7. Slutsatser och rekommendationer

Avsnitt

7.1 Tillgång till läkemedel är en förutsättning för en god vård för hela befolkningen

Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.[280] Staten försöker på olika sätt styra hälso- och sjukvården så att hela befolkningen får tillgång till en jämlik vård. Samtidigt råder det kommunalt självstyre där de 21 regionerna är huvudmän för hälso- och sjukvården. För att minska de regionala skillnader som finns i läkemedelsanvändningen[281], vad gäller både äldre och nyintroducerade läkemedel, och arbeta för en mer likvärdig vård behöver regionerna samordna och effektivisera styrningen.

7.2 Statsbidraget är inte ett effektivt styrmedel för en mer kostnadseffektiv läkemedelsförskrivning

Riksrevisionens bedömning är att regeringens styrning av läkemedelsförskrivningen genom statsbidraget för läkemedelsförmånerna inte är effektiv. Statsbidraget ska bidra till att täcka regionernas kostnader för läkemedels­förmånerna m.m. samtidigt som det är konstruerat på ett sådant sätt att det ska ge regionerna incitament till en kostnadseffektiv läkemedelsanvändning och att hålla nere läkemedelsutgifterna. Statsbidragets storlek och fördelningen av statsbidraget mellan regionerna bestäms i ett- till treåriga överenskommelser med SKR.

7.2.1 Teoretiskt ger statsbidraget regionerna vissa incitament att hålla nere utgifterna för läkemedel

Riksrevisionen bedömer att statsbidragets konstruktion teoretiskt ger regionerna vissa incitament att hålla nere utgifterna för läkemedel och verka för en mer kostnadseffektiv läkemedelsanvändning. Statsbidraget fördelas mellan regionerna utifrån en behovsmodell i stället för utifrån faktiska läkemedelskostnader. Regioner med en befolkning som antas vara mer vårdkrävande och ha större behov av läkemedel får ett större bidrag per invånare än andra regioner. Bidraget är inte öronmärkt för läkemedel. Genom att styra läkemedelsförskrivningen mot kostnadseffektiva läkemedel och minskad förskrivning kan regionens utgifter bli lägre än tilldelat bidrag. Regionen får då behålla överskottet.

I statsbidraget ingår även en vinst- och förlustmodell som innebär att staten och regionerna delar på risken att samhällets kostnader för läkemedel blir mycket högre än förväntat. På samma sätt delar staten och regionerna på överskottet om de sammanlagda kostnaderna för läkemedel blir mycket lägre än förväntat. Riksrevisionens bedömning är att vinst- och förlustmodellen inte ger de enskilda regionerna incitament att kostnadseffektivisera läkemedelsförskrivningen eftersom det inte finns ett direkt samband mellan de egna läkemedelskostnaderna och tillskottet eller avdraget genom vinst- och förlustmodellen.

Sedan 2014 finns det möjlighet för regionerna att sluta återbäringsavtal med läkemedelsbolagen för att pressa priserna på läkemedel. Staten och regionerna delar på återbäringen enligt den fördelning som slås fast i överenskommelsen om statsbidraget. Återbäringen beräknas utifrån varje enskild regions faktiska läkemedelsanvändning. Riksrevisionens bedömning är att återbäringsavtalen bidrar till en kostnadseffektiv läkemedelsanvändning eftersom återbäringen tillfaller den enskilda regionen. Det ger regionerna incitament att styra förskrivningen mot kostnadseffektiva läkemedel med återbäringsavtal.

7.2.2 Statsbidraget används endast i liten utsträckning i regionernas budgetarbete

Statsbidraget påverkar inte regionernas budgetarbete i särskilt stor utsträckning vilket är en förutsättning för att statsbidraget ska kunna användas som ett effektivt styrmedel av läkemedelsförskrivningen. En av orsakerna som regionerna anger är att utfallet från överenskommelsen kommer allt för sent för att kunna inkluderas i budgetarbetet kring läkemedel. De återkommande förändringarna av bidrags­konstruktionen leder till svårigheter för regionerna att prognostisera statsbidragets storlek inför kommande budgetår. Sedan 2021 bistår SKR regionerna med prognoser över kommande statsbidrag för att underlätta budgetplaneringen. Men regionerna baserar framför allt läkemedelsbudgeten på andra faktorer än statsbidraget, exempelvis egna framskrivningar av läkemedelskonsumtionen, förväntat vårdbehov, nytillkommande läkemedel, patentutgångar, myndighets­beslut, Socialstyrelsens kostnadsprognoser och avstämningar med regionala arbetsgrupper för kunskapsstyrning. Det går därför att ifrågasätta de många ändringar som gjorts i statsbidragets konstruktion i syfte att påverka utgifterna för läkemedel.

7.2.3 En sammanhållen finansiering av läkemedel och hälso- och sjukvård ökar förutsättningarna för tydligare styrning

Statsbidraget var tänkt att vara en tillfällig finansieringslösning när kostnads­ansvaret för läkemedel fördes över från staten till regionerna 1998. Regeringen framhöll inför reformen att det starka beroendet mellan olika behandlingsformer talade för ett enhetligt finansieringssystem för hela hälso- och sjukvården[282], det vill säga att det särskilda statsbidraget för läkemedel på sikt skulle inkorporeras i utjämningssystemet. Att samla resurserna för hälso- och sjukvård och läkemedel skulle göra det möjligt för hälso- och sjukvården att samordna och avväga olika former av terapier, att rikta kostnader för allt dyrare vård och behandlingsmetoder till dem som har de största behoven och att göra en bättre samordning mellan den öppna och den slutna vården.[283] Någon överföring av statsbidraget för läkemedels­förmånerna till utjämningssystemet har hittills inte kommit till stånd. Men frågan har aktualiserats flera gånger under åren. En av knäckfrågorna är prognosen om att det framöver kommer fler nya och dyra läkemedel. Om kostnadsansvaret fullt ut förs över till regionerna kan de komma att få problem med att finansiera dessa. Att ha kvar nuvarande finansieringslösning garanterar att staten fortsatt finansierar ökade läkemedelskostnader.

Riksrevisionens bedömning är att en mer långsiktig finansieringslösning än den som råder i dag behövs. Ett generellt bidrag skapar bättre planeringsförutsättningar för både staten och regionerna. Det tydliggör regionernas kostnadsansvar och stärker incitamenten att hålla nere kostnader för läkemedel. En överföring till det generella statsbidraget innebär också att läkemedel finansieras på samma sätt som andra behandlingsmetoder i hälso- och sjukvården. Det har fördelar ur ett prioriteringsperspektiv. Sammantaget är det mycket som talar för att ett generellt bidrag innebär att roller och ansvar i finansieringen av läkemedel förtydligas.

Det kan finnas behov av att staten stödjer regionerna ekonomiskt vid plötsliga och väl motiverade kostnadsökningar. En sådan kostnadsökning kan uppstå vid introduktion av nya dyra läkemedel. Utan ekonomiskt stöd från staten finns det en risk att regionernas olika budgetmässiga förutsättningar bidrar till en ojämlik introduktion. Riksrevisionen bedömer att det med tanke på läkemedelskostnadernas beloppsmässiga storlek är rimligt att staten regelbundet följer kostnads­utvecklingen och har en ordning för att kunna justera det generella bidraget när så är motiverat.[284]

7.3 Myndigheternas styrning med kunskap ger ett bra underlag men den har en begränsad effekt

Riksrevisionens övergripande bedömning är att Socialstyrelsens, Läkemedelsverkets och SBU:s arbete med kunskapsstyrande underlag överlag är tillfredsställande, men att kunskapsstyrningen av läkemedelsförskrivningen trots det har en begränsad effekt på förskrivningen av läkemedel. Kunskapsunderlagen är vägledande, icke-bindande kunskapsstöd, för förskrivarna.

7.3.1 Myndigheternas kunskapsstöd är samordnade

Riksrevisionens bedömning är att Socialstyrelsens, Läkemedelsverkets och SBU:s rekommendationer och kunskapsunderlag är samordnade. I de fall de olika myndigheternas kunskapsunderlag täcker samma diagnoser och behandlingar rekommenderas i mycket hög grad samma läkemedel. Socialstyrelsens nationella riktlinjer bygger ofta på kunskapsunderlag som SBU har tagit fram och Läkemedelsverket hänvisar ofta till SBU:s kunskapsunderlag i sina behandlings­rekommendationer. Även de rekommendationer som de regionala läkemedels­kommittéerna tar fram är i mycket hög grad samordnade med de statliga kunskapsunderlagen.

I de få fall där rekommendationerna skiljer sig åt beror det på att Socialstyrelsen varken rekommenderar off label-läkemedel, trots att den beprövade erfarenheten säger att läkemedlet kan användas, eller läkemedel som är godkända av Läkemedelsverket men inte ingår i läkemedelsförmånen eftersom de inte är kostnadseffektiva. Samtidigt kan Läkemedelsverket rekommendera både off label-läkemedel och godkända läkemedel utan att ta hänsyn till kostnadseffektiviteten. Riksrevisionens bedömning är att staten bör ha en samordnad syn på att rekommendera off label-förskrivning och läkemedel som inte är kostnadseffektiva. Även läkemedelskommittéerna anser att det är viktigt att ta hänsyn till kostnads­effektiviteten vid framtagandet av myndigheternas läkemedels­rekommendationer.[285] Behandlingsrekommendationer som inte tar hänsyn till kostnadseffektivitet tenderar att bli kostnadsdrivande.

7.3.2 Kunskapsstöden grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet och håller hög kvalitet

Riksrevisionens bedömning är att Läkemedelsverkets och Socialstyrelsens kunskapsstöd grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. SBU:s kunskapsstöd grundas på vetenskap. Myndigheterna använder vedertagna metoder för att värdera och gradera evidens i de vetenskapliga studier som kunskapsstöden grundar sig på. För att säkerställa att kunskapsstöden grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet anlitar myndigheterna även externa experter som bidrar till arbetet. Innan ett kunskapsstöd kan publiceras krävs det att experterna når konsensus gällande de rekommendationer som myndigheterna bestämmer sig för att ge hälso- och sjukvården.

Riksrevisionen bedömer att Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och SBU har gedigna processer för att ta fram kunskapsstöd. Myndigheterna involverar externa experter i arbetets alla faser vilket bidrar till en god kvalitet och att kunskapsstöden kvalitetssäkras kontinuerligt. Myndigheterna genomför även grundliga jävsbedömningar av experterna.

Det går att ifrågasätta användandet av samma experter i de olika myndigheternas kunskapsstöd eftersom det gör att ett fåtal personer kan upplevas få stort inflytande över kunskapsstyrningen inom ett visst område. Socialstyrelsen ser dock inte detta som ett problem eftersom alla myndigheter ställer krav på att experterna genomgår jävsbedömningar. Vidare menar Socialstyrelsen att det är svårt för experterna att få inflytande över hela arbetsprocessen eftersom de delas in i olika grupper och inte deltar i projektets alla delar.[286]

Utöver arbetet med att involvera experter har Läkemedelsverket och SBU även interna kvalitetssäkringsfunktioner som granskar deras kunskapsstöd medan Socialstyrelsen kvalitetssäkrar genom de synpunkter som kommer in på kunskapsstödens remissversioner.

7.3.3 Kunskapsstöden utgör ett stöd för olika professioners behov

Riksrevisionens bedömning är att Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och SBU tar fram kunskapsstöd som är anpassade efter och utgör ett viktigt stöd för olika professioners behov. De expertgrupper som involveras i arbetet med att ta fram kunskapsstöden består av representanter från olika professioner vilket bidrar till att flera olika perspektiv täcks av stöden. De professionsrepresentanter som Riksrevisionen har intervjuat upplever att deras synpunkter har tagits väl om hand och att slutprodukten utgör ett bra stöd för den egna professionen.

7.3.4 Huvudmännens behov behöver beaktas i högre grad

De kunskapsstyrande myndigheterna och huvudmännen för främst dialogen om huvudmännens behov av vägledning genom Rådet för styrning med kunskap och huvudmannagruppen. Enligt Riksrevisionens bedömning behöver Socialstyrelsen tydligare involvera huvudmännen i valet av vilka nationella riktlinjer som ska tas fram för att fånga upp huvudmännens kunskap om var det största behovet av vägledning finns. Socialstyrelsen lyfter själv att myndigheten behöver utveckla sitt arbete med att göra personer som arbetar med styrning och ledning mer delaktiga i analysen av vilka riktlinjeområden som behövs. Huvudmännen involveras först under remissförfarandet när ett utkast till nationella riktlinjer redan tagits fram.

Läkemedelsverket involverar inte heller huvudmännen i arbetet med behandlings­rekommendationerna. Det motiverar Läkemedelsverket med att behandlings­rekommendationernas främsta målgrupp är förskrivarna. Riksrevisionens bedömning är att även Läkemedelsverket bör involvera huvudmännen i arbetet med att ta fram behandlingsrekommendationer så att huvudmännen och förskrivarna nås av en sammanhållen statlig styrning.

Riksrevisionens bedömning är att SBU involverar huvudmännen för att tillgodose deras behov. SBU har en upplysningstjänst där både professioner och huvudmän kan ställa frågor om vilken forskning som finns publicerad om en viss behandlings­metod. Utöver att besvara frågeställarnas frågor är syftet med upplysningstjänsten att identifiera behovet av vägledning.

7.3.5 Läkemedelsverket behöver bättre beakta patienters och brukares synpunkter och erfarenheter

Riksrevisionens granskning visar att Socialstyrelsen och SBU nästan alltid involverar patientföreträdare när de tar fram kunskapsstöd. Att involvera patienter och brukare i processen är en förutsättning för att uppnå en personcentrerad hälso- och sjukvård. De patient- och brukarföreträdare som intervjuats anser att deras synpunkter och kunskaper har tagits väl om hand. Läkemedelsverket däremot har endast samarbetat med patientföreträdare i ett fåtal behandlingsrekommendationer. Riksrevisionens bedömning är att även Läkemedelsverket bör involvera patient- och brukarföreträdare i arbetet med behandlingsrekommendationer samt säkerställa att deras kunskaper tas väl om hand.

7.3.6 Uppföljningen av kunskapsstyrningen och återförandet av resultaten till regionerna behöver förbättras

Riksrevisionens granskning visar att Socialstyrelsen gör uppföljningar av de nationella riktlinjerna. Men uppföljningarna är inget som sker kontinuerligt utan i regel har bara en uppföljning per nationell riktlinje genomförts. I många fall är det flera år sedan uppföljningen gjordes. Läkemedelsverket påbörjade ett arbete med uppföljning av nya behandlingsrekommendationer 2020. Läkemedelsverket och Socialstyrelsen återkopplar inte resultaten av uppföljningen direkt till regionerna, även om de bedömer att regionens förskrivningar har dålig följsamhet till rekommendationerna.

Riksrevisionens bedömning är att Socialstyrelsen och Läkemedelsverket kontinuerligt bör följa upp läkemedelsförskrivningen av rekommenderade läkemedel och återkoppla resultaten till regionerna. Det kan till exempel ske till huvudmannagruppen i Rådet för styrning med kunskap.

7.3.7 Kunskapsstyrningen bidrar i begränsad utsträckning till en jämlik och jämställd vård

Riksrevisionens bedömning är att myndigheternas kunskapsstöd får en relativt liten påverkan på läkemedelsförskrivningen än vad som är önskvärt för att uppnå en god och jämlik vård. Myndigheternas uppföljningar av de nationella riktlinjerna och behandlingsrekommendationerna visar att det finns stora skillnader mellan regionerna i hur väl de följer läkemedelsrekommendationerna. Riksrevisionens egna beräkningar indikerar samma sak: det finns könsskillnader och skillnader mellan regionerna i förskrivningsmönster. Ofta ökar, i stället för minskar, skillnaderna över tid efter att ett kunskapsstöd har publicerats. Kunskapsstöden ger icke-bindande, vägledande rekommendationer till huvudmännen och förskrivarna. Förskrivarna har i sin tur fri förskrivningsrätt, vilket även påpekas i en del kunskapsstöd.

7.4 Tillsynen av felaktiga förskrivningar är inte effektiv

Riksrevisionens bedömning är att tillsynen av förskrivare som inte följer vetenskap och beprövad erfarenhet inte är effektiv. IVO saknar förutsättningar att genomföra en riskbaserad egeninitierad tillsyn. Tillsynen är framför allt ärendestyrd. Riksrevisionens bedömning är att IVO:s handläggningstider inte når upp till kravet om skyndsam behandling i förvaltningslagen och även HSAN:s handläggningstider är årslånga. Riksrevisionens bedömning är att IVO:s sanktionsmöjligheter är effektiva.

7.4.1 IVO saknar möjlighet att använda uppgifter om läkemedelsförskrivning inför tillsynen

Riksrevisionen bedömer att regeringen inte har gett IVO tillräckliga förutsättningar för att kunna genomföra en riskbaserad egeninitierad tillsyn av läkemedelsförskrivarna. Regeringen har vid upprepade tillfällen poängterat att IVO behöver utveckla den riskbaserade tillsynen i regleringsbrev och regeringsuppdrag. Men regeringen har inte gett IVO möjlighet att använda sig av registeruppgifter i eller inför sin tillsyn för att söka efter förskrivare som har systematiskt riskfyllda förskrivningsmönster. Det kan till exempel röra sig om att söka i register efter förskrivare som skriver ut ovanligt många recept med narkotikaklassade läkemedel, eller olämpligt stora doser långt över de som Läkemedelsverket rekommenderar, och utifrån uppgifterna göra en riskbedömning om en tillsyn ska inledas. IVO får i stället förlita sig på anmälningar och tips i sin tillsyn av läkemedelsförskrivarna. Det finns därför stora risker att tillsynen missar förskrivare som systematiskt avviker från vetenskap och beprövad erfarenhet i sin läkemedelsförskrivning.

7.4.2 Kraven om skyndsam handläggning i förvaltningslagen uppfylls inte

Enligt Riksrevisionens bedömning uppfyller inte IVO:s handläggningstider av ärenden som gäller felaktig läkemedelsförskrivning kravet i förvaltningslagen om skyndsam handläggning. Även HSAN:s handläggningstider är i många fall årslånga och under handläggningstiden kan förskrivarna fortsätta att förskriva läkemedel felaktigt. Det kan få stora konsekvenser för patientsäkerheten.

I de fall där IVO ser en särskilt allvarlig problematik kring en förskrivares läkemedelsförskrivning kan IVO yrka på att HSAN drar in eller begränsar förskrivningsrätten eller återkallar legitimationen under tiden för IVO:s handläggning. Under HSAN:s handläggningstid kan förskrivningarna fortsätta vilket vi bedömer som särskilt allvarligt eftersom konsekvensen är att förskriv­ningar som allvarligt hotar patientsäkerheten då kan fortgå under flera år.

Förvaltningsrättsligt är systemet med att en myndighet (IVO) utreder ett ärende och en annan fattar beslut (HSAN) en ovanlig lösning. Det brukar vara så att den första instansen (myndigheten) både utreder och fattar beslut i ett ärende. Därefter kan ärendet överklagas till förvaltningsrätten. ”Tvåstegsraketen” påverkar troligtvis den sammanlagda handläggningstiden negativt. När IVO anmäler en förskrivare till HSAN yrkar IVO på prövotid, begränsad eller indragen förskrivningsrätt eller återkallelse av legitimation. IVO har gjort en grundlig utredning av ärendet inför sitt yrkande. Där efter handlägger HSAN ärendet i ungefär ytterligare ett år. Ett sätt att undvika att felaktig förskrivning får fortsätta kan vara att IVO ges rätt att dra in eller begränsa förskrivningsrätten under utredningstiden. Att begränsa förskrivningsrätten är en mindre ingripande åtgärd än att dra in en förskrivares legitimation.

7.4.3 Sanktionsmöjligheterna leder till förändrade förskrivningsmönster

Riksrevisionens bedömning är att IVO:s sanktionsmöjligheter är effektiva. IVO upplever att de allra flesta förskrivare ändrar sitt förskrivningsmönster redan i inledningen av en utredning. Det är även få förskrivare som har fått beslut med kritik, som återkommer bland IVO:s ärenden. Ungefär tre fjärdedelar av de förskrivare som fått en andra chans genom ett beslut om prövotid följer prövotidsplanen[287].

7.5 Stora brister i tillsynen av förskrivningar som leder till felaktigt användande av läkemedelssubventioner

Riksrevisionens övergripande bedömning är att det finns omfattande brister i regleringen av hur förskrivningar som leder till felaktigt användande av läkemedels­förmånerna och smittskyddssubventioner ska tillsynas och hanteras. Ett exempel på felaktigt användande är när läkemedel felaktigt förskrivs som kostnadsfria enligt smittskyddslagen. Ett annat är när läkemedel som endast ingår i läkemedels­förmånerna för vissa grupper eller vissa tillstånd förskrivs med förmån även utanför begränsningarna. Exempel är diabetesläkemedel för bantning och mjukgörande krämer. Även felaktig förskrivning av narkotikaklassade och andra begärliga läkemedel som tillväxthormoner till kroppsbyggare, botulinumtoxin mot rynkor och potenshöjande läkemedel har som sidoeffekt att de belastar läkemedelsförmånerna.

Riksrevisionen bedömer även att regionerna har små möjligheter att stoppa förskrivare som använder läkemedelsförmånerna och smittskyddsubventioner felaktigt. Regionerna har även svårt att få tillbaka utbetalda medel i fall där subventionerna har använts felaktigt.

7.5.1 Tillsynsmyndigheterna saknar verktyg för att tillsyna läkemedelsförmånerna och smittskyddssubventioner

TLV och IVO har båda tillsynsansvar över läkemedelssubventionerna men ingen av myndigheterna har förutsättningar att utföra tillsynen effektivt. TLV har inte tillgång till journaler eller andra uppgifter om enskilda förskrivares förskrivningar och ingen möjlighet att tillsyna enskilda förskrivare. Även om IVO har möjlighet enligt patientsäkerhetslagen att tillsyna att förskrivarna följer reglerna för att ett läkemedel ska ingå i förmånerna eller subventioneras enligt smittskyddslagen så ska IVO:s tillsyn främst inriktas på granskning av att vårdgivaren fullgör sina skyldigheter att bedriva ett patientsäkerhetsarbete som leder till god vård.[288] IVO har ett omfattande tillsynsområde och begränsade resurser.

IVO har möjlighet att granska journaler för att bedöma om ett läkemedel har förskrivits för de indikationer som TLV har bestämt att läkemedlet ska subventioneras för. IVO har dock inte möjlighet att begära ut uppgifter från E‑hälsomyndigheten om läkemedlet har expedierats med läkemedelsförmån. IVO saknar även möjligheter att begära ut information från E-hälsomyndigheten för att tillsyna användningen av smittskyddssubventioner.[289]

7.5.2 Regionerna försöker stoppa felaktiga utbetalningar från läkemedelsförmånerna genom att dra in arbetsplatskoden

När regionerna upptäcker felaktigt utnyttjande av läkemedelsförmånerna har de små möjligheter att stoppa förskrivarna och att få tillbaka utbetalade medel från förmånen. Ett sätt för regionerna att hindra utnyttjandet av förmånen är att dra in en vårdgivares arbetsplatskod. Arbetsplatskoden behövs för att läkemedel ska kunna förskrivas med läkemedelsförmån. I många fall överklagar vårdgivarna indragningen av arbetsplatskoden till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen gör ofta bedömningen att kliniken ska få tillbaka arbetsplatskoden, helt i linje med förordningen om läkemedelsförmåner m.m.

I de fall regionerna har ansökt om att dra in arbetsplatskoden för vårdgivare med en problematik kring felaktig förskrivning som kan påverka patientsäkerheten hänvisar Socialstyrelsen i stället regionen till IVO. Under IVO:s långa handläggningstider kan förskrivaren fortsätta att skriva ut läkemedel som dels riskerar patientsäkerheten, dels belastar läkemedelsförmånerna. Regionerna har inte möjlighet att få ersättning för redan utbetalade felaktiga förmånskostnader. Några regioner har i egenskap av målsägande yrkat skadestånd för kostnader för läkemedels­förmånerna när förskrivare har åtalats för brott. Men dessa yrkanden har ogillats när de åtalade har frikänts av domstolarna.

7.6 Rekommendationer

Till regeringen

• För över statsbidraget för läkemedelsförmånerna m.m. till det generella statsbidraget för regioner inom anslaget för kommunalekonomisk utjämning.
• Förtydliga myndigheternas tillsynsansvar för felaktigt användande av läkemedelsförmånerna.
• Utred hur felaktig användning av läkemedelssubventioner kan hindras och hur regionerna kan ersättas för felaktiga utbetalningar.
• Förtydliga reglerna för tilldelning och indragning av arbetsplatskoder.
• Ge IVO möjlighet att använda de uppgifter om förskrivningar av särskilda läkemedel och andra läkemedel som behövs för att få kännedom om avvikande förskrivningsmönster och riskindivider inför och under tillsynen av läkemedelsförskrivarna.
• Utred möjligheterna för HSAN att korta ned handläggningstiderna alternativt att ge IVO möjlighet att dra in eller begränsa förskrivningsrätten interimistiskt under en pågående tillsyn.

Till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen

• Följ upp kunskapsstyrningen kontinuerligt och återför resultaten till regionerna.
• Ta in huvudmännens, det vill säga regionernas, perspektiv och behov inför arbetet med att ta fram behandlingsrekommendationer och nationella riktlinjer.

Till Läkemedelsverket

• Utveckla patient- och brukardeltagandet under arbetet med behandlingsrekommendationerna.

Till IVO

• Effektivisera handläggningen av ärenden som rör brister i läkemedelsförskrivningen för att korta handläggningstiderna.

Till TLV

• Fortsätt att utveckla och systematisera uppföljningen av förskrivarnas följsamhet till förmånsbegränsningarna.
• Ompröva förmånsbeslutet vid låg följsamhet till förmånsbegränsningarna eller om de antaganden om kostnadseffektivitet som låg till grund för beslutet har ändrats.