Att bygga nationell försvarsförmåga – statens arbete med att stärka arméstridskrafterna

Riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015 innebar att Försvarsmakten återigen skulle kunna försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Beslutet var en helomvändning från en längre period av omfattande nedskärningar och huvudsakligt fokus på internationella insatser. Under denna period hade Försvarsmakten tappat viktig kompetens kopplat till nationellt försvar, och personal och materiel hade dimensionerats för att i första hand kunna genomföra internationella insatser. Sammantaget innebar detta en svår utgångspunkt för Försvarsmakten att genomföra det stora förändringsarbete som riksdagens beslut innebar. Detta gäller inte minst arméstridskrafterna, som enligt regeringens beslut skulle kunna verka som två brigader och verka i hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare.

Riksrevisionen konstaterar att arméstridskrafternas operativa förmåga inte utvecklades på det sätt som riksdagen har förväntat sig under inriktningsperioden 2016–2020. Detta kan härledas till såväl otillräckliga resurser som att utgångsläget visade sig vara värre än befarat. Samtidigt visar denna granskningsrapport att Försvarsmaktens arbete med att stärka arméförbanden har brister i effektiviteten inom såväl planering och analys som styrning och genomförande. Regeringens styrning har heller inte varit tillräckligt tydlig. Sammantaget har dessa brister lett till att arméförbanden inte har utvecklats på ett ändamålsenligt sätt, och deras möjligheter att lösa sina uppgifter i krig har begränsats.