Den statliga garantimodellen

Staten ställer ut finansiella garantier för att främja viss verksamhet och förbinder sig därmed att överta betalningsansvaret om låntagaren inte kan betala sin skuld. Dessa statliga garantier omfattar minst 700 miljarder kronor.

1997 infördes nya regler för att förbättra möjligheterna för staten att få kontroll över sin garantiverksamhet. Reglerna innebär bland annat att samtliga garantier ska ha riskbaserade avgifter. Syftet vara att garantiverksamheten skulle bli självbärande så att eventuella förluster inte belastade statsbudgeten.

 Riksrevisionen har granskat om reglerna följs och om hanteringen styrs effektivt. En viktig aspekt är om staten har överblick över riskutvecklingen i sina garantiåtaganden.

Granskningen visar att garantireglerna ofta följs med att hindren är stora för en effektivt styrning. Det saknas både en heltäckande definition av vilka förbindelser som bör räknas som garantier och kriterier för bedömning av när en finansiell garanti är ett effektivt medel. En allvarlig brist är att staten saknar överblick över sitt samlade risktagande.

I rapporten föreslås olika åtgärder för att komma tillrätta med problemen.