I detta kapitel redogör vi kortfattat för vad mängdbrott är – alltså brott där förundersökningen leds av Polismyndigheten – och hur de brukar hanteras.
Avsnitt
2.1 Mängdbrotten är olika svåra att utreda
Vanliga mängdbrott är bedrägeri, stöld, skadegörelse, misshandel, rattfylleri och olovlig körning.[35] Förutsättningarna för uppklaring varierar mellan brottskategorierna, vilket medför att också resultaten skiljer sig åt. Diagram 1 nedan visar på skillnaderna mellan brottskategorierna med avseende på hur vanligt det är att en förundersökning inleds (i stället för att skrivas av direkt), samtidigt som det visar hur vanligt det är att resultatet av förundersökningen innebär att ärendet redovisas till åklagare (ett av två möjliga resultat, där det andra är att förundersökningen blir nedlagd). När det gäller olovlig körning och rattfylleri är förutsättningarna att klara upp brotten goda eftersom dessa ärenden initieras genom ett ingripande av polis, och det finns en misstänkt person som är identifierad. Det visar sig genom att Polismyndigheten inleder förundersökning i 99 procent av rattfylleriärendena och i 97 procent av ärenden med olovlig körning. 81 procent av rattfylleriutredningarna och 82 procent av utredning av olovlig körning redovisades vidare till åklagare. När det gäller stöld, bedrägeri och skadegörelse är förutsättningarna väsentligt sämre eftersom brotten oftast upptäcks i efterhand och det ytterst sällan finns en misstänkt person identifierad. Som framkommer i diagrammet nedan inledde Polismyndigheten förundersökning för 42 procent av anmälda bedrägerier, medan 9 procent av dem redovisades till åklagare. När det gäller bostadsinbrott inledde Polismyndigheten förundersökning i 70 procent av fallen, medan endast 2 procent redovisades till åklagare.[36] I misshandelsfallen är förutsättningarna för framgång ofta bättre då målsäganden kan vittna om gärningspersonen.
Diagram 1 Andel ärenden för utvalda brottstyper där förundersökning har inletts respektive redovisats till åklagare under 2021
Källa: Polismyndigheten, uppgifter från Durtvå.
2.2 Så här brukar mängdbrottsärenden hanteras
Ett ärende inleds
Ett mängdbrottsärende kan inledas på flera olika sätt, beroende på vilket brottet är och på vilket sätt det anmäls. Oftast upprättas en anmälan av polis vid ingripande eller genom att den som blivit utsatt för brott anmäler brottet till polisen, oftast på telefon eller digitalt genom en e-anmälan som går till Polisens kontaktcenter (PKC)[37].
Ärenden som inleds via ingripanden
Vid polisingripande brukar polisen, om det är möjligt, hålla förhör och säkra spår på brottsplatsen. När det är klart avrapporterar patrullen genom att upprätta en anmälan. En jourförundersökningsledare[38] som sitter på en utrednings- eller jourutredningssektion[39] på polisområdet granskar anmälan. Jourförundersökningsledaren kan därefter begära att patrullen kompletterar anmälan och beslutar sedan antingen om att inleda förundersökning eller att inte inleda förundersökning (ofta kallat direktavskrivning) om brottet uppenbart inte går att utreda.[40]
En jourförundersökningsledare kan även hantera vissa mängdbrott genom en metodik som kallas för Snabbare lagföring och som har funnits som ett pilotprojekt sedan 2018. Riksdagen har nu beslutat att detta ska införas i hela landet från och med 2023. Arbetssättet syftar till att det ska gå snabbare att utreda och lagföra enklare brott som till exempel trafikbrott och narkotikabrott. Hanteringen sker i samverkan mellan Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket, Domstolsverket och Kriminalvården.[41] Viktiga komponenter i förfarandet är att den misstänkte delges tidpunkt för att kunna ta del av åtalet hos tingsrätten samt tid för huvudförhandling. Vid vissa erkända bötesbrott kan dessutom polisen erbjuda den misstänkte ett förhandsgodkännande av strafföreläggande. Detta sparar tid och resursåtgång.[42]
Arbetssättet i Snabbare lagföring innebär att polisen direkt i samband med ett brott genomför långtgående utredningsåtgärder, till exempel håller förhör med den misstänkte och andra personer. Polispersonal i yttre tjänst får i sitt arbete stöd per telefon av en jourförundersökningsledare. Det skapar också möjlighet till att polispersonal i yttre tjänst får återkoppling på sitt arbete. I många fall kan brottsutredningen avslutas direkt på brottsplatsen. I annat fall kan förundersökningsledaren besluta om hur brottsutredningen fortsatt ska bedrivas.[43]
Ärenden som inleds efter anmälan av allmänheten
När allmänheten anmäler ett brott via telefon tar en operatör på Polisens kontaktcenter (PKC) emot anmälan och ställer kompletterande frågor. Om anmälan sker digitalt genom en så kallad e-anmälan[44] behöver operatören ofta komplettera anmälan genom att ringa upp anmälaren. Efter att anmälan är upptagen granskar en förundersökningsledare på PKC anmälan, och beslutar därefter om förundersökning ska inledas eller inte. Om förundersökning inleds kan operatören genomföra förstahandsåtgärder genom att förhöra målsäganden och vittnen samt i förekommande fall även inhämta annan bevisning om det kan utföras via telefon och dator. Om operatören redan under det inledande samtalet ser behov av att hålla ett förhör med anmälaren måste operatören kontakta förundersökningsledaren som då kan besluta att inleda förundersökning. Detta eftersom civil personal inte får hålla förhör utan att förundersökning är inledd. Därefter går ärendet till en ärendefördelningsfunktion för vidare fördelning till en utredningsenhet[45].
PKC hanterar drygt 60 procent av myndighetens inkommande anmälningar om brott.[46] På PKC beslutar förundersökningsledaren först om förundersökning ska inledas eller inte. Genom att PKC på ett tidigt stadium för vidare endast de ärenden som bedöms ha förutsättningar att utredas vidare är avsikten att det ska leda till effektivitetsvinster inom utredningsverksamheten i övriga delar av myndigheten.[47] På PKC finns inga utredare; personalen består av operatörer och förundersökningsledare.
Ärendet går vidare i processen
Innan ärendet kommit till en utredningsenhet är det ett par arbetsmoment som ska utföras: dels ärendesamordning, dels brottssamordning i de fall det saknas uppgifter om misstänkt gärningsperson.
Ärendesamordning
Syftet med ärendesamordning är att i möjligaste mån i ett sammanhang utreda, redovisa och lagföra[48] de samlade brottsmisstankarna mot en och samma person. Beslut om ärendesamordning fattas av förundersökningsledaren i det enskilda ärendet. På polisområdesnivå ska det även finnas en utpekad funktion för ärendesamordning.[49] Det förekommer också polisregioner som utför beredande prognostiserande åtgärder inom jourmiljön och regioner som har kopplat funktionen för ärendesamordning till den sektion som ansvarar för jourutredningsverksamheten som en samlad process.[50] När ett ärende där det finns en misstänkt gärningsperson kommer till en ärendefördelningsfunktion ska ärendet inte endast bli fördelat till en mottagande enhet, utan även bli kontrollerat om det finns andra öppna ärenden för den misstänkte. I så fall ska ärendena samordnas, vilket innebär att någon annan enhet inom eller utanför regionen kan få ta över ärendet om den misstänkte redan är föremål för utredning vid den enheten.
Brottssamordning
Brott där det saknas en misstänkt gärningsperson, som fallet ofta är med inbrottsstöld och bedrägeri, kan bli föremål för brottssamordning. Det innebär att försöka identifiera vem eller vilka som ligger bakom brottsligheten. Brottssamordning sker dels genom systematisk operativ analys av tillvägagångssätt (modus operandi) och brottsmönster, dels genom forensisk analys av spår från brottsplatser. Resultatet av brottssamordningen ska kunna kopplas till underrättelseinformation. De personer som arbetar med brottssamordning ska samarbeta både med de som arbetar med ärendesamordning och de som arbetar med underrättelseinhämtning.
Mottagande utredningsenhet
Utredningsenhet för mängdbrott är ofta en utredningsgrupp på ett lokalpolisområde, men kan även vara på en utredningssektion på polisområdesnivå eller i vissa fall en utredningsenhet på polisregionnivå. Detta styrs av Polismyndighetens ärendefördelningsplan (även kallad brottskatalogen). Bedrägeribrott ska exempelvis utredas på regional nivå i polisregionerna Mitt, Syd, Väst och Stockholm, medan det i de övriga polisregionerna ska ske på polisområdesnivå. Ärendefördelningsplanen revideras varje halvår.
Forensiskt stöd ska finnas att tillgå i form av lokala brottsplatsundersökare och kriminaltekniker. Dessa är oftast organiserade vid en regional forensisk sektion. Nationellt forensiskt centrum har laboratorier i varje polisregion.
Förundersökningen kan begränsas
Utgångspunkten är att alla brott som hör under allmänt åtal ska utredas, men det finns undantag.[51] Så kan vara fallet om en person har begått flera brott, och det endast kan förutses mindre skillnader i straffvärdet för ett ytterligare brott. Då får förundersökningsledaren begränsa en pågående förundersökning genom att besluta att inte inleda förundersökning eller att lägga ned förundersökningen i den del som avser den tillkommande brottsmisstanken.[52] Förundersökningsbegränsning är alltså ett instrument för att effektivisera brottsutredningen. Samtidigt innebär förundersökningsbegränsning en inskränkning för målsägandens möjligheter till upprättelse och kompensation.[53]
Sedan 2013 får polisiära förundersökningsledare besluta om förundersökningsbegränsning när Polismyndigheten leder en förundersökning.[54] Avsikten med detta är att förundersökningsbegränsning ska kunna ske tidigare i rättsprocessen innan onödiga utredningsåtgärder har hunnit vidtas.[55] Det innebär att både de initialt arbetande förundersökningsledarna och de förundersökningsledare som tar över ärendet ska pröva om det finns förutsättningar för att förundersökningsbegränsa, de senare även fortlöpande.
Förundersökningen genomförs
När beslut att inleda förundersökning har fattats i ett mängdbrottsärende, och fördelats till en utredningsenhet, brukar förundersökningsledaren vidta vissa initiala åtgärder[56] innan ärendet antingen läggs i balans i väntan på att utredas eller läggs ut på en utredare direkt. Det förekommer även att ärenden som läggs ut på utredare blir liggande utan utredningsåtgärder på grund av att utredaren har för mycket att göra. Detta varierar med hur hög arbetsbelastningen är. Ett beslut att inleda förundersökning betyder alltså inte att någon aktivt arbetar med ärendet.
Innan utredaren börjar arbeta med ärendet lämnar förundersökningsledaren direktiv till denne om vad som ska göras i utredningen. Det kan handla om att förhöra målsägande och vittnen eller säkra bevisning, till exempel genom att se till att det sker en brottsplatsundersökning, inhämta bevakningsfilmer eller kontoutdrag, etc. När utredningen kommit lite längre kan förundersökningsledaren lämna direktiv om att höra den misstänkte och delge misstanke.
En förundersökning kan avslutas på två sätt. Det ena är att den läggs ned. Om ett ärende till exempel legat passivt en längre tid har ofta bevisningen försvagats, eftersom vittnen hunnit glömma och det inte längre går att säkra fysiska eller digitala spår. Då har förutsättningarna att utreda brottet och kunna lagföra en gärningsperson försämrats, varför förundersökningen läggs ned. I annat fall, när det är möjligt att komma vidare, kan förundersökningen slutredovisas till åklagare i form av ett förundersökningsprotokoll.[57] Dessförinnan ska den misstänkte ha fått rimlig tid på sig för att ta del av utredningsmaterialet för att kunna förbereda sitt försvar.[58]