Statens insatser för att säkra skyddsutrustning – krishantering till ett högt pris
Sammanfattning
Regeringen och myndigheterna hade inte vidtagit tillräckliga förberedelser före pandemin för att på ett effektivt sätt kunna säkra tillgången på skyddsutrustning vid en kris. Regioner och kommuner har ansvar för att skydda personal från smitta och behöver därför ha beredskapslager av skyddsutrustning. Kraven på beredskapslager av personlig skyddsutrustning i regioner och kommuner är inte tillräckligt tydliga. Regeringen och ansvariga myndigheter har inte väglett regionerna och kommunerna i att bygga upp ändamålsenliga beredskapslager med personlig skyddsutrustning.
Under pandemins inledningsskede beslutade regeringen om resursförstärkning för att täcka akut brist, ökat utbud av godkänd skyddsutrustning och statsbidrag. Åtgärderna har bidragit till ökad tillgång till skyddsutrustning men de kom i gång sent och Socialstyrelsen kunde därför inte tillgodose alla huvudmännens akuta behov samtidigt, när bristen var som störst. Arbetsmiljöverkets snabbspår ökade tillgången på godkänd skyddsutrustning men snabbspåret kom i gång sent. Socialstyrelsen kunde därför inte utnyttja snabbspåret för sina inköp i skedet när behoven var som störst. Priserna på skyddsutrustning ökade kraftigt under våren 2020 och krishanteringen var därför mycket kostsam för staten.
Granskningen visar att vissa myndigheter inte har haft en tillräcklig beredskap för att etablera en effektiv samverkan under pandemin. Det belyser begränsningar med den nationella krisberedskapen men också begränsningar i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps mandat att driva på samverkan mellan myndigheter.
Det saknades en struktur för informationsinhämtning och därmed en nationell sammanställning över regionernas och kommunernas tillgång på skyddsutrustning före och i början av pandemin. Den information som inhämtades februari–april 2020 baserades på övergripande bedömningar av beredskapslagren. För att undvika att en akut brist uppstår behöver myndigheterna ha tillgång till information om regionernas och kommunernas lagerhållning av olika produkter. På så sätt kan myndigheter bedöma beredskapsläget och behovet av statliga insatser.
När huvudmännen inte klarar av att lösa en bristsituation på egen hand kan det vara nödvändigt med nationella insatser. Men det är otydligt i vilka lägen staten ska bidra med resursförstärkning till regioner och kommuner. Som en konsekvens fördröjdes de statliga insatserna under pandemin. Socialstyrelsen har inte haft i uppdrag att bistå med resursförstärkning vid en kris, men med ett sådant uppdrag bedömer Riksrevisionen att Socialstyrelsen skulle haft bättre möjlighet att agera i ett tidigt skede.
Statens stöd för att säkra tillgången på skyddsutrustning till regioner och kommuner bestod i huvudsak av inköp och fördelning av skyddsutrustning, godkännande av icke CE-märkt skyddsutrustning och finansiellt stöd. Åtgärderna har sammantaget ökat tillgången på skyddsutrustning men bidraget var begränsat när behoven var som störst. Myndigheterna saknade beredskap och behövde under pågående kris organisera sig för att genomföra de nya regeringsuppdragen. Socialstyrelsen kunde inte genom inköp av skyddsutrustning våren 2020 tillgodose alla behov samtidigt eftersom det inte fanns tillräckligt mycket skyddsutrustning på marknaden. Länsstyrelsernas fördelning till kommunerna kan ha varit ineffektiv eftersom länsstyrelserna inte arbetade efter gemensamma fördelningsprinciper. Arbetsmiljöverkets så kallade snabbspår ökade tillgången på skyddsutrustning men inte när behoven var som störst.
Alla myndigheter har ett ansvar för att i en kris stödja varandra och samverka för att hantera den uppkomna situationen. Socialstyrelsen begärde stöd från länsstyrelserna med bland annat informationsinhämtning från kommunerna. Men det uppstod osäkerhet bland länsstyrelserna om huruvida uppgiften var förenlig med länsstyrelsens mandat. Osäkerheten bland länsstyrelserna resulterade i en tidsfördröjning och senare en hemställan till regeringen om ett bemyndigande om att bistå Socialstyrelsen i uppdraget. Riksrevisionen bedömer att länsstyrelsernas tveksamhet var obefogad och minskade effektiviteten i statens stöd till kommunerna.
Trots omfattande kommunikation mellan Arbetsmiljöverket och Folkhälsomyndigheten resulterade inte detta i ett samstämmigt budskap om användning av skyddsutrustning under 2020.
Rekommendationer
Riksrevisionen lämnar i granskningen följande rekommendationer till regeringen och Socialstyrelsen:
Till regeringen
- Förtydliga förväntningarna på myndigheternas förmåga att agera proaktivt i den statliga krisberedskapen och vid kriser. Detta bör ske genom att komplettera de grundläggande principerna för krisberedskapen med en handlingsprincip.
- Ge Arbetsmiljöverket och Folkhälsomyndigheten i uppdrag att tillsammans se över sina respektive uppdrag i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv samverkan vid en kris.
- Säkerställ att Socialstyrelsen ges möjlighet att få tillgång till information om regionernas och kommunernas beredskapslager av sjukvårdsmateriel.
- Förtydliga i vilka lägen Socialstyrelsen ska bistå med resurser till regioner och kommuner. Detta bör ske genom en planeringsprocess som syftar till ökad beredskap för beslut om statliga åtgärder vid en samhällsstörning.
- Överväg att ge Socialstyrelsen i uppdrag att, tillsammans med Försvarets materielverk, skapa en funktion för nationella inköp av sjukvårdsprodukter, såsom skyddsutrustning, som kan träda in och säkerställa hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens behov av sådana produkter i händelse av globala bristsituationer eller kriser.
Till Socialstyrelsen
- Stärk stödet till kommunala hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens beredskap. Det bör ske genom ett långsiktigt samarbete med länsstyrelserna i syfte att åstadkomma en effektiv beredskap och krishantering i kommunerna.