Riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvård
Riksdagen beslutade 1997 att de som har det största behovet ska ges företräde till vården. Trots detta är det fortfarande oklart hur de nationella riktlinjerna ska tolkas och hur prioriteringar görs i praktiken.
Sammanfattning
År 1997 beslutade riksdagen att ett av hälso- och sjukvårdens övergripande mål skulle vara att de som har det största behovet ges företräde till vården. I beslutet angavs nationella riktlinjer för prioriteringar inom vården.
Befolkningsutvecklingen och den snabba medicinsk-tekniska utvecklingen skärper kraven på prioriteringar i hälso- och sjukvården.
Riksrevisionen har granskat vad regeringen och de nationella myndigheterna har gjort att för att riksdagens riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården ska kunna omsättas i praktiken. Verksamheten hos enskilda huvudmän ligger utanför Riksrevisionens granskningsmandat och ingår därför inte i granskningen. Granskningen visar att det på olika nivåer varit svårt att uttolka riksdagsbeslutet och omsätta det till konkret handling. Riktlinjerna har därmed inte varit tillräckligt styrande för att påverka verksamheten.
Riksrevisionen konstaterar att regeringen har varit passiv i sin styrning och uppföljning av riksdagens riktlinjer. Särskilt anmärkningsvärt är avsaknaden av uppföljning.
Riksrevisionen anser att regeringen bör vidta åtgärder för att utveckla riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården och tydliggöra för berörda aktörer relationerna mellan satsningar på ökad tillgänglighet och riksdagens riktlinjer.