

Finansieringen av arbetet med invasiva främmande arter har ökat över tid

Baserat på Havs- och vattenmyndighetens respektive Naturvårdsverkets egna uppskattningar, har myndigheternas totala finansiering för arbete relaterat till invasiva främmande arter uppgått till cirka 260 miljoner kronor under 2015–2021. Den totala finansieringen har ökat för varje år sedan 2015. År 2019 lade Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten tillsammans drygt 30 miljoner kronor på arbete relaterat till invasiva främmande arter. Denna summa har ökat till totalt cirka 100 miljoner kronor 2021, se diagram 1 nedan. År 2021 lade Naturvårdsverket totalt nästan 70 miljoner kronor på arbete relaterat till invasiva främmande arter, medan motsvarande summa för Havs- och vattenmyndigheten var 30 miljoner kronor.[215]

Diagram 1 Total finansiering av arbete med invasiva främmande arter 2015–2021

Källa: Riksrevisionens sammanställning av uppgifter från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har fördelat sina resurser olika

I bilaga 1, diagram 5 och 6 framgår Naturvårdsverkets respektive Havs- och vattenmyndighetens användning av medel[216] fördelat mellan olika insatsområden under perioden 2015–2021. Båda myndigheterna har haft svårt att ta fram de uppgifter som Riksrevisionen begärt om hur de fördelat sina resurser. Detta eftersom myndigheterna inte själva har följt upp fördelningen av resurser på olika insatsområden.

Under 2015, när EU‑förordningen nyligen hade trätt i kraft, lade Naturvårdsverket mycket tid på att ta fram förslag på ändringar i miljöbalken och ett förslag på svensk förordning.[217] Sedan 2017 har de två största kostnadsposterna för Naturvårdsverket varit övervakning[218] respektive information och vägledning[219]. En stor del av Naturvårdsverkets arbetstid har lagts på information och vägledning, medan en stor del av konsultkostnaderna gått till övervakning.

Havs- och vattenmyndigheten har lagt en stor del av sina resurser på övervakning under hela perioden 2015–2021, både egna personalkostnader och konsultkostnader. Jämfört med Naturvårdsverket har Havs- och vattenmyndigheten lagt en större andel av sina resurser på arbete med handlingsplaner, hanteringsprogram och föreskrifter, och under en period även riskbedömningar, medan betydligt mindre resurser har lagts på information och vägledning.