6. Slutsatser och rekommendationer

Avsnitt

6.1 Barnombudsmannens insatser för att följa upp barnkonventionen behöver bli mer effektiva

Riksrevisionens granskning av Barnombudsmannen har omfattat myndighetens arbete med rapporter, rättspraxis och statistik. Granskningen visar att det finns brister i dessa delar. Riksrevisionen bedömer därför att Barnombudsmannens insatser för att driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen inte har varit effektiva. Barnombudsmannen behöver se över hur myndigheten genomför sitt arbete, så att insatserna gör största möjliga nytta i förhållande till myndighetens uppdrag och resurser.

6.1.1 Otillräckligt underbyggda analyser och förslag i rapporter

Flera av Barnombudsmannens rapporter till regeringen innehåller slutsatser som är svåra att härleda och förslag som är otillräckligt motiverade, trots att relativt mycket resurser har lagts på rapporterna. Det gör det svårt att värdera hur viktiga förslagen är för att barnets rättigheter bättre ska tillgodoses. Riksrevisionen bedömer att rapporterna därför inte blir ett användbart underlag för att driva på genomförandet av barnkonventionen. Bristerna gäller särskilt för årsrapporterna för 2022–2023. Barnombudsmannen behöver stärka den analytiska kvaliteten, så att regeringen och andra aktörer får ett så bra underlag som möjligt för att kunna vidta åtgärder för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen.

6.1.2 Osäkert om arbetet med att samla rättspraxis görs på bästa sätt

Granskningen visar att Barnombudsmannen samlar in rättspraxis om barnkonventionen i en databas på ett systematiskt sätt och att myndigheten har prioriterat att få till stånd en kontinuitet i sin databas. Men de avgränsningar som gjorts i detta syfte innebär att Barnombudsmannen ibland samlar in avgöranden som kan vara av låg relevans, medan andra mer relevanta avgöranden riskerar att förbises. Det medför en risk för att databasen endast ger en begränsad bild av rättsutvecklingen, och otillräcklig vägledning för aktörer som söker stöd i tillämpningen av barnkonventionen.

Riksrevisionen bedömer att Barnombudsmannen behöver analysera om arbetet med rättspraxis i dess nuvarande form är ändamålsenligt i förhållande till syftet.[375] En viktig del i analysen är att bedöma hur arbetet bäst kan bidra till att ge relevant rättslig vägledning, eftersom sådant stöd efterfrågas och är viktigt för att stärka tillämpningen och efterlevnaden av barnkonventionen. Exempel på frågor som bör ingå i analysen är: Vilka är målgrupperna för arbetet, och vilka behov har de? Vad visar hittills insamlad rättspraxis, och vad går det att säga om rättsutvecklingen utifrån detta? Hur påverkar rättspraxis från de högsta instanserna tillämpningen i de lägre? Vilka avgöranden och aspekter av rättspraxis och rättsutveckling förbises med nuvarande avgränsningar?

Riksrevisionen bedömer att regeringen bör följa upp resultatet av en sådan analys. Barnombudsmannens arbete med rättspraxis görs inom ramen för ett regeringsuppdrag som anger att myndigheten ska samla rättspraxis i en databas. Enligt Riksrevisionen finns det dock skäl för både regeringen och Barnombudsmannen att ta ställning till om databasen som arbetsform är effektiv, eller om arbetet med databasen kan ersättas eller kompletteras med att Barnombudsmannen följer, analyserar och sprider kunskap om rättspraxis på alternativa sätt.

6.1.3 Uppgiften om att sammanställa statistik genomförs inte – regeringen bör förtydliga behovet och se över ansvaret

Barnombudsmannen genomför inte idag sin lagenliga uppgift om att sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor. Barnombudsmannen tillhandahöll tidigare statistikverktyget Max18 i detta syfte. Verktyget utvecklades på uppdrag av regeringen, men Barnombudsmannen lade ned verktyget 2021 eftersom det inte bedömdes vara tillräckligt användarvänligt och resurseffektivt att förvalta. Riksrevisionen bedömer att det hade varit lämpligare och mer effektivt om regeringen hade gett uppdraget om att utveckla statistikverktyget till en statistikmyndighet, eftersom en statistikmyndighet har expertkunskap om statistik och därmed skulle ha haft bättre förutsättningar att utveckla och förvalta verktyget.

Riksrevisionen bedömer vidare att regeringen behöver ompröva och förtydliga behovet av sammanställd statistik om barns och ungas levnadsvillkor, eftersom det idag är oklart vilken typ av statistik som efterfrågas och i vilket syfte.[376] Med det som grund bör regeringen se över vilken myndighet som bör ansvara för genomförandet samt vilken samordning som är lämplig mellan myndigheter. Det betyder att regeringen kan behöva se över den uppgift om att samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor, som Barnombudsmannen idag har enligt lagen om Barnombudsman.

6.1.4 Regeringens styrning av Barnombudsmannen har inte varit effektiv, men styrningen har anpassats de senaste åren

Riksrevisionen bedömer vidare att regeringens styrning av Barnombudsmannen inte har varit effektiv, eftersom den gått i motsatt riktning till intentionen: att Barnombudsmannen skulle ha en ökad självständighet där behovet av regeringsuppdrag skulle minska. Under den granskade perioden har regeringen i stället gett ett ökat antal regeringsuppdrag till Barnombudsmannen.

Upplägget med många regeringsuppdrag gör det svårt för Barnombudsmannen att arbeta egeninitierat och med sitt kärnuppdrag enligt lag och instruktion. Barnombudsmannen menar att myndigheten samtidigt är beroende av regeringsuppdragen och den finansiering som kommer med dem, för att kunna bibehålla sin personalstyrka och verksamhet. Det föranleder frågan hur det egentligen är tänkt att Barnombudsmannen ska genomföra sitt kärnuppdrag på ett meningsfullt sätt.

Samtidigt bedömer Riksrevisionen att det finns brister i Barnombudsmannens verksamhet, som Barnombudsmannen borde kunna åtgärda inom ramen för nuvarande förutsättningar (se avsnitt 6.1.1 och 6.1.2). Sedan 2021 har regeringen också förbättrat villkoren för hur regeringsuppdragen finansieras. Även om det inte är en fullständig lösning på frågan om hur Barnombudsmannen ska genomföra sitt kärnuppdrag, ger det större flexibilitet och mindre administration för genomförandet av regeringsuppdragen. Givet detta bedömer Riksrevisionen att regeringen behöver fortsätta följa upp Barnombudsmannens verksamhet och resultat och hur de förändrade finansieringsvillkoren för regeringsuppdragen faller ut. Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av att regeringen gav större flexibilitet i finansieringen av regeringsuppdragen för 2023, medan flexibiliteten åter har begränsats något för 2024.

6.2 Skolmyndigheterna tillämpar ett barnrättsperspektiv på olika sätt och i olika utsträckning

Granskningen visar relativt stora skillnader i skolmyndigheternas barnrättsarbete, trots att de på flera sätt verkar för samma ändamål och målgrupper.

6.2.1 Skolmyndigheterna har olika förhållningssätt till barnkonventionen

Skolmyndigheterna har olika förhållningssätt till barnkonventionen. SPSM strävar aktivt efter att främja efterlevnaden av barnkonventionen bland skolor och huvudmän. Skolinspektionen främjar efterlevnaden av barnets rättigheter huvudsakligen utifrån skollagen och beaktar därmed barnkonventionen indirekt, eftersom delar av barnkonventionen är transformerad i skollagen. Skolverket har en liknande utgångspunkt, men framhåller samtidigt barnkonventionens betydelse.

6.2.2 Skolmyndigheterna tillämpar ett barnrättsperspektiv i olika utsträckning

Skolmyndigheterna tillämpar ett barnrättsperspektiv i olika utsträckning. SPSM har en tydlig intern styrning och ett utvecklat internt stöd för hur myndigheten ska tillämpa både barnkonventionen och barnets rättigheter i sin verksamhet. SPSM tillämpar också barnrättsperspektivet jämförelsevis systematiskt såväl internt som i det utåtriktade arbetet. SPSM gör prövningar av barnets bästa vid många beslut och prioriterar barns och elevers delaktighet både på myndighetsövergripande nivå och inom olika verksamhetsområden. SPSM har också en uttalad ambition om att vara en pådrivande rättighetsaktör i sitt utåtriktade arbete.

Skolverket har en relativt begränsad intern styrning av hur myndigheten ska tillämpa barnkonventionen och barnets rättigheter. Granskningen visar att det finns utrymme att utveckla både den interna styrningen och den praktiska tillämpningen. Till exempel redovisar Skolverket inte tydligt hur myndigheten har beaktat ett barnrättsperspektiv när man tagit fram styrdokument för skolan, som allmänna råd eller förslag till reviderade läroplaner. De barnkonsekvensanalyser som redovisas i detta arbete är översiktliga och kortfattade, och det är ovanligt att Skolverket inhämtar synpunkter från enskilda elever. När Skolverket har involverat elevorganisationer eller enskilda elever framgår inte heller hur dessas synpunkter har beaktats.

Även Skolinspektionen har en relativt begränsad intern styrning av hur myndigheten ska tillämpa barnkonventionen och barnets rättigheter. Skolinspektionen beaktar barnets rättigheter på olika sätt i sin inspektionsverksamhet. Till exempel har Skolinspektionen valt att fokusera sin planerade tillsyn på områden som forskning visar är viktiga för elevers utveckling i skolan. Skolinspektionen intervjuar som regel elever vid skolbesök och beaktar elevernas synpunkter vid beslut. Skolinspektionen redovisar dock inte rutinmässigt barnkonsekvensanalyser när myndigheten utvecklar och beslutar om inriktningen på sin inspektionsverksamhet, och det är ovanligt att elever eller elevorganisationer involveras i sådant utvecklingsarbete.

6.2.3 Skolverket och Skolinspektionen bör utveckla sitt arbete med barnkonsekvensanalyser

Riksrevisionen bedömer att Skolverket och Skolinspektionen bör stärka barnrättsperspektivet i sina interna processer och i viktigare ärenden och beslut. I det ingår att tydliggöra när och hur barnkonsekvensanalyser bör göras och redovisas, inklusive när och hur barn och elever kan göras delaktiga inför åtgärder och beslut. Skolverkets beslut om såväl styrdokument som stödmaterial påverkar många barn och elever i skolan, och det är därför viktigt att barnrättsperspektivet synliggörs i samband med besluten. Även Skolinspektionens beslut om hur inspektionsverksamheten ska utformas är viktiga, eftersom verksamheten är en viktig del av statens uppföljning av hur huvudmän säkerställer barnets rättigheter i skolan. Likaså är det viktigt att skolmyndigheterna följer upp sina verksamheter utifrån ett barnrättsperspektiv. Exempel på områden där det är särskilt viktigt att barns rättigheter och erfarenheter beaktas i uppföljningen är Skolinspektionens och BEO:s förändrade arbetssätt kopplat till hanteringen av uppgifter om missförhållanden.

Enligt Riksrevisionens bedömning riskerar myndigheter, som i lägre utsträckning synliggör barnrättsperspektivet i sina processer, att förbise viktiga omständigheter i samband med åtgärder och beslut, till exempel hur olika grupper av barn kan påverkas på olika sätt av besluten. När barnkonsekvensanalyser inte redovisas på ett tydligt sätt kan det också bli svårt för utomstående, exempelvis remissinstanser, att följa vilka barnrättsliga avvägningar som har gjorts – och som även kan vara viktiga att bevaka och följa upp. Därutöver tyder granskningen på att skolmyndigheterna kan tjäna på att involvera elever och elevorganisationer i sitt arbete mer än man gör idag, eftersom det kan ge perspektiv som skolmyndigheterna annars inte får och som kan vara viktiga att uppmärksamma gentemot skolor och huvudmän.

Samtidigt kan det finnas en osäkerhet kring nyttan av att genomföra och redovisa barnkonsekvensanalyser. Nyttan kan därför behöva vägas mot den ökade arbetsinsats och administration som analyserna kan medföra. Därför är det viktigt att Skolverket och Skolinspektionen identifierar i vilka frågor som barnkonsekvensanalyser kan vara särskilt viktiga att göra och redovisa, och att analysernas omfattning kan justeras beroende på frågornas karaktär. Lika viktigt är det att myndigheterna följer upp erfarenheterna av analyserna, för att säkerställa att de ger meningsfulla resultat.[377]

6.2.4 Brister i regeringens styrning av skolmyndigheternas barnrättsarbete

Riksrevisionen bedömer vidare att det har funnits flera brister i regeringens styrning av skolmyndigheternas barnrättsarbete, som bidragit till att barnkonventionen inte fått det genomslag som annars varit möjligt.

För det första har regeringen inte tydliggjort någon inriktning för skolmyndigheternas barnrättsarbete. Det innebär att skolmyndigheterna inte har fått någon vägledning i vad de ska fokusera på eller vad regeringen prioriterar eller vill uppnå. Till exempel har det varit otydligt om skolmyndigheterna ska fokusera på att stärka barnrättsperspektivet i det interna arbetet eller i det utåtriktade, eller både och. Det illustreras i granskningen av att Skolverket menar att det är otydligt om myndigheten har i uppdrag att stödja skolor och huvudmän i frågor som rör barnkonventionen, och vilken roll Skolverket i så fall ska ha i förhållande till andra aktörer.

Riksrevisionen konstaterar att skolmyndigheterna genom sina normerande, stödjande och tillsynande verksamheter har en viktig roll i att både förmedla kunskap om barnets rättigheter och att driva på skolor och huvudmän i deras arbete med att säkerställa barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Att regeringen inte har tydliggjort om skolmyndigheterna bör ha ett barnrättsperspektiv i den utåtriktade verksamheten är därför en brist.[378]

För det andra har regeringens styrning inte bidragit till en samsyn mellan skolmyndigheterna kring deras förhållningssätt till barnkonventionen. Det medför en risk för att skolmyndigheterna förmedlar olika budskap till skolor och huvudmän, exempelvis om barnkonventionens betydelse för skolan, eller att skolmyndigheterna arbetar i otakt med varandra. Riksrevisionen bedömer att det hade varit relevant att ge uppdrag med syfte att nå större samsyn mellan skolmyndigheterna, eftersom skolmyndigheterna idag gör på olika sätt samtidigt som de har ett gemensamt ansvar att verka för att barnets rättigheter tillgodoses i skolan.

För det tredje har regeringen inte närmare följt upp eller återkopplat på skolmyndigheternas barnrättsarbete. Det innebär att regeringen inte har fått tillräckligt underlag för att kunna utveckla sin styrning, men också att skolmyndigheterna har haft mindre incitament att fortsätta sitt utvecklingsarbete för att stärka sin tillämpning av barnkonventionen. Här visar granskningen till exempel att Skolverkets utvecklingsarbete har stannat av efter att de slutredovisade sitt uppdrag inom ramen för kunskapslyftet för barnets rättigheter.

6.3 Regeringens styrning för att främja genomförandet av barnkonventionen har inte varit tillräckligt effektiv

6.3.1 Regeringens styrning har i vissa avseenden främjat genomförandet av barnkonventionen …

Riksrevisionen bedömer att regeringens styrning i vissa avseenden har främjat genomförandet av barnkonventionen. Granskningen tyder på att barnkonventionens ställning som svensk lag har bidragit till att barnets rättigheter har fått ökad uppmärksamhet och tyngd i offentlig verksamhet. De åtgärder som regeringen har vidtagit för att ytterligare främja genomslaget av barnkonventionen har enligt Riksrevisionen också varit relevanta, eftersom de har syftat till att främja ett barnrättsperspektiv i lagstiftningsarbetet, öka kunskapen om barnets rättigheter inom olika verksamhetsområden och ge stöd i tolkningen och tillämpningen av barnkonventionen. De har därmed varit inriktade mot att hantera välkända utmaningar för att barnkonventionen ska få ökat genomslag. Regeringen har också tagit initiativ till flera utredningar på barnrättsområdet och lagändringar där barnkonventionen fortsatt har transformerats i lagstiftningen.

6.3.2 … men det finns brister i hur barnets rättigheter synliggörs i lagstiftningsprocessen …

Samtidigt visar granskningen att det finns brister i hur barnrättsperspektivet beaktas och synliggörs i underlag till vissa lagändringar på skolområdet. Det gäller i såväl utredningsdirektiv som i utredningar och propositioner. Vissa utredningar har ett väl framskrivet barnrättsperspektiv, medan andra brister i detta avseende. Regeringens utredningsdirektiv anger ofta att barnkonventionen ska beaktas i utredningarna, vilket är positivt. Men det är mindre vanligt att direktiven anger vad detta innebär, exempelvis att utredaren ska redogöra för hur barnets rättigheter har beaktats eller att barn och ungas synpunkter ska inhämtas.

Riksrevisionen bedömer att ett barnrättsperspektiv bör beaktas i högre grad i lagstiftningsprocessen och i underlag till lagförslag i frågor som rör barn – det gäller för lagförslag i frågor som rör barn generellt, och inte bara på skolområdet. Riksrevisionen bedömer att det är mer effektivt att integrera ett barnrättsperspektiv tidigare och genomgående i utredningsarbetet än att brister uppmärksammas i efterhand av remissinstanser. Regeringen bör därför ge tydligare instruktioner om att barnkonsekvensanalyser ska göras, till exempel genom utredningsdirektiven, kommittéförordningen eller den förordning om konsekvensutredning som nu är under beredning i Regeringskansliet. Regeringen har själva framhållit att det är särskilt viktigt att det finns ett tydligt barnrättsperspektiv i lagförslag, eftersom de ligger till grund för de förarbeten som sedan är vägledande i rättstillämpningen.[379] Minst lika viktigt är det därför att barnrättsperspektivet också synliggörs i regeringens propositioner.

Granskningen visar även att det finns en risk att barnrättsperspektivet inte tillräckligt beaktas i andra former av regeringsbeslut. Bland annat saknas en utbildning om barnets rättigheter på Regeringskansliet, samtidigt som varje departement ansvarar för att barnrättsperspektivet beaktas inom deras respektive arbetsområden.

6.3.3 … och kända utmaningar i genomförandet och efterlevnaden av barnkonventionen kvarstår

Granskningen bekräftar också att tidigare kända utmaningar i genomförandet och efterlevnaden av barnkonventionen kvarstår. Det framgår såväl av granskningen av skolmyndigheterna som av Riksrevisionens intervjuer med sakkunniga.

Brist på kunskap och kompetens hämmar genomförandet

Det saknas fortfarande kunskap på olika nivåer om vad barnets rättigheter innebär i praktiken för olika verksamheter, och när barnkonsekvensensanalyser faktiskt behöver göras inför beslut som rör barn. Detta trots att barnkonventionen har blivit lag och trots att regeringen vidtagit flera kunskapshöjande åtgärder. Många anser också att det är svårt och resurskrävande att tillämpa barnets rättigheter i praktiken, och personer som arbetar med frågor och verksamheter som berör barn ser inte alltid värdet av att inhämta barns synpunkter i samband med processer och beslut.

Barnkonventionens tolkningsbarhet skapar särskilda utmaningar

Vidare kvarstår en osäkerhet i offentliga verksamheter kring hur man ska tolka och tillämpa barnkonventionen. Osäkerheten bottnar i det tolkningsutrymme som ryms i barnkonventionens artiklar – en grundläggande utmaning som har varit förknippad med barnkonventionen sedan länge. Att konventionens allmänt hållna artiklar skulle innebära problem vid tillämpningen förutsågs redan innan den blev lag och var en anledning till att bland annat Lagrådet avstyrkte förslaget.

Ett exempel på de tolkningssvårigheter som uppstår gäller principen om barnets bästa, där tillämpare förväntas väga både olika gruppers behov och olika tolkningar av barnets bästa, inklusive barnets egna perspektiv, mot varandra. Oavsett hur väl sådana avvägningar genomförs finns sällan något allmängiltigt svar. Det illustreras i granskningen bland annat av de lagstiftningsprocesser där regeringen och remissinstanser har gjort olika bedömningar om vad som är barnets bästa.

Tolkningsutrymmet i barnkonventionen försvårar även för uppföljningen av hur barnets rättigheter tillämpas och efterlevs. Detta eftersom det i en uppföljning kan vara svårt att värdera vad som är en tillräcklig ambitionsnivå för barnrättsarbetet i en verksamhet, eller vad som utgör en godtagbar bedömning av barnets bästa. Att uppföljningen omfattar värderande moment som kan vara svåra att utföra, medför också en risk för att fokus i stället läggs på formaliakrav – exempelvis att man följer upp om en prövning av barnets bästa har gjorts inför beslut, snarare än hur besluten faktiskt påverkar barnets rättigheter.

Det faktum att svensk lagstiftning till stor del redan överensstämde med barnkonventionen innan den blev lag, bidrar ytterligare till en osäkerhet både kring lagens mervärde och hur den ska tillämpas. På skolområdet råder delade meningar om huruvida det är nödvändigt att ta särskild hänsyn till barnkonventionen, utöver de delar som redan är inskrivna i skollagen. Som nämnts gör även skolmyndigheterna olika tolkningar i frågan.

6.3.4 Fortsatta problem med kunskap, tolkning och tillämpning synliggör behovet av tydligare styrning

De utmaningar som beskrivs ovan är som nämnts inte nya, men de är fortfarande aktuella. De synliggör att medan beslutet att göra barnkonventionen till svensk lag var en tydlig prioritering från riksdagen och regeringen, innebär lagens utformning alltjämt svårigheter för genomförandet. Det kan argumenteras att en allmänt hållen lag med stort tolkningsutrymme inte utgör ett effektivt styrmedel. De åtgärder som regeringen hittills har vidtagit för att stödja tolkningen och tillämpningen av barnkonventionen tycks inte heller ge tillräcklig vägledning för myndigheter och andra aktörer i deras barnrättsarbete.[380]

Riksrevisionen bedömer därför att regeringens styrning av genomförandet av barnkonventionen behöver bli tydligare och mer samordnad. Så som styrningen är utformad idag är regeringen otydlig i vad den vill prioritera och uppnå. Medan riksdag och regering har uttryckt tydliga ambitioner om att det barnrättsbaserade synsättet ska få bättre genomslag i offentlig verksamhet, har regeringen inte konkretiserat ambitionerna i sin styrning av myndigheter eller gentemot kommuner och regioner. Regeringens strategi för barnets rättigheter är ett talande exempel på detta. Strategin innehåller tydliga principer för barnrättsarbetet, men den konkretiserar inte några mål och förtydligar inte olika aktörers uppdrag eller hur de förhåller sig till varandra. Det gör att det blir otydligt för myndigheter och andra aktörer vad de förväntas förändra och vad som är en rimlig ambitionsnivå för barnrättsarbetet. Det riskerar i sin tur att arbetet med att stärka efterlevnaden av barnkonventionen nedprioriteras – i synnerhet hos pressade myndigheter och verksamheter. Regeringen har inte heller följt upp eller uppdaterat strategin sedan den godkändes av riksdagen 2010. Riksrevisionen bedömer därför att strategins betydelse för olika aktörers barnrättsarbete har varit svag.

Genom en tydligare och mer samordnad styrning kan regeringen skapa bättre förutsättningar för ett fortlöpande barnrättsarbete i prioriterade verksamheter och bland prioriterade aktörer. I detta kan ingå att förtydliga

• prioriterade verksamhetsområden som regeringen bedömer vara särskilt viktiga för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen; på så sätt kan regeringen styra resurser dit problem och behov bedöms vara störst
• mål eller resultat som arbetet ska bidra till, med utgångspunkt i problem som behöver lösas inom de prioriterade verksamhetsområdena; detta kan i sin tur bidra till att identifiera vilka målgrupper som behöver nås
• statliga aktörer som bedöms viktiga för att mål och resultat ska uppnås, deras ansvar och roller i förhållande till varandra och var det finns samordningsvinster
• hur uppföljning av resultaten ska ske och redovisas.[381]

Riksrevisionen bedömer också att styrningen av olika politikområden som rör mänskliga rättigheter kan samordnas i högre utsträckning. Idag styrs olika rättighetsområden parallellt, samtidigt som de i praktiken ofta överlappar eller har koppling till varandra. Att samordna styrningen skulle kunna bidra till ett helhetsperspektiv och ge effektivitetsvinster i myndigheternas genomförande, till exempel genom minskat dubbelarbete och genom att arbetet med olika rättighetsområden kan förstärka varandra. På så sätt skulle regeringen också kunna öka genomslaget för rättighetspolitiken.[382]

6.3.5 Genomslaget av statliga insatser påverkas av lokala omständigheter

Kommuner och regioner ansvarar för många av de verksamheter som möter barn direkt och till vardags. Utöver skolan, som den här granskningen har fokuserat på, handlar det om exempelvis socialtjänst, stadsplanering och hälso- och sjukvård. I vilken grad den statliga styrningen av barnkonventionen får genomslag avgörs därför till stor del av huvudmäns och verksamheters mottagarkapacitet – det vill säga deras förutsättningar att omsätta styrningen och tillämpa barnets rättigheter i praktiken. Verksamheter med pressad budget, brist på utbildad personal, hög personalomsättning och liknande utmaningar kommer att ha svårt att fullt ut efterleva barnkonventionen oavsett hur lagar och kunskapsstöd är utformade.

Det understryker vikten av att barnets rättigheter beaktas även när förutsättningarna för de lokala verksamheterna fastställs, exempelvis vid beslut om prioriteringar och resurstilldelning i verksamheter som påverkar barn – däribland skolan. Med andra ord är det inte tillräckligt att kunskapshöjande satsningar riktas mot yrkesgrupper i berörda verksamheter, om inte kunskapen och det barnrättsbaserade synsättet också finns hos personer i ledande befattningar, inklusive förtroendevalda, på nationell såväl som på lokal nivå.

6.4 Rekommendationer

Till regeringen

• Säkerställ en tydlig och samordnad styrning och uppföljning av genomförandet av barnkonventionen, i syfte att främja ett fortlöpande barnrättsarbete bland prioriterade aktörer och verksamheter.
• Vidta åtgärder för att säkerställa ett barnrättsperspektiv i lagstiftningsprocessen, till exempel genom att inkludera tydligare instruktioner om att och hur barnrättsperspektivet ska beaktas och redovisas i utredningar och propositioner.
• Följ upp om Barnombudsmannens arbete med att samla rättspraxis i en databas är ändamålsenligt i förhållande till syftet.
• Förtydliga behovet av sammanställd statistik över barn och ungas levnadsvillkor, och se över hur ansvaret för uppgiften bör fördelas.

Till Barnombudsmannen

• Stärk den analytiska kvaliteten i arbetet med att bevaka efterlevnaden av barnkonventionen, i syfte att förstärka de rapporter och förslag som lämnas till regeringen.
• Analysera om de nuvarande formerna för arbetet med att samla in rättspraxis i en databas är ändamålsenliga i förhållande till syftet.

Till Skolverket och Skolinspektionen

Vidta åtgärder för att stärka och synliggöra barnrättsperspektivet i interna processer och i viktigare ärenden och beslut. I det bör ingå att tydliggöra när barnkonsekvensanalyser bör göras, vad de bör omfatta samt hur de bör redovisas.