Bakgrund och resultat

Den kommunala fastighetsavgiften och de många riktade statsbidragen syftar till att förstärka kommunernas verksamhet och ekonomi på olika sätt och verkar vid sidan av det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Riksrevisionen har granskat om fördelningen av intäkterna från den kommunala fastighetsavgiften och riktade statsbidrag mellan kommunerna påverkar utjämningssystemets möjlighet att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner.

Den övergripande slutsatsen är att den ekonomiska styrningen genom fastighetsavgiften och riktade statsbidrag i hög utsträckning överensstämmer med målet att kommuner ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar. Det finns dock inslag i fördelningen av framför allt riktade statsbidrag som inte är förenliga med det målet. Det är också oklart vilket syfte den kommunala fastighetsavgiften har i rollen som kommunal intäktskälla.

Granskningens resultat

Stora skillnader i kommunernas intäkter från fastighetsavgiften

Kommunal fastighetsavgift betalas sedan 2008 av alla som äger en bostadsfastighet. Intäkterna fördelas mellan kommunerna utifrån ett schablonbelopp och en justering baserad på utvecklingen av fastighetsavgifterna i respektive kommun. Skillnaderna i kommunernas intäkter från fastighetsavgiften är stora och beror till stor del på det antal småhus som fanns i respektive kommun när fastighets­avgiften infördes. Utvecklingen av taxeringsvärden och fastighetsavgiftens takbelopp påverkar också. Landsbygds­kommuner med besöksnäring hör till de kommuner som har högst intäkter från fastighetsavgiften per invånare. Storstadskommunerna hör till dem som har lägst.

Fördelningen av medel från fastighetsavgiften är förenlig med målet, men dess roll som kommunal intäktskälla är oklar

Det är endast en liten del av skillnaderna i intäkter från den kommunala fastighetsavgiften som påverkar utjämningssystemets möjlighet att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner. De strukturella förhållanden som utjämnings­systemet ska utjämna för påverkar sammantaget inte fördelningen av medel från fastighetsavgiften i någon avgörande utsträckning. Fördelningen av medel är därför till övervägande del förenlig med målet om likvärdiga ekonomiska förutsättningar.

Även om fördelningen av medel från fastighetsavgiften inte är problematisk i det här avseendet finns det anledning att se över vilken roll avgiften ska ha som kommunal intäktskälla. Riksdagens och regeringen syn på detta var otydlig när den kommunala fastighetsavgiften infördes. Bland annat nämnde regeringen att den skulle ge kommunerna incitament att stimulera exempelvis bostadsbyggande vilket senare försvagades genom en utökad skattefrihet för nybyggda bostäder.

Högt nyttjande av riktade statsbidrag med kommunspecifika bidragsramar

Det finns långt över hundra riktade statsbidrag till kommuner. En del av bidragsmedlen fördelas med hjälp av kommunspecifika bidragsramar, som anger en övre gräns för hur mycket bidragsmedel en kommun kan erhålla. Kommunernas nyttjande av bidragsramarna är generellt högt – över nittio procent av kommunerna tar del av mer än nittio procent av de bidragsmedel de som mest kan erhålla. Fördelningen av bidragsmedel som fördelas med hjälp av sådana ramar påverkar inte utjämningssystemets möjlighet att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar.

Stora skillnader i nyttjande av riktade statsbidrag utan kommunspecifika bidragsramar

En del av medlen från riktade statsbidrag fördelas utan kommunspecifika bidrags­ramar. Det är stora skillnader i hur många av dessa statsbidrag kommuner­na tar del av och beror till stor del på att kommuner med mindre befolkningsstorlek i genomsnitt tar del av färre riktade statsbidrag jämfört med kommuner som har större befolkningsstorlek. De mindre kommunerna måste därför avstå från att utveckla viss verksamhet eller finansiera mer av utvecklingen med egna medel. Detta är i sig problematiskt, men det innebär också att utjämningssystemet får svårare att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner.